Strax före fyra på morgonen för fyrtiofyra år sedan föddes på Södersjukhuset i Stockholm ett litet gossebarn. Ute var det snöstorm och kallt. Den stolte fadern ska enligt uppgift ha svimmat i förlossningsrummet; en historia som sedermera givit upphov till viss munterhet i familjen. Barnet skulle komma att få namn efter en stor krigarkonung, följt av faderns förnamn. Han var sin pappas förstfödde.
I landet var sedan ungefär femton månader en herre vid namn Thorbjörn Fälldin statsminister. Tio månader senare skulle en sovjetisk ubåt gå på grund innanför rikets territorialvatten vid ett landskap som hette Blekinge. I det stora landet i väster hade en tidigare jordnötsodlare drygt två veckor kvar med den yttersta kärnvapenmakten och fyrtiotre år och trehundrafemtionio dagar kvar att leva. Två månader tidigare hade sångsmederna B & B skänkt världen de utmärkta popkaramellerna ”Super Trouper” och ”The Winner Takes It All”. Tre månader senare lyfte en rymdfärja vid namn Columbia från jorden på sin jungfrufärd ut i världsrymden. Den skulle hinna med totalt tjugoåtta resor innan den tjugotvå år senare exploderade på väg ner mot jorden och tog sju själar med sig hinsides.
Exakt fyra månader efter att gossebarnet sett världens ljus lämnade en utmärglad man samma värld i ett fängelse i den norra delen av en ö i Nordatlanten. Han hade då sedan drygt sextio dagar vägrat att äta. En dryg vecka senare sköts den katolska kyrkans ledare, men överlevde. Gossebarnet levde då sedan fyra månader tillsammans med två systrar, mor och far strax söder om Huvudstaden. Det var ett relativt lugnt område och skulle så komma att förbli i ungefär trettiofem år innan flera på varandra följande regeringars fullständiga misslyckande på de migrations- och kriminalpolitiska områdena gav kännbara effekter i den verklighet de själva inte förstod någonting om. Då var gossebarnet sedan länge en vuxen individ och bodde i ett mindre bemedlat område i en stad cirka en mil öster om Huvudstaden, en stad han kallade sitt hem på jorden. Sedan dagen han föddes hade en svensk statsminister och en utrikesminister mördats, fem amerikanska presidenter kommit och gått och tre män i lustiga hattar bott i det Apostoliska palatset i världens minsta land. En landsman till gossebarnet – sedermera den vuxne mannen – med vågigt hår, solbränna och distinkt skånsk dialekt skulle senare komma att beskriva kärlek på trehundrasextiosju olika sätt som bara han på hela jorden var förmögen till. Gossebarnet självt skulle i sinom tid även han upptäcka ordens makt och komma att plita ner en inte oansenlig mängd berättelser och dikter, varav de flesta (i alla fall dikterna) av rätt medioker kvalitet. Vissa guldklimpar skulle dock värkas fram, av vilka somliga samlades i en bok som lämnades i en tunnelbanevagn i en stad som liknades vid ett stort äpple nådens år tjugohundratio. Möjligtvis plockades den upp av någon stressad pendlare som bara behövde ett par sekunder för att komma fram till att orden var obegripliga för honom.
Sexhundra mil därifrån vilade en Konung med läs- och skrivsvårigheter i sitt slott. Han slumrade, drömde, vred och vände på sig i sin säng. För trettioåtta år sedan, då han fortfarande var en prins, hade han sett en ekorre med silversvans pila uppför en trädstam i parken utanför sitt fönster. Nu återkom den till honom i drömmen, satt på fönsterblecket och tittade på honom där han låg. Konungen andades mycket långsamt. Tunna molnslöjor smekte det spröjsade fönstret. Två insikter drabbade honom där han låg, fortfarande medvetslös: Han skulle aldrig återfå det han känt första gången han såg ekorren, detta att något samtidigt brast och helades inuti honom, samt vissheten att det någonstans satt ett förvuxet gossebarn, böjt över ett smutsigt tangentbord, och skrev en berättelse ingen människa någonsin skulle förstå, utom just de två. Och kanske möjligen den blinde visionären från Buenos Aires i sitt oändliga bibliotek.
