cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Kategori: Allmänt (Sida 3 av 9)

Livet i allmänhet och sådant som inte passar någon annanstans.

Skaffat Twitterkonto

2012/05/07 / / 2 kommentarer

Så har jag hoppat på tåget och skaffat Twitterkonto. Efter ett visst tänkande fram och tillbaka insåg jag dock fördelarna för mig:

1. Jag sporras av det korta formatet, och hade tänkt använda det som en slags ”morot” när det gäller det skönlitterära skrivandet. Den brittiske författaren Jeff Noon publicerar exempelvis delikata ”mikroberättelser”, och för honom verkar formatet med max 140 tecken fungera utmärkt. Jag gillar hans berättelsesamling Pixel Juice och jag blev positivt överraskad av att se honom på Twitter, även om det kanske inte är någon högoddsare faktiskt.
2. Jag kan möta likasinnade.

Allt blir vad man gör det till. Jag är fortfarande ingen Facebookmänniska, men vi får se vart det här leder.

Just ja: https://twitter.com/#!/kilotrop

No dogs. No shit.

2012/04/18 / / Inga kommentarer

Ibland måste man uppskatta de enkla sakerna. Någon har satt upp skyltar på de små gräsöarna på min gård. No dogs. No shit. Inget jävla hundbajs. Så enkelt. Så klart. Sen kan man ju ifrågasätta valet att skriva på engelska i ett område där folk i många fall kanske inte ens talar svenska så bra, men visst.

Någon vid namn Sandra ringde upp mig från någon bokklubb. Hon ville pracka på mig en ”gratisbok” utan några som helst köpkrav. Det jag stör mig på vid den här typen av samtal är att allt redan är uppgjort på förhand. Det är aldrig så att den potentielle kunden ”jag” har någon talan i saken, utan det är alltid rakt på sak: ”Du ska få en bok av mig idag, Alexander, och det är ingen bindningstid …” yadda yadda. Vad är det för sätt att starta en eventuell kundrelation?

Övrigt: Rättegången mot Anders Behring Breivik har börjat. En sak vill jag bara ha skrivet: Det han gjort är förkastligt av ett enda skäl: Man skadar/dödar inte andra människor, punkt. Ingen har den rätten. Det ska egentligen inte behöva sägas, men jag vet inte vem som läser den här bloggen, och ibland är det bra att skriva folk på näsan och vara för tydlig, så att de förutfattade meningarna om en inte blir för stora. Men tillbaka till Breivik. Hur det än blir kommer han aldrig att bli utsläppt. Det är klart som amen i kyrkan. Tack för kaffet, Anders, du kan gå nu. Rättegången är formalia, ett måste i en fungerande rättssak. Bara en sån sak som att de bytte ut en av nämndemännen för att denne uttalat sig olämpligt om eventuell straffpåföljd för Norges most hated. Rätt ska vara rätt. Processen kommer att ta tid, den kommer att vara snårig, den kommer att vara förolämpande och jobbig för väldigt många människor, men det är antingen det eller ett jävligt djupt och godtyckligt mörker man har att välja mellan.

Nåja. Vad jag ville komma till: Anders Behring Breivik kommer att sitta förvarad, under olika förespeglingar, resten av sitt liv. Han kommer att få regelbundna måltider, möjlighet till god hygien, hälsovård, friskvård och säkerligen också tillgång till utbildningsmaterial och förkovring. Det han inte kommer att ha är sin frihet. Den kan han säkert offra, helt i enlighet med den rationalitet som råder i hans huvud. Men, och är kommer det stora mennet: Bortsett från det där med att inte ha sin frihet låter det inte som ett så jävla dåligt liv. Många, däribland jag (och just nu speciellt jag) behöver trygghet, rutin och stabilitet. Men vi vill inte skada eller döda någon för att tvinga samhället att ge oss det. Nu är jag, och många fler, helt på det klara med att det knappast var Breiviks motiv, men det är ändå intressant att någon kan begå bestialiska dåd och sedan få tillgång till det många andra människor är i stort behov av, men inte själv klarar att tillgodogöra sig.

I övrigt: Sol! Jag funderar på att gå ut och sätta mig och läsa en bok någonstans. Jag borde inte fundera så mycket, bara göra det. Men vilken bok, och vilken plats?

Today is a lovely day to run

2012/04/10 / / Inga kommentarer

(start up the car with the sun)


I’m only happy when I’m drunk.
I haven’t been drunk for a long time.

Nödbulletin: Det här är ett rop på hjälp. Jag kan inte ens raka mig själv utan viss mental förberedning. Hemmet är som en snitslad bana som ska navigeras på ett visst sätt. Okej, det sitter nu mer eller mindre i ryggraden vad som kan beröras och inte (eller i alla fall inte utan handtvätt efteråt), men det är ändå påtagligt i och med den kraft, också fysisk, det tar.

Jag inser nu att jag, trots den ekonomiska nödvändigheten, inte skulle klara av ett jobb på heltid. Det skulle innebära en uppförsbacke inte olik den i många berg-och-dalbanor, innan fallet stuprätt nedåt. Därefter en viss stabilisering, och sedan är det inte lika jobbigt andra gången. Men detta är naturligtvis en ganska hackig metafor. Ändå är det i metaforer jag förstått att jag gör mig bäst förstådd. Ibland är det lustigt och ibland är det tråkigt, men det är alltid sant.

Som jag skjuter upp saker: Diska, gå ut med soporna, tvätta, handla nytt tvättmedel, dammsuga, moppa golvet. Vika tvätten? Sällan. Stryka? Glöm det.

Mellangarderoben i min lägenhet är smittad. Smutsig. Det har den varit sedan jag ställde in smutstvättkorgen där första gången och sedan dumpade mina underkläder där när de blivit … orena. Jag kan inte ens ta i handtaget till garderobsdörren utan att behöva tvätta händerna efteråt. För att inte tala om den absurda och inkonsekventa kedja av tankeassociationer min hjärna skapat under åren för att skydda mig.

Det här är ändå bara ett axplock. Om jag skrev ner allt, verkligen allt, skulle det bli en tjock bok och jag skulle bli utmattad. Mer än jag redan är.

Det finns ljusglimtar. De är: Musik. Promenader. Vissa människor som förstår och hör av sig och bryr sig om.

Tyvärr kan inget av detta rädda mig från att slutligen hamna på backen. Omtanke betalar inte räkningarna. Ändå känner jag mig lugn större delen av tiden. Andra plågas åt mig. Det är inte rättvist, men inget jag kan göra något åt. Jag önskar att jag kunde det. Som jag önskar det.

Inte otacksam och ödmjuk. Framförallt ödmjuk. Det är min ledstjärna; sådan jag vill vara.

Cortázars Kronoper & famer i nyutgåva!

2012/03/25 / / Inga kommentarer

Modernista har tydligen givit ut Julio Cortázars (fantastisk författare och anledningen till den här webbplatsens namn) Kronoper & famer. Perfekt, eftersom de kortare texterna inte ingick i de samlade novellerna som kom ut för ett par år sedan och nu ges ut igen, då upplagan gått åt rätt fort. Om kronoperna finns lite information under fliken Why Cronopio?. Jag borde verkligen översätta det där till svenska snart. Finns ju ingen anledning att ha det på engelska när resten av sidan är på svenska. Men nåja. Åter till boken. Den ska införskaffas så snart ekonomin är lite bättre. Snyggt formgiven verkar den vara också. Det enda problemet med Modernistas utgåvor av de samlade novellerna är att limmet i bindningen spricker ganska fort. Denna volym är dock lite tunnare, så förhoppningsvis tar inlagan inte samma skada.


Om själva texterna finns mycket gott att säga. Det rör sig om korta berättelser uppdelade i olika avdelningar. Första delen består av ett antal ”instruktioner” i vad som kan verkar vara banala aktiviteter, såsom att gå uppför en trappa, att dra upp en klocka eller att gråta. I Cortázars värld är dock inget vad det verkar. Texterna är ömsom humoristiska, ömsom surrealistiska och ibland djupt svarta, men som alltid i fallet med den gode Julio, mycket läsvärda.

Den Stora Skräcken

2012/03/15 / / Inga kommentarer

Och jag funderar över Den Stora Skräcken. Kommer fram till att det är denna: När folk frågar vad jag gör, vad jag gjort sen senast, hur jag tillbringar mina dagar. Inte förrän då går det riktigt upp för mig att det kommer en punkt när jag faktiskt måste svara för det jag (inte) gör. Det påminner mig om min situation, vad jag gör (eller inte) och hur lite jag faktiskt åstadkommit. Jag vet att det inte är deras avsikt, men det är ändå så det blir. Och alla dagar samlas till veckor, till månader, till år. Jag tänker tillbaka på vissa händelser som gjort större avtryck än andra genom åren och jag blir rädd när jag faktiskt förstår att det var fem år sedan, eller sex år sedan, eller fucking jävla åtta år sedan.

Och den lärdom jag drar av detta är att skjuta det ifrån mig, som ett plötsligt äckel, och gå vidare i intigheten.

Mars/Stig

2012/03/09 / / Inga kommentarer

Jag åker upp och ner. Fram och tillbaka. Känns som om jag befinner mig på Saltsjöbanan mest hela tiden. Läser Stig Dagermans snåriga, febriga men bitvis briljanta De dömdas ö (1946). Borde kanske inte göra det nu; det känns inte som om jag medvetet bör föda de demoner som redan hoppar mellan nervtrådarna i skallen på mig; hoppar så att det sprakar. Ändå känner jag inte mycket. Då och då ångest över hur det ska gå, hur det ska bli i framtiden. Men så alltid det här dövande locket ovanpå. Que será será. Jag önskar att jag hade lite av Stigs målande språk i mig, för det finns lite jag vill berätta. Det finns saker som ännu ska sättas på pränt. Om jag kan bli vän med pennan igen kan jag nog ta mig igenom allt.

Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej.

En briljant formulering, även om jag vill byta plats på orden, så att det blir ”… bilan ovanför mej och bödeln inom mej.” Stig får ursäkta, han är briljant ändå. Men läsare tillrådes försiktighet: Prosan är mycket bitter, men det är det som gör den vacker. Det är ju sant, det han skriver.

To Repel Ghosts

2012/03/05 / / Inga kommentarer

I write this alone in my head. I’ve poisoned every room in the house.

Mer Manics. Lifeblood (2004). Ytlige A. säger ”fantastiskt snyggt skivomslag” och djupe A. säger fantastiska, men melankoliska låtar.  ”1985”, ”The Love of Richard Nixon”, ”A Song For Departure” (kusligt lik The Mamas & The Papas ”California Dreamin'” i vissa partier) , ”To Repel Ghosts” (den mantraliknande refrängen!) och så den något hoppfulla ”Solitude Sometimes Is”. Man gjorde en rätt deppig platta med This Is My Truth, följde upp med den något spretigare Know Your Enemy (2001) och så var man tillbaka i det melankoliska, men nu mer nedskalat. Skulle nästan vilja säga intimt, om man nu kan det med Manics. Eller vad fan, jag gjorde ju just det.

Övrigt: Demonens namn är OCD. Jag navigerar mellan möbler och föremål i lägenheten som när man i barndomen lekte inte nudda mark. Jag slarvar med medikamenten och vet att det inte är bra. Intalar mig själv att det måste finnas en gräns för hur lågt jag får tillåta mig att sjunka.

Manic Street Preachers – This Is My Truth Tell Me Yours

2012/03/03 / / Inga kommentarer

Lyssnar på Manic Street Preachers This Is My Truth Tell Me Yours (1998) och blir lite lätt nostalgisk. Minns när jag såg videon till ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” på tv (tror det var Voxpop) och fastnade direkt. Innan det hade jag inte hört en enda låt av bandet, i alla fall inte vad jag kunde minnas. Men där var något som slog an en ton med denna för bandet väldigt mörka låt – och tillika rätt deppiga skiva överlag – och jag blev ett fan. Sedan upptäckte jag någonstans att bandet hade många olika ansikten, och de flesta var lika bra. Man hade gått igenom många stilar: Allt från glamrock till vanlig rock till artrock till folk/acoustic, och alltid med en knivskarp känsla för melodi och – faktiskt – öra för poppiga refränger. Jag säger det utan ett uns ironi och med största respekt. Trummisen Sean Moores och sångaren/gitarristen James Dean Bradfields låtskrivartalanger mot bassisten Nicky Wires gudomliga textförfattande. Och så Bradfields röst ovanpå detta, ömsom svärtad, ömsom hoppfull, men alltid stark. Starkare än något.

Men This Is My Truth nu. Bakom CD-skivan i konvolutet citerade man den walesiske poeten R.S. Thomas, och jag skulle snart upptäcka att här var ett band som kunde blanda pop och intellekt. Citat av kända rockikoner blandades med författare, aktivister och personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i sin omvärld. Citatet av Thomas (i sin helhet):

The furies are at home in the mirror; it is their address. Even the clearest water, if deep enough, can drown. Never think to surprise them. Your face approaching ever so friendly is the white flag they ignore. There is no truce with the furies. A mirror’s temperature is always at zero. It is ice in the veins. Its camera is an x-ray. It is a chalice held out to you in silent communion, where gaspingly you partake of a shifting identity never your own.

Ett sammandrag av det fetade, NoTruce, skulle sedan bli mitt smeknamn på diverse internetforum under kommande år.

Skivan öppnar starkt med ”The Everlasting” och ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” (den senare är en av de coolaste låttitlar som någonsin kommits på.) Tempot är ganska långsamt och hypnotiskt. Vackra refränger kommer efter pulserande bryggor och i första hand tänker man inte på lyriken. Men när den sjunker in växer låtarna ännu mer, och man förstår att de är oskiljbara. ”You Stole The Sun From My Heart” och ”Tsunami” har ”gladare” melodier, men, återigen, texterna! Manics är inte ensamma om att para mörk lyrik med pop/rockrefränger, men få band känns så ”ärliga” och relevanta när de gör det. Plattans dynamik vinner dessutom på låtarnas placering, två ”mörka” melodier och sedan två ”ljusa”. ”I have got to stop smiling. It gives the wrong impression. I love you all the same” sjunger Bradfield i slutet av YSTSFMH och det är hemskt egentligen. ”Ready For Drowning” är femte låten och det är fantastiskt hur melodin går från dur till moll ca en halvminut in. Texten är, återigen, nattsvart. Med den titeln, who’d thought it?

Så som det ofta är med skivor man gillar skulle det gå att skriva om varje låt, men det känns överflödigt, då … tja, jag vet inte, men det är väl ändå så att jag mer vill att du ska lyssna på den och inte bara läsa den här texten. Visst, en dryg timme deppig rock med enstaka ljusglimtar (det finns faktiskt en hel del) kan låta mycket, men det är ju Manics. Det spelar egentligen ingen roll om du gillar genren eller bandet, skivan är värd din tid ändå.

Ett par sista ord om omslaget/estetiken: Bandet står på vad som ser ut att vara en asfalterad landningsbana någonstans. Alla är klädda i lössittande kläder à la Micke Nyqvist när han dricker en mustig Zinfandel i skärgården. Bandets video till ”If You Tolerate This …” är en rätt futuristisk historia med killarna i vita overaller mot en turkosblå bakgrund och slangar inkopplade där bak. Parallellen till ett samhälle där avidentifiering och könlöshet via extrem konsumerism var inte särskilt svår att dra när man ser familjen med igenmurade ögon och munnar och när Bradfield i slutet går samma öde till mötes (och med den symbolisk streckkodsscanner i handen) är det nästan övertydligt. Oavsett är det mer än en låt – det är ett statement och Manics har alltid varit en grupp som velat säga något, så det är inte särskilt förvånande. Det är lite ironiskt att just den här skivan, som är en av bandets mörkaste, var den som banade väg för bandet här i kalla norden. I alla fall var det så att den kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, och sedan dess har Manics av och till varit ett av mina favoritrockband (och det säger väl en del om den som vanligtvis föredrar att lyssna på tyngre musik).

Vissa handläggare på Arbetsförmedlingen/mini-Stasi

2012/02/28 / / Inga kommentarer

Det här är inte menat att bli någon lång krigsskrift mot Arbetsförmedlingen. Sådana finns det gott om på nätet redan; de flesta säkerligen berättigade. Men jag vill ändå ge min korta reflektion, men anledning av att min tilldelade handledare verkar ha svårigheter med att kommunicera. För det första: Varför får jag en handläggare + en jobbcoach, där den senare dessutom är frivillig? När jag visar mig samarbetsvillig och tar initiativ och faktiskt tackar ja till den här jobbcoachen blir det med denne allt ”faktiskt” jobb sker. Detta kan innebära hjälp med CV, strategi för vilka jobb jag ska söka, hur jag ska söka dem. Struktur, helt enkelt. Det är jobbcoachen som kan se hur närvarande jag är, hur motiverad jag är, vilka egna initiativ jag tar. Två gånger i månaden träffar jag henne.

Ändå är det min handläggare som bestämmer över sådant som faktiskt är viktigt i mitt liv – först och främst försörjningen. Hon kan (och har vid flera tillfällen) med ett enkelt telefonsamtal (vilket i dagens datoriserade läge förmodligen ska läsas som en knapptryckning) meddela min A-kassa om att jag inte längre har rätt till någon ersättning. Och detta för att jag missat en träff som tar en kvart och där hon frågar mig hur det går med jobbcoachen. Varför frågar hon inte jobbcoachen direkt? Varför klagar folk på parkeringsböter? För att de kan.

Det handlar INTE om att jag inte vet att regler ska följas. Det handlar om oförmåga från hennes sida att kommunicera dem. Jag är ny på AF. Ska jag förväntas veta allt i förväg? Kunde man kanske få be om ett litet e-mail eller telefonsamtal (där meddelande lämnas, eftersom de ringer från dolt nummer), i alla fall första gången? Nej, jag ska lära mig den hårda vägen.

Det som är bra med detta är att jag faktiskt lär mig att vissa saker måste jag vara extra noga med. Att jag fokuserar min energi på det jag gör med jobbcoachen kan vara en av anledningarna till det missade mötet. Även om det inte är okej vore det på sin plats att man för djävulen talade om vari handläggarens viktighet (om det nu inte enbart är just risken att torska ens deg) ligger, utöver det här med att han eller hon har en övervakande roll.

Nu ska jag inte gnälla längre. Ni får en bild tagen idag, eftersom jag vet att bloggare förväntas dela med sig av sådan totalt ointressant skit, och jag vill inte vara sämre. Tagen i språnget, rätt oredigerad (förutom det svartvita).

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑