Sitter på biblioteket och bläddrar i en av salig Lars Noréns stoppklossar till dagböcker. Karln var sannerligen en enigma. Först går han hårt åt namngivna kulturpersonligheter för att några sidor senare ta dem till nåder. Samtidigt var han ju en del av det här kotteriet han föraktade så innerligt, och jag tror han var väl medveten om detta. Att han klämmer åt en person som Jens Liljestrand på Expressen sådär i förbifarten är kyligt. Om han bara visste hur de här människornas narcissim bara blir värre med åren. Schulman har man ju förstått att han helt medvetet gjort sig en karriär på att hänga ut hela sitt liv för var och en att ta del av, och han verkar inte skämmas över det. Varför skulle han? Han är åtminstone ärlig. Jensa däremot, han är lite ängslig. Vill så gärna bli uppskattad och läst. Men förstår naturligtvis vad folk tycker om honom, och det får honom att må dåligt. Så dåligt att han måste skriva om det, i en av Sveriges största kvällstidningar. Jävlar.
Nu var det här en utvikning. Vad jag egentligen ville säga är att jag har god lust att bara liksom ”ramla” ut i trafiken. På måndag har jag ett möte inbokat med biståndsenheten på kommunen. Det är allvar nu. Det här hade kanske varit lättare (även om det naturligtvis hade varit samma börda att bära, men på ett annat sätt) om jag inte hade haft kärlek och stöttning (och ofta ekonomisk sådan) från familjen tidigare. Då hade jag varit tvungen att ta tag i mig själv på ett annat sätt, det eller gå under. Den aspekten måste ju vägas in. Jag vill ju vara med och bidra, göra rätt för mig. Men att söka jobb idag … det är något speciellt. Jag skulle kunna skriva mycket om det, och en dag kanske jag gör det.
Det som är trevligt mitt i allt det här är att man uppskattar de små sakerna mer. Att få känna tacksamhet är en ynnest, särskilt när jag nu mer och mer börjar närma mig primalstadiet. Det skrämmer mig lite att bara en rekorderlig uppfostran och en livslång insocialisering i ett system som bygger på tillit mellan medborgare och stat och tillhörande normer och sociala koder bla bla bla står mellan mig och att kuka ur fullständigt. I slutändan är det ju bara djur vi är, inget mer.
En bra sak är annars att jag börjat få lite inspiration att skriva igen. Jag vet inte vad det ska bli av det, men vi får se. Det har varit mest dikter de senaste åren, men nu börjar det även klia i prosafingrarna. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att dela med mig av de här texterna, att någon någon gång läser dem. Det ska jag inte sticka under stol med – jag vill bli läst. Det är inte samma sak som att den som läser måste tycka om det. Men vad är vitsen med att slunga ut ord i rymden där ändå ingen kan höra dig skrika? Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad och allt det där som Söderberg skrev. Kärleken går inte att förstå, men om om vi inte försökte, var stode vi då? som P. O. Enquist skrev i Nedstörtad ängel (läs den!). Jag skulle vilja utvidga det till att människan inte går att förstå, men det är vår uppgift att försöka, hur jävla svårt det än är.
