Kategori: Allmänt (Sida 1 av 9)

Livet i allmänhet och sådant som inte passar någon annanstans.

Ursäkta röran (jag bygger om)

2024/01/21 / Alex / Inga kommentarer

Just nu håller jag på att putsa lite på sajten. Det behövdes en rejäl omdaning här, det var helt klart. Jag börjar så sakteliga känna inspirationen komma tillbaka igen efter att ha legat vilande ett bra tag. Därför tyckte jag också webbplatsen kunde behöva en liten grafisk uppdatering. Således ett nytt tema och ett justerande av menyn. Tanken är att jag från och med nu ska fokusera på innehåll på svenska. Kanske kommer jag att skriva fler recensioner och andra texter på engelska, men dem tänker jag i så fall publicera annorstädes. En gång för länge sedan hade jag en blogg för musikrecensioner, men till den har jag garanterat tappat inloggningsuppgifterna. Tillsvidare får alla redan publicerade musikinlägg ligga kvar, oavsett på vilket språk de är skrivna.

Övrigt: Jag går igenom gamla kortprosatexter. Kanske några av dem går att använda till den samling jag hållit på att tramsa runt med i tio års tid (om inte längre!) och inte riktigt får att flyga. Det finns texter där som har potential, men sammantaget är det för ”schizofrent”. Jag har velat skriva längre texter än de som ingår i Utkast till ett mörker, och till viss del har jag lyckats. Samtidigt kan jag inte släppa det kortkorta formatet, där jag känner att jag kommer som mest till min rätt. De texterna är inte vidare kommersiellt gångbara, men det är ju å andra sidan inte innehållet i dem heller. Möjligen lägger jag upp några av dem här. Jag vet inte när, men garanterat innan helvetet fryser till is i alla fall.

Tack för att du läser! Skriv gärna en kommentar; det blir så tomt här annars.

En liten uppdatering

2023/08/06 / Alex / Inga kommentarer

Den här sajten har varit död rätt länge nu. Ibland blir det så. Inte för att jag inte hade stora planer för den, tvärtom. Men luften gick väl ur. Jag har fortsatt med skrivandet, av och till, kanske mer av än till om jag ska vara ärlig. Men det står inte helt still, och det är ju alltid något.

Jag såg mig nödgad att skaffa ett konto på Twitter (X?) för att kunna fortsätta att följa konton jag läser regelbundet. Nu verkar det dessutom som om jag långsamt närmar mig en aktiv närvaro där … vilket jag länge tänkt att jag skulle undvika. Jag vill inte bli som många är där. Jag vill inte bete mig så. Men jag är bara människa och ganska säker på att jag kommer att fucka ur rätt snart och bli en skitkastande rättshaverist som alla andra. Vi får se.

Här är en länk i alla fall: https://twitter.com/cronopio81

… och mörker var över jorden och människorna var jävligt ledsna.

Dragony – Viribus Unitis

2021/03/08 / Alex / Inga kommentarer

Album: Viribus Unitis
Artist: Dragony
Label: Napalm Records
Released: January 15th, 2021
Genre: Power metal
Tracks: 12

1. On The Blue Danube
2. Gods of War
3. Love You to Death
4. Magic
5. Darkness Within
6. A.E.I.O.U.
7. Viribus Unitis
8. Golden Dawn
9. Made of Metal (Cyberpunk Joseph)
10. Battle Royale
11. Legends Never Die
12. Haben Sie Wien schon bei Nacht geseh’n?

I’ve been following Austria’s self-described glory metal youngsters Dragony more or less since the release of their sophomore effort Shadowplay (2015). That was a very fine effort, a smorgasbord of the best European power metal has to offer. Unfortunately, while still good, the follow-up, named Masters of the Multiverse (2018) didn’t quite live up to the grandeur set by its predecessor. Not that it is a bad album in any way, just not on the level of what had gone before.

So how does the newly released Viribus Unitis (Latin for ”With United Forces”) fare? Very well, I’m pleased to say! Thematically it deals with the last monarchs of the Habsburg dynasty, including Emperor Franz Joseph I. and his ill-fated son Rudolf, Crown Prince of Austria. But it doesn’t end there. The guys in the band opted for throwing in some steampunk as well, as can be seen in the glorious cover art, featuring Nikolai Tesla as well as Houdini. But even though there’s a theme running through the album, it’s not overtly present, meaning you can enjoy the music without having to know shit about European history.

After an intro, the albums kicks off with two of the moodier tracks (relatively moodier, I might add, since we’re firmly in European melodic power metal territory here), namely ”Gods of War” (which I found a little bit lackluster in the beginning, but boy has it grown on me!), a brilliant opener with a dramatic flair and a catchy chorus, and ”Love You to Death”, which deals with the aforementioned Crown Prince of Austria, Rudolf, who committed suicide together with his lover Mary von Vetsera in 1889. Featuring yet another moody chorus, this song develops and reels you in the more you listen to it.

”Magic” is a song that sports the catchiest and most saccharine chorus on the album. Some might argue this is too flowery, but in that case, hey, call me the happy metal horticulturist. I for one love it.

The middle of the album features a real hattrick of pure European melodic metal hits in the form of the songs ”A.E.I.O.U” (which stands for Austria Est Imperare Orbi Universo, or ”It is Austria’s destiny to rule the whole world”) and treats the listener to a guest appearance by fellow Austrians Serenity’s vocalist Georg Neuhauser as well as an anthemic chorus that may give some goosebumps; the title track ”Viribus Unitis” a short but sharp melodic metal grenade, and finally ”Golden Dawn”, a mid-tempo rocker with a truly catchy chorus (again! How do these guys manage to score hit after hit?).

The album closes with a cover of the (I guess) popular Austrian pop tune ”Haben Sie Wien schon bei Nacht geseh’n” (Have you ever seen Vienna by Night). I had to YouTube this song, and it didn’t really turn out to be a favorite … but kudos to the band for trying something unorthodox.

I won’t mention all tracks. They’re all good, but the standouts are the ones listed above (maybe not the cover though). What is fascinating – and commendable – is the flow and consistency with which these guys operate. Never do you get the feeling a song stands out in a negative way or breaks the flow of the album. All players deliver in their own way, but I have to mention vocalist Siegfried Samer who may have recorded his finest performance to date. These guys really have managed to carve a niche for themselves in a genre that’s become kind of crowded lately (which is mostly good). If you’re new to the band, this record would be the ideal place to start, and then go backwards through their discography. All of their albums have something to offer, but, as stated, the one that makes it all the way is Viribus Unitis. Hats off!

Royal Hunt – Dystopia

2021/01/26 / Alex / Inga kommentarer

Album: Dystopia
Artist: Royal Hunt
Label: NorthPoint
Released: December 18th, 2020
Genre: Melodic progressive metal
Tracks: 10

1. Inception F451
2. Burn
3. The Art of Dying
4. I Used to Walk Alone
5. The Eye of Oblivion
6. Hound of the Damned
7. The Missing Page (Intermission 1)
8. Black Butterflies
9. Snake Eyes
10. Midway (Intermission 2)

Denmark’s Royal Hunt have been around since 1989 and released their first album Land of Broken Hearts in 1992. More or less firmly rooted in the progressive melodic metal camp, their early days found them a tad more accessible than on later outputs. Fast forward almost 30 years and we have their most recent offering Dystopia, released in December of 2020. While I’m a fan of albums such as 2011’s Show Me How to Live and 2013’s A Life to Die For in particular, I wasn’t too keen on their last offering 2018’s Cast in Stone. Somehow the songs didn’t gel with me. Thankfully, the band has remedied this on Dystopia.

Royal Hunt’s sound has always been keyboard heavy, which may or may not come as a surprise, since main man and (I guess) main composer André Andersen’s instrument of choice is the keyboard. But don’t expect neoclassical wankery (although there’s a little of that too), as the keyboards are used more as a way to embellish the compositions. They create rich, lush textures and a smooth “wall of sound” for the other instruments to fall back on. I believe the term most appropriate to use would be “symphonic” (hardly a surprise, eh?). Every musician in the band is more than competent with his instrument and the songs come together nicely.

I am not 100%, but I’m pretty sure the album is a concept piece. As I do not have access to the lyrics, it’s hard to tell. But the intro is called “Inception 451”, which makes you think (even if you haven’t read it) about Ray Bradbury’s novel Fahrenheit 451. As the first real song is called “Burn”, and with the album title in mind, you’d be forgiven for thinking this is, indeed, about a society that has slipped and turned into a nightmare. “Burn” is an excellent opener, showcasing a memorable chorus and a rich and meaty sound.

“I Used to Walk Alone” starts of with a mellow piano, before female vocals set in. The song builds to a climactic chorus. The section around 3’00 features female operatic vocals, trading off with the male vocals, in a section that almost comes off as something Jim Steinman (Meat Loaf) might have written. This is good, by the way. An album highlight!

I realize I haven’t even mentioned the vocalist, D.C. Cooper. He’s good, with a slightly (actually it’s very present) nasal intonation and thus a voice that’s recognizable among a thousand. There’s something that can be said about originality AND longevity (he’s been in the band since 2011, and before that a spell between 1995 and 1998). It’s his voice that I’ve come to associate with Royal Hunt.

“The Eye of Oblivion” continues affairs in a most pleasant way with drama and pomp each getting their due, with a chorus full of pathos. If I haven’t mentioned it, all the songs are in mid-tempo, which suits the overall sound. Continuity is the word of the day. “Hound of the Damned” is ample proof of that. The end of the song features something burning, adding to the album’s supposed theme.

The album features two interludes, in addition to the instrumental opener, which might be one too many, but it is a petty quibble overall. “Black Butterflies” and “Snake Eyes” close out the album in an elegant fashion, featuring hypnotic riffage (the band has not forgotten they’re actually metal) and lush keyboard harmonics. “Snake Eyes” starts off with acoustic guitars and horns before turning into a smooth rocker. Somehow D.C.’s voice sounds rougher here, as if he were in a more classical 80’s rock band. A chorus that sounds hopeful (and catchy) adorns the song, which features some fretboard wizardry that also has that “dirty” sound. An excellent note to end the album on, if you don’t count the last interlude.

All in all, here we have a band that has returned to form, offering a capable, authentic and, most of all, enjoyable album. Recommended.

Skeletoon – Nemesis

2020/10/09 / Alex / Inga kommentarer

Album: Nemesis
Artist: Skeletoon
Label: Scarlet Records
Released: September 25th, 2020
Genre: Melodic power metal
Tracks: 12

1. Prelude: Falling Galaxies
2. Brighter Than 1000 Suns
3. Will You Save Us All?
4. Nemesis
5. Starseeker
6. Cold the Night
7. Follow Me Home
8. Wake Up the Fire
9. Il Tramonto Delle Ere
10. Arcana Opera
11. The Nerdmetal Superheroes
12. Carry On

Some bands just don’t rest on their laurels. Case in point: Italy’s Skeletoon, who released their latest album, They Never Say Die (see my review here), a mere 18 months ago (that’s March 2019 for those of you reading this review at a later date). That album was a hearty and fun tribute to the cult flick The Goonies, coated in that sugary version of European power metal the Italians seem to be so keen on. And now it’s time for the successor, menacingly named Nemesis. There’s no menace here, however, but abounding happiness and positivity.

Skeletoon label themselves ”nerd metal”, drawing inspiration from comic books, computer games and movies, and Nemesis is apparently the first part in a three part sagas, the following two parts to be released over the coming years (oh joy!). If the quality of those forthcoming albums is anything like this album, we’re in for a treat. Actually, we’re in for a treat right now, because Nemesis blows They Never Say Die, an excellent album in its own right, right out of the water.

After a short intro, ”Brighter Than 1000 Suns” starts with a falsetto from vocalist Tomi Fooler, setting the bar for what’s to come. Double bass abounds as we’re led to a chorus that’s the epitome of happiness and positivity. A great start. Now, many power metal bands would follow the obligatory speedy opener with a mid-tempo track, but not Skeletoon. No, ”Will You Save Us All?” continues the high speed of the opener and treats us to a guest appearance by Alessandro Conti (Trick or Treat, Twilight Force) as well. The falsettos on this one are unreal, carrying that sweet ass chorus us power metallers so desire.

Only with the title track things are slowed down a bit. This is actually sort of the black sheep of the family, featuring some dirty guitars and harsh vocals in the verses, supplied by Melissa Bonny (Rage of Light). I really didn’t care for this track all too much in the beginning, but it grew on me, bringing the necessary dynamics to the album. Feels like I’m repeating myself here, but the chorus is really catchy too.

”Starseeker” brings us back into sing along land again. What a chorus! Not as fast as the two opening tracks, but equally anthemic. Now, I don’t have access to the lyrics, but from what I’ve managed to gather the whole theme of the album is heroes, and how regular people can be heroic given the right circumstances. The aforementioned track illustrates this beautifully. ”Cold the Night” is as close to a ballad as you will come, and if there ever were a time to bring out the lighters, it is now. Yet another brilliant chorus from the guys.

”Follow Me Home” is a merry speedster resembling something Freedom Call could do, without being an overt tribute. The guys of Skeletoon seem to like speed, and I’m not one to complain. Mid-tempo track ”Wake Up the Fire” is the first song I don’t really care for. I don’t know, it just didn’t gel with me. It’s got a nice guest guitar solo by Bill Hudson (NorthTale), though.

Now we’ve arrived at ”Il Tramonto Delle Ere”, undoubtedly the jewel in the crown, the cherry on top of the dessert. I could easily write a thousand words about this track alone, but at the same time, no words would do it justice. Sung entirely in Italian, this song is no ballad (which you might have thought, seeing other Italian bands – cough, Rhapsody of Fire, cough – having a penchant for penning ballads in their native language), but resides somewhere between mid and up-tempo. The title translates to ”Sunset of the Ages”, and features verses and chorus so anthemic and glorious they’ll blow your head clean off, and, yeah, it’s kinda cheesy but there is no better word for it: This song is heroic. It also features a shitload of falsetto singing (is there nothing Mr. Fooler can’t do with his voice?). Seriously, it sounds like he’s serenading life itself. You’ve just got to hear this. My favorite track of the album by a country mile.

Time for the mini epic (around 8 minutes long) ”Arcana Opera”. It starts off – yeah, you guessed it, speedily and features a chorus that gets stuck in your head like glue the first time you hear it. We’re treated to guest vocals by Giacomo Voli of the aforementioned Rhapsody of Fire, as well as guitar contributions by his band mate Roberto De Micheli. The song is very dynamic, with slower portions to complement the fast parts. Returning to the chorus, the song rounds off nicely. ”The Nerdmetal Superheroes” is a track that’s taken me a few spins to appreciate, even though I didn’t really care for it in the beginning. It’s somewhat reminiscent of Edguy’s earlier days, although being neither a parody nor a tribute. I reckon it will grow on me.

Rounding of the album is a more than passable cover of the Angra evergreen ”Carry On”, one of my favorite power metal songs ever. There is no replacing André Matos (R.I.P.) ever, but Skeletoon manage to stay faithful to the original in a very respectful way, so kudos to that!

To summarize this overly long review (yeah, I just can’t help myself when reviewing albums I really really love), what we have here is one of the best European (in both the geographical and genre sense) power metal albums released this year, and easily a contender for album of the year. Skeletoon outdid themselves on this one, and I, for one, can’t wait to follow them wherever they go next. Nerd Metallers del mondo, unitevi!

Joachim Nordlund’s Dreams of Avalon – Beyond the Dream

2020/09/12 / Alex / Inga kommentarer

Album: Beyond the Dream
Artist: Joachim Nordlund’s Dreams of Avalon
Label: Metalville Records
Released: August 28th, 2020
Genre: Melodic rock/AOR
Tracks: 11

1. Young Wild Hearts
2. Under the Gun
3. Shining Light
4. Bleed for Me
5. Run for Cover
6. Into the Night
7. On the Run
8. To Paris and Back
9. Stop
10. Black Demons
11. Somewhere Tonight

I don’t normally listen to a lot of AOR, much less review it. But as chance would have it, I stumbled upon a YouTube teaser of a band/project called Joachim Nordlund’s Dreams of Avalon, and I was very impressed indeed.

Dreams of Avalon is – yep, you guessed it – spearheaded by one Joachim Nordlund, guitarist of Swedish heavy metal band Astral Doors. Apparently Nordlund is a big fan of 80’s melodic rock / AOR, and it shows. On this, his first solo offering, I believe he plays most instruments and handles the vocals as well.

With this record you get, essentially, damn fine 80’s melodic hard rock / AOR of the highest caliber. Nordlund knows what he’s doing, and his passion shines through. It’s as if we’re whisked back to the 80’s, a carefree time when you could cruise along in your car and blast feelgood rock on your stereo (or, if we go back to the present, your mp3 player).

Basically every song on Beyond the Dream is a feelgood rocker that manages to inject a happy vibe into your day. Seriously, it’s as if you’ve been served a glass of pure sunshine or have had vitamin C injected straight into your veins. These songs are guaranteed to put a smile on your face and brighten your day.

What’s impressive is how consistent the album is. There’s nary a clunker here, and with most songs clocking in at 3-4 minutes, the tunes never overstay their welcome. Add to that the fact that Nordlund is very talented instrumentally as well as vocally. In fact, he has a very warm and likable voice. Be aware of the fact that this album is very keyboard heavy (which is so 80’s!), so if you detest synths, well, this is not for you. For everybody else though, you’re in for a good time. And the guitars are very present, treating us to the occasional slick solo, so this is definitely a rock album.

Picking out favorite songs is not easy, since they’re all of such high quality. But some of my choice cuts are opener ”Young Wild Hearts”, ”Under the Gun” (which is slightly darker, if that’s even possible), ”Shining Light”, ”Run for Cover”, ”To Paris and Back” and ”Stop”. Yeah, I’m aware that’s about half of the album, but as I said, the quality is consistently high.

I guess I’ll have to stop this now or run the risk of becoming too fanboyish. But in essence, this is a gem that any lover of retro hard rock / AOR is sure to enjoy. With autumn approaching this is a welcome complement to good old regular sunlight and vitamin C, all of which are so necessary. Easily recommended.

Tusen nålar av Stefan Lindberg

2020/08/18 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Tusen nålar
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1999
Sidantal: 162
Genre: Noveller

Omkring 2008, innan jag registrerade den här webbplatsen, hade jag en blogg där jag bland annat recenserade böcker. En av dessa böcker var den då nyutkomna I Gorans ögon, Stefan Lindbergs (f. 1971) andra novellsamling. Bloggen finns fortfarande kvar och kan beskådas här, och det aktuella inlägget här. Jag minns att jag tyckte boken mer än väl hade sina poänger, men att det kunde bli lite för putslustigt, lite för studentikost, mellan varven. Lite för mycket hjärna och mindre hjärta.

Men Lindberg debuterade redan 1999, vid 28 års ålder (jämför med mig själv, som var lika gammal när jag debuterade 2009). Och hans debut håller måttet, absolut. Det är förvånansvärt mogna noveller som alla övertygar på sitt sätt. Boken innehåller åtta berättelser som alla har något, tja, inte övernaturligt, men onaturligt inblandat i de vardagliga skeendena. Så upptäcker flygfotografen i öppningsberättelsen ”Flygfotografens sista sommar” en pojke på sina foton, en pojke som verkar sjunka ner i marken, djupare för varje foto. Och han blöder. I hans närhet figurerar även en man som verkar ha någon slags mystisk koppling till pojken. Jag har mina idéer om vad det handlar om, men vill naturligtvis inte förstöra för den som ännu inte läst berättelsen, så jag behåller dem för mig själv. En rätt obehaglig novell.

I ”Om du flyger” har en flicka en ovanlig förmåga. Men att sticka ut kan få förödande konsekvenser. En mycket bra berättelse, som dock hade fått kunna vara lite längre.

Vidare: En ung man får i ”Klasskamrater” chansen att leva om sitt liv som förstaklassare, men i en vuxens skepnad, vilket erbjuder honom möjligheten att rädda den unge klasskamraten som är de andras hackkyckling och mobboffer. Men kan man verkligen ändra på det förflutna? En av bokens starkare noveller.

”Fabrizio” handlar om en ung pojke som ramlar ner i ett brunnshål i Italien. Det är sent 70-tal, eller tidigt 80-tal, och i Sverige håller två kusiner på att bygga ett sandtorn för att sätta rekord och komma med i tidningen Buster. Deras göranden varvas med passager från Italien och pojken som heter Fabrizio. Ska han överleva? Temat är att växa upp och att inse att man inte kan vara barn för evigt (så tolkade jag det i alla fall).

I novellerna ”I våra kommuner” och ”Bortamatch” är temat att längta bort, att släppa allt och försvinna. Jag föredrar den förra, som verkar handla om en man och en flicka som hela tiden är i rörelse och inte verkar kunna stanna. En vag känsla att världen är i uppror, eller att någon slags katastrof inträffat, svävar över läsandet.

Jag ska inte nämna alla noveller mer än att säga att jag tycker de alla har något visst … även om det naturligtvis handlar om en debut och man inte kan förvänta sig finslipad perfektion. Men det är ändå en imponerande och läsvärd samling. Jag får ta och läsa om I Gorans ögon snart, och sedan hoppas på att Lindberg inte övergivit novellen för alltid.

Kuriosa: Bokens titel syftar på en kort passage i en berättelse (minns inte vilken, men förmodligen ”Klasskamrater”) där någon gör tusen nålar på någon annan (alltså vrider om skinnet på underarmen, sådär som vi alla gjorde på varandra som barn).

Kuriosa 2: Bokens omslag kan vara bland det fulaste jag sett. Tur att man inte dömer hunden efter håren.

Bokfört av Lars Jakobson

2020/07/31 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Bokfört
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2020
Sidantal: 176
Genre: Essä/kortprosa

Om Lars Jakobson (f. 1959) har jag skrivit förr, se här och här. Bokfört är hans senaste bok, och den består av två delar. Första delen är en essä betitlad ”Ars moriendi” (latin för ”Konsten att dö”). I den behandlar Jakobson ”livet efter katastrofen” med utgångspunkt i två romaner: Vägen av Cormack McCarthy och En gång skall vi alla… av Joanna Russ.

Det är en ganska spretig text, med utvikningar till höger och vänster. Jakobson lyckas dock alltid komma tillbaka till huvudtemat. Dessutom problematiserar han på ett förtjänstfullt sätt samspelet mellan de två könen (främst vad gäller Russ roman). I McCarthys bok har två karaktärer av hankön huvudrollerna, och därmed blir personporträtten ”kargare”.

Kanske hade essän vunnit på att vara lite kortare, men å andra sidan får läsaren en massa hänvisningar till intressant litteratur och intressanta författarskap. Det är den första essän av Jakobson jag läst (tidigare har han bl.a. skrivit i den här formen i boken Stjärnfall. Om sf (2003).

Bokens stora behållning är dock den andra delen, ”Tomhetens barn”, som är en samling kortprosa påstått skriven av den mystiske Raymond Kimber. Denne figur har följt med ett tag i Jakobsons författarskap och har citerats mer eller mindre flitigt i hans böcker. Först trodde jag att den, får man ändå förmoda, fiktive författaren var psykolog och texterna ur ”Tomhetens barn” var fallstudier. I efterordet påstår Jakobson att han gjort efterforskningar för att få reda på vem Kimber är och kommer enbart fram till att han är amerikan, förmodligen ”född på femtiotalet”. Mystiken tätnar!

I cirka hundra texter beskriver Kimber/Jakobson olika personlighetstyper. Vi möter Beröringsmänniskan:

Beröringsmänniskan sitter en sommarkväll med sin hustru i soffan. De sitter mittemot varandra med ryggarna mot armstöden och han har hennes smutsiga fötter i knät, i sina händer. Vägdamm, strandsand, en hel dag på bara fötter och han för tummen i en liten cirkel i gropen mellan senan och ankelknölen på fotens insida. Smuts, sand, silkesliknande grått damm över solbrännan. Inte mer än så, inte ett ögonblick mindre.

Så blir vissa av texterna ren poesi. Vidare, om Adolescensmänniskan:

Adolescensmänniskan trodde en gång att han skulle bli vuxen. Han såg männen och kvinnorna underifrån, han såg dem gå förbi. De gjorde olika saker, de hälsade på varandra. Ibland hälsade de också på honom och det fick honom att tro att han en gång skulle bli som de. Han skulle vakna på morgonen till en värld av orsak och mening, han skulle gå hemifrån, han skulle arbeta och köpa saker och jäkta och köra bil, på kvällarna skulle han komma hem uttröttad och bli sittande framför tvn. Han skulle ha en andedräkt som luktade rått kött.

Så blir den svåra uppgiften att passa in och hitta sin plats problematiserad och beskriven på ett närmast cyniskt sätt. Jag älskar det.

En favorit är Lökmänniskan, en allegorisk text som nästan hemfaller åt det fantastiska:

Med ryggen mot sänggaveln och med benen i kors skalar den stora lökmänniskan ljudlöst av sig i det mörka sovrummet. Svagt hör hon ljudet av bilar och musik på gatan långt nedanför, skönjer återskenet av ljusreklamens växlingar. Först av med det torra ytterskalet. Det är: nattlinne, hudkräm, adress, våningsplan. Telefonen som står tyst på nattduksbordet, bilnycklarna vilande i skålen i hallen. Därnäst det tjocka närmast svartröda lagret, blankt som ingnidet med olja. Där ryms en lång karriär, en kärlek som aldrig blev av, två avslutade äktenskap och lika många barn, båda i det första, båda bosatta på varsitt håll i landet. Det svider redan, ögonen tåras. Men hon fortsätter, sticker tummarna under nästa skal, fläker upp det med fler tårar som följd. Och sedan är det ju de där tunna skikten mellan skalen, de som är som gammalt flygpostpapper, och som klibbar och fäster sig vid allt. Drömmar och förhoppningar. Också de rivs bort.

Här påminns jag om text jag själv skrivit (”Gnosia” ur Utkast till ett mörker). Det är ett förtjänstfullt sätt att beskriva hur vi alla är uppbyggda av erfarenheter och försuttna chanser, och chanser vi tog.

Sedan Knivmänniskan:

Knivmänniskan är en man som det sista han gör varje kväll är att gå runt i huset och se till att alla knivar ligger stilla och tryggt i sina lådor och att lådorna i sin tur är ordentligt stängda.

Texten blir en liten parabel till rädslan att skada dem vi älskar, något vi väl alla någon gång känt. En obehaglig känsla vilar över stycket, vilket inte är konstigt med tanke på ämnet.

Slutligen påminner texten om Elitmänniskan om en passage i novellen ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” av Harlan Ellison (1934-2018). Elitmänniskans värv är trädgårdsmästarens, och han är inte främmande för att föra samman två mer eller mindre ensamma människor i det att han planterar två fruktträd i deras trädgårdar. En mycket vacker text.

Det är till syvende och sist ”Tomhetens barn” som är den stora behållningen med Bokfört. Det påstås i efterordet att Kimber skrivit flera hundra texter. Man kan hoppas på att ännu fler ”översätts” i framtiden.

Halén – Idleness

2020/05/20 / Alex / 1 kommentar

Album: Idleness
Artist: Halén
Label: Self-released
Released: April 3d, 2020
Genre: Melodic metal
Tracks: 9

1. There’s No Use
2. Daydream
3. Tears
4. Empire
5. Labyrinth
6. Dreams
7. AnyMore
8. Wonders
9. Blown Away

It’s no secret I love power metal, especially the European variety with double bass drums, swirling keyboard runs and ridiculously high falsetto vocals, along with catchy choruses to boot. I’m far from alone in this, as another fine gentleman named Ola Halén (Shadows Past, ex-Insania Stockholm) has been churning out quality metal from his home studio for quite some time now. 2016 saw the release of Nackskott, his first proper solo outing (there are a couple of demos from the beginning of the century, but I feel Nackskott was a sort of fresh start for him, especially when it comes to production quality), and now we have the successor, aptly titled Idleness, a moniker that hearkens back to when he released two demos called just that under the Shadows Past banner back in 2000 and 2002 respectively.

Now, this can seem a bit confusing, but bear with me. Some of the songs on Idleness are re-recorded versions of songs already released way back when. If I’m not mistaken, there are four re-recorded songs and five new ones. Let’s break it down:

The album starts with ”There’s No Use”, which, at first, I felt lacked what should characterize an album opener. However, the song is a grower. Theatrical, choppy riffs lead into song that has a very progressive feel although not being really progressive at all. It has a dark atmosphere and needs a couple of listens to ignite. A solid opener, although I had expected more happiness. But good things come to those who wait.

The next song out is ”Daydream”, which is a moody affair with an ominous feeling you can’t really shake off. The vocals here are crystal clear and signature Halén, and with a catchy chorus to boot, things are really improving. This song was originally on Idleness pt. 2.

The Germans have a word called Geheimtipp which means, more or less, personal tip. I feel the song ”Tears” fits the bill. It’s starts off very emotionally and carries these sentiments throughout the song. It’s balladesque, but I’d hesitate to call this an all out ballad. It features a shitload of feelings and has a very hymnlike chorus. One of my favorites. You really need to hear this.

We move on to ”Empire”, which is underpinned by relentless drumming and has an emotional solo breakdown at around the 3:00 minute mark. What follows is a section that almost, nay it DOES, feel like something from a movie score. Choppy semi-progressive riffs set in, and the song ends on a high note.

”Labyrinth” also has that ominous feeling, a sense of foreboding. Some pretty high vocals from Ola drive the song forwards. You need to hear this a couple of times before it finally gels, but it’s so worth it.

”Dreams” is the first song on the album that can truly be categorized as ”happy metal”. And what a tune! Originally from Idleness pt. 1, it has all the qualities a song of this calibre needs. It starts out with a nice guitar solo over pretty fast drums and verses, which lead into an extremely catchy chorus. More soloing ensues at around 3:10. A treat for the ears, and a favorite!

”AnyMore” is the first true ballad of the album, and I must admit, first it did nothing for me. But boy is this song a grower. As you listen, acoustic guitars and Ola’s emotional vocals carry you to a part of the song (around 1:30) that is truly magical. I am reminded of the song ”Time Passes By” off Insania Stockholm’s 2007 opus Agony – Gift of Life in how the song seems to make a 180 degree shift and just morph into something glorious.

The next song up is called ”Wonders” and has an almost musical like feeling to it, like it could feature on a Broadway play. I really can’t describe it in any other way. You will need to take a listen.

Now, for the grand finale, we have the best song on the album, namely the ridiculously glorious ”Blown Away”. This song originally featured on the demo Idleness pt. 2, but has been revamped and rebooted and improved in every way. I’ve loved this tune since the first time I heard it, around 2004 or so. Double bass drums underpin a verse section with an extremely positive vibe that leads into an equally glorious chorus. The song remains speedy throughout and carries forth an atmosphere that makes you go ”yeah, things are gonna be alright after all”. The only thing I miss is the ”woah woah woah” section towards the end of the song that was on the original demo version, but it is still a truly spectacular way to end the album.

Now, I realize I haven’t said anything about the lyrics. My main gripe with many power metal bands today are the lyrics. While bands like Twilight Force, Rhapsody of Fire and Gloryhammer are enjoyable listens, I’m not really into the sword and sorcery, Dungeons & Dragons themed lyrics. I’ve always favored song lyrics that are more down to earth, that are about us humans and our struggles and hardships. Everything we do is, ultimately, pointless, but there are beacons of hope. The kind of lyrical imagery late Insania Stockholm employed. Thankfully Ola seems to share this sentiment. Nay, he understands this, on a level that is fundamentally linked to his own experiences. What he sings sounds genuine, because he’s been there. This elevates Idleness to a higher level, a level of absolute truth, if you will. I believe it’s called magic.

Smakminne #1

2020/01/03 / Alex / Inga kommentarer

Den gulbruna godisbiten i broderns godispåse smakar distinkt av banankola, vilket genast för tankarna till barndomens skoldagar där kiosken vid skolan sålde banankolor för en krona, eller var det fem? styck. Bara så där överbryggas nästan trettio års avstånd och minnet glider genom och över smaklökarna som en gondol över tysta och klara vatten.

Bloggkategorier