Det här är egentligen ingen ny text; den skrevs ursprungligen 2009, men jag har varit inne och ändrat lite i den och känner att jag gärna skulle vilja publicera den nu. Den känns som en sån där januaritext, av någon anledning. Utomhus är det ömsom grått och ömsom vitt. Marken är täckt av en isskorpa inte olik hur plattorna överst i lasagnen ser ut när den kommer ur ugnen.
Inspirationen till den korta prosaberättelsen nedan fick jag när jag hörde talas om Craig Ewert. Han var en brittisk universitetsprofessor som led av ALS och valde att ta sitt liv med hjälp av Dignitas, som är en schweizisk dödshjälpsgrupp. Eftersom dödshjälp är olagligt i Storbritannien var han tvungen att resa till Zürich där han, med hustrun Mary vid sin sida, drack ett barbiturat som gjorde att han först somnade in och sedan avled. Om honom, och dödshjälpsdebatten, gjordes en dokumentärfilm av kanadensaren John Zaritsky med titeln Right to Die? Filmen har visats på diverse filmfestivaler och det finns även klipp ur den på YouTube. Jag erkänner att det fanns en viss morbid fascination inför det här från min sida. Samtidigt var det oerhört rörande att se modet hos en man som vet att han kommer att vara ett paket resten av sitt liv, och hur han väljer att bespara sin hustru det. Det finns förmodligen inget sätt att förhålla sig till det här med döden, dödshjälp och det viktiga i den enskilde individen ska få möjligheten att bestämma över sitt liv som inte upprör någon, men det viktiga är i alla fall att frågan tas upp. Min text har dock inget med själva debatten att göra, utan är helt och hållet en fiktiv fantasi.
Craig Ewert avled den 26:e september 2006.
