Sida 9 av 24

Ett litet exempel på Lady Dahmers dubbelmoral

2014/03/13 / Alex / 1 kommentar

Lady Dahmer är en tokstor feministbloggare som jag har läst länge nu. Jag håller i princip inte med henne om någonting, men jag uppskattar ändå hennes rättspatos. Dock tycker jag att hennes debattmetoder är obehagliga och ibland rentav osmakliga. Det finns många exempel. Ett är från idag, när LD på ett synnerligen otrevligt sätt avspisade en person på Twitter i samband med en förfrågan från LDs sida. Lady Dahmer har i flera sammanhang, likt många radikalfeminister, anvisat människor som velat veta mer om feminismen och könsmaktsordningen att ”googla” och att hon inte är ”någons jävla privatlärare”. Det vet hon om. När hon sedan får samma uppmaning (dock utan färgstarka ord) går hon helt bananas. Skärmdumpar nedan.

Och nej, det handlar inte om att jag förespråkar God Ton här. Kom inte med det argumentet. Det håller inte. Visst, vill hon vara otrevlig som satan, var det då. Men stå för dubbelmoralen.

Jag publicerar detta som ett blogginlägg här för att 1) jag inte har Twitter, 2) LD är känd för att radera och blockera sånt hon inte gillar, så att kommentera det på hennes blogg är uteslutet. Här är det dock jag som är kung, och jag låter allt som inte är grova personliga påhopp och olagligheter stå kvar.

Det jag redan minns av Mats Kempe

2014/03/05 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Det jag redan minns
Författare: Mats Kempe
Förlag: Norstedts
Utgivningsdatum: Januari 2014
ISBN: 9113053728

Jag minns aldrig mina drömmar. Så heter Mats Kempes debutbok från 1996, en novellsamling precis som föreliggande bok. Det är något visst med Kempe och minnen. Det jag redan minns heter den nya samlingen. I en av berättelserna säger till och med en av gestalterna ˮjag minns aldrig mina drömmarˮ. Metatextuellt värre.

Det jag minns av Kempes debut från då (jag läste den när den kom ut och min egen gryende litterära produktion tog stort intryck) var att de var läsvärda och tämligen skickligt komponerade berättelser som egentligen inte handlade om någonting. Rättelse: Om det ingenting som är vårt allting, det som är var mans vardag. Texterna låg precis rätt i tiden i och med den novellboom som då drog fram i svensk prosa. Texterna skulle vara karga och realistiska. Kempes följande böcker har i princip följt det spåret och enligt mig nådde han en formtopp med samlingen Saknar dig sällan så mycket som nu från 2001 (som jag för övrigt måste läsa om snart).

Jag ska erkänna att jag blev rätt uppspelt när jag läste att hans nya samling skulle flirta med fantastiken. Och visst – den nya boken levererar. Delvis. Upplägget är följande: Det jag redan minns innehåller 16 texter. Kempe kallar boken en roman i berättelser. Dessutom utspelar sig all i, eller har anknytning till, en fiktiv nordsvensk stad som heter Den animerade staden. Det är ett litet, relativt sömnigt samhälle där livet går sin gilla gång. Men något händer med stadens invånare. För att vara mer specifik: De är inte herrar över sina liv. Någon skriver dem, ibland rent bokstavligen, och gör med dem vad som faller honom in. Denna någon är ibland Mats Kempe. Förvirrande? En smula.

Ärligt talat står de flesta texter på egna ben och behöver inte det övergripande skalet som den här metakonstruktionen innebär. Men visst blir det fyndigt ibland. Som när Kempe själv, tillsammans med två skrivarkollegor, barrikaderar sig på stadshotellet och diskuterar en novell som ingår i samlingen och som de möjligen behöver förbättra. Novellgestalter går in och ut ur varandras liv och berättelser. Ibland har de någorlunda kontroll över vad de gör, men oftast inte.

Fantastiken i berättelserna består i vampyrer, självantändande smörsångare med isländska namn (precis så skruvat som det låter), färgat glas genom vilket man ser en bättre verklighet, miniatyrkloner av skolelever, föräldrar som är robotar osv.

Bäst blir det när personernas ensamhet och behov av att nå fram faktiskt når fram till läsaren. Här vill jag nämna ˮVägkrökenˮ som behandlar en serie mystiska djursjälvmord. Egentligen handlar den dock om något helt annat, nämligen en dotters oförmåga att nå fram till sin emotionellt frånvarande mamma. I ˮVännernaˮ drabbas en tonåring av en sjukdom som långsamt förvandlar honom till en fågel. Hans vänner åser med viss fasa och fascination skeendet från nära håll. Berättelsen är vacker, eftersom den lyckas gestalta den där önskan unga människor har om att nå fram och ut och ibland bara släppa taget och inte behöva tänka på det ansvar som kommer med att långsamt bli äldre, bli vuxen. Berättaren ställs inför ett mycket viktigt val mot slutet av berättelsen, vilket lämnar det som händer sedan öppet för läsaren. Det är precis sådana här texter jag tycker om. Slutligen är ˮEn förstudieˮ berättelsen om en ung kvinna som lever i en konstant känsla av déjà vu. Hon går på undersökningar, är med i en forskningsstudie på sjukhuset, men inget verkar hjälpa. Men är ett botemedel verkligen lösningen? Handlar det egentligen inte om att hitta något som är värt att minnas? Visst, nu avslöjar jag kanske lite för mycket här, men man kan gott läsa novellen med behållning ändå. Här återknyter Kempe elegant till minnestemat.

Övriga texter håller överlag bra kvalitet. Vissa gillar jag mer än andra, som det brukar vara. Ibland, men väldigt sällan, kan det kännas en smula sökt. För det mesta är det dock mer än god underhållning. Mats Kempe blinkar också åt andra litterära idoler (får man förmoda) och giganter i genren. Så är berättelsen ˮMåndagarna med Jeremyˮ tillägnad en viss Ray, och det är väl ingen högoddsare att det rör sig om novellkungen från Illinois, han som skrev om illustrerade män och resor till Mars. I novellen ˮWonderdogˮ får ett syskonpar en försändelse från en farbror Julio som bor i Argentina men ska flytta till Paris. Naturligtvis måste det vara en blinkning till min husgud Julio Cortázar, och jag blir glad att även andra håller honom högt. Jag vet inte om Conan Doyle är en favorit hos Kempe, men den förres mest kände detektiv gör i alla fall ett snabbt inhopp i samlingens näst sista berättelse.

Det jag redan minns rekommenderas för den som gillar skruvade noveller med tydliga fantastiska inslag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: I den svenska prosan är vi sannerligen inte bortskämda med den här typen av litteratur (med förbehåll för alla de opublicerade manuskript som eventuellt ligger och samlar damm ute i stugorna), så det är bara att hugga in när tillfälle bjuds.

Just ja: Jag höll på att glömma att nämna ”Första gången glömmer man aldrig”. En liten pärla om ett spöke som vägrar lämna en ung mans lägenhet. Berättelsens slut är bara sådär självklart och fint att man blir, tja, glad.

Om kärvande lås

2014/02/17 / Alex / Inga kommentarer

”Oj, den blev lite kladdig”.

Nyckeln har, föga förvånande, sugit i sig lite av låsvätskan, så han torkar av den mot byxbenet. Han har en blå overall och ett förstående leende på sig. Hår i ett par nyanser ljusare än lingult. Som tur var jobbade han fortfarande – vilket han påpekat – när jag ringde jouren. Låsjäveln kärvar och accepterar inte hela nyckeln. Likt en trånsjuk dandy har jag lirkat och buffat, men till ingen nytta. I ett plötsligt anfall av paranoia får jag för mig att någon pulat in något där. Så dyker han upp och löser allt på fem minuter. Hade jag inte en fantastisk pappa redan skulle jag välja honom. Utan tvekan.

”Gör en felanmälan för säkerhets skull,” säger han.

Jag lovar att göra det, och han går. Då har vi redan gemensamt hunnit fördöma ligisterna som klottrar och pysslar med skadegörelse i trapphuset. På något sätt har stunden varit större än mitt trilskande lås. Jag drar igen dörren och överlever.

Hon; uppdatering

2014/01/02 / Alex / Inga kommentarer

Den nionde december, för nästan en månad sedan, skrev jag om en tjej jag träffat på en gemensam väns glöggfika. Det var meningen att vi skulle ha träffats igen, hon och jag, men nu blev det inte så. Vi bestämde per sms att vi skulle ta en fika tisdagen veckan innan jul. Det var rätt spontant och kändes bra. En kvart innan vi skulle ses ringde hon upp och sa att hon glömt att hon hade bokat upp sig på jobb. Sånt kan ju hända, inget mer med det. Jag sa åt henne att hon inte skulle ha mer dåligt samvete än som var nödvändigt. På något sätt ville jag ändå visa att jag sett fram emot vår träff. Men även innan denna dag hade vi bestämt att jag skulle komma hem till henne den tjugotredje, dan före julafton, då hon fyllde år då. Om någon annan också var bjuden visste jag inte. På fredagen den tjugonde gav jag mig ut på stan efter skolan för att leta efter en födelsedagspresent. Jag hittade ingen, och det kanske var lika bra, för senare på kvällen skickade jag henne ett sms och frågade om hon fortfarande var intresserad av att ses (då hon inte hört av sig efter den avblåsta fikaträffen), varpå hon svarade: Jag är ledsen, Alex. Jag vill inte.

En sak ska ni veta om mig: Jag tvingar ingen till något. Självklart var jag ledsen, eftersom hon bara genom de få timmar vi umgåtts i samband med glöggkvällen lyckats väcka upp något i mig som både skrämde och lockade, som det så poetiskt heter. Men jag vet också att människor ändrar sig, och att det måste vara tillåtet att få kalla fötter. Samtidigt som jag logiskt försöker resonera mig fram till hur människor tänker och inte tänker runt kärlek och relationer inser jag hur jävla korkad jag är, då det ju inte finns någon logik. Och det är okej det med, det är ju den sortens känslor som svårligen låter sig beskrivas med ord, och när man ändå gör det blir det så litet. Så futtigt. Jag vill poängtera för den som läser (och det gäller även dig, S.) att jag inte är sur för att hon dansade en dans under den kvällen och en helt annan då vardagen kom och knackade på. Alla har sina skäl. Jag känner henne inte, och hon känner inte mig. Jag kan inte hålla henne (eller någon annan jag känt så flyktigt) ansvarig för känslor som kommer som resultat av hela det liv jag levt fram till nu, och jag hoppas ingen håller mig ansvarig i den graden heller.

Det som grämer mig, det som jag blev en smula förbannad (om man nu kan bli en smula förbannad) över var sättet på vilket hon lät mig förstå att hon inte längre var intresserad. Avståndstagande. Nonchalerande. Jag vill inte behöva dra ur en person som visat intresse för mig, som sagt att jag var vacker, som förtrollat mig på det sättet att hon inte längre är intresserad av mig. Man behöver inte redogöra för skäl (även om det underlättar), men man får fanimej vara så hövlig att tala om vad man känner eller inte känner, om så bara för att ställa den andre inför fullbordat faktum. Man får ta det ansvaret, egentligen lika mycket för ens egen skull som för den som gått och väntat.

Vi som inte känner varandra, eller som ska till att lära känna varandra, vi måste ha någon slags gemensamma spelregler. Lite allmänt hyfs. Sunt förnuft. Vad det är skiljer sig från person till person. Men alla har en uppfattning om vad det är, eller borde vara.

Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på hur en främling behandlar mig (eller inte behandlar mig). Jag vet inte varför jag lägger så stor vikt vid att människor jag skriver till på olika dejtingsajter ska svara. Nu talar jag mer allmänt och inte specifikt om den här personen jag tjatat om nyss. Det verkar vara en allmän oförmåga hos människor (könet är egentligen oväsentligt; dock har jag av förklarliga skäl bara observerat detta hos kvinnor) att ta ansvar för påbörjade relationer och samtal. Det är, som sagt, helt okej att inte vilja gå vidare i en relation. Det är också helt okej att från början inte vara intresserad av någon som visar intresse. Men om den intresserade parten varit trevlig ˮkorrektˮ, vad fan kostar det då att svara på tilltal? Vad kostar det att vara vänlig mot en främling som visat intresse för din person, om än så flyktigt som på en dejtingsajt?

Jag känner att jag skulle kunna skriva mer om just människors beteende online i allmänhet och på dejtingsidor i synnerhet, men det får bli en annan gång. Egentligen ville jag bara skriva av mig om just den där tjejen, inte så mycket för hennes skull som för min egen. Jag är – existerar – genom att jag analyserar mig själv och sätter ord på det jag gör och inte gör. Annars vore jag blott brosk, ben och hud och lika flyktig som det liv som ändå är oss givet.

Den röda drömmen av Joakim Pirinen

2013/12/17 / Alex / Inga kommentarer

Vissa dagar träffar man spännande nya människor, andra läser man skumma böcker. Jag har just läst ut Den röda drömmen (2013) av Joakim Pirinen. Det är hans tredje prosabok (mig veterligen), och han spar verkligen inte på ambitionerna. Baksidestexten påstår att boken innehåller 24 noveller, en för varje genre inom litteraturen. Bara det är ju bullshit. Dessutom verkar man blanda genre och stilart hejvilt (monolog och modernism, exempelvis), men det må vara hänt. Det viktiga är att det är riktigt jävla bra noveller det handlar om! Tidigare har jag läst Den svenska apan (2001), och den var minst sagt surrealistisk. Där var texterna också kortare och inte lika ˮdisciplineradeˮ som här, även om jag tvivlar på att det är ett adekvat ord för att beskriva Pirinens texter. Man måste helt enkelt läsa honom själv. Det är befriande att läsa någon som så uppenbart skiter i litterära konventioner och mallar. I en Pirinennovell kan allt till en början verka som vanligt, nästan förrädiskt så, men så smäller han till och det oväntade inträffar. Det gäller såväl för själva språket som för det faktiska innehållet.

Av tjugofyra berättelser kan man naturligtvis inte älska och högakta alla, och det gör inte heller jag. Men några sticker ut. ˮPappas böckerˮ är förmodligen samlingens bästa text. Berättaren i den novellen gör bokslut över sin far (som visar sig vara Joakim Pirinen) i det att han sorterar dennes kvarlåtenskap. Parallellt med det berättas historien om Joakim Pirinen, dennes vedermödor, drömmar och tillkortakommanden. Det är en vemodig och vacker text med vissa vemodigt själagripande formuleringar jag mer än gärna hade skrivit själv. Dessutom är den lekfullt metatextuell i det att den refererar till sig själv (och boken den är en del av) i slutet. En sån där härlig slutknorr, ni vet. Såna där sköna grejer.

En annan text, ˮYrselhavre, styresskickˮ består enbart av fotnoter. Pirinen verkar ha jävligt kul när han skriver den typen av texter. I en berättelse använder han sig av 1600-talssvenska och i en annan räknar han ner från 100 till 50 och låter varje siffra få en kortare prosatext. Här märks det att han är beläst (alt. har korpat från Wikipedia). Det fungerar i det korta formatet, men hade förmodligen blivit tröttsamt i längden.

Rent innehållsmässigt kan det handla om upptäcktsresanden som finner en stam genomskinliga människor i ett grottsystem, eller om en liten flicka som adopteras av en familj jättar. Pirinen räds varken deckarpastischen (som får två texter) eller fabulerandet (iriska hjältar och män som drömmer att de är grodvarelser) och det är modigt, om inte annat. Visst, alla texter håller som sagt inte samma kvalitet, men överlag är det uppenbart att han utvecklat sitt prosaskrivande från Den svenska apan. Jag skulle vilja framhäva ˮPappa Eryopsˮ (den med grodvarelserna, en fabel), allegorin ˮKentaurenˮ (om en ung man som tänder på djur och hur det komplicerar hans förhållande till sina föräldrar – det låter mer buskis än vad det är, lovar), sagan ˮHos jättarnaˮ, nämnda ˮYrselhavreˮ (som i sig är en pendang till historieskrivningen ˮSjukhusstadenˮ), reseskildringen ˮDristighetenˮ (väldigt underhållande resedagbok författad på 1600-talssvenska av en man som ska till Elfsborg men råkar segla runt jorden istället) och slutligen ˮEtt dödsfallˮ, som torgförs som skräck. Detta är intressant, för just den beskrivningen förhöjer berättelsens kvalitet. En cyklande kvinna blir påkörd av en bilist och avlider. Hennes man måste tala om för barnen vad som hänt och sedan fortsätta att leva som vanligt. Just detta, hur man tar sig vidare från något så fasansfullt overkligt som döden ändå innebär, det är textens tema. Berättelsen är helt renons på övernaturligheter, och läsaren får därmed själv avgöra exakt vari skräcken ligger. Skriven med en ömsinthet och ett lugn är ˮEtt dödsfallˮ jämte nämnda ˮPappas böckerˮ bokens finaste novell.

Sammanfattningsvis är det som det brukar med noveller: En del är bra, en del är bättre, någon enstaka är jaha?, men jag är övertygad om att alla kan hitta åtminstone något som roar. Gillar man inte innehållet måste man ändå ge Joakim Pirinen en eloge för att han vågar röra om lite i svensk prosa.

Hon

2013/12/09 / Alex / 1 kommentar

Jag vet inte riktigt vad det är som händer, så rena fakta måste för tillfället anses vara en bra start: I lördags var jag på glöggfika hos en god vän. Där träffade jag även andra vänner, samt en tjej som är kompis med en av dessa. Hon var trevlig och rar, och extra trevlig mot mig. Vi pratade ju längre kvällen led alltmer och hon gav mig komplimanger. Helt utan att jag hade givit henne några. Hon sa att jag var vacker. Hon strök mig över ryggen. Hon gjorde det klart och tydligt via ord och kroppsspråk att hon fann mig intressant.

Jag blev fanimej helt perplex. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag reagera? Detta är definitivt inte något jag är van vid. Det var över tre år sedan jag ens var med en tjej på det sättet. Den typen av relationer är något som jag, om inte helt stängt dörren om i alla fall hållit för osannolikt att de någonsin skulle vara aktuella igen.

Och så detta.

Vi gick därifrån tillsammans. Gick mot tunnelbanan. Tog fel väg. Gick ”vilse”. Det kändes dock som om det inte spelade någon roll. Vi höll om varandra. Kramades nästan. Det började kännas som i någon av de där tramsiga novellerna jag skrivit genom åren, där jag försöker höja upp och romantisera något jag på något sätt vet är utom räckhåll.

Men det verkade inte vara det.

Framförallt ville jag vara ärlig. Jag ville inte förställa mig. Inte säga ”djupa” saker för att jag trodde det förväntades av mig. Så jag var ärlig, men började också lägga ut lite ”krokar”, för att se om hon så att säga var allvarlig. Och jag vet inte. Kanske är hon det. Kanske inte. Jag vet inte vilka skäl hon har. Men spelar det någon roll?

Ska jag kunna släppa cynismen, kunna hänge mig åt något jag romantiserat så länge att det knappast ens kan jämföras med den verklighet i vilken jag lever?

Vi tog foton tillsammans i tunnelbanan. Bytte nummer. Hon sa att hon ville lära känna mig. Det vill jag också. Lära känna mig, alltså.

Hon fick det att liksom rusa i kroppen. Något brast, men jag tror det är bra. Hon planterade något. Jag ska säga som det är: Jag vill också träffa henne igen. Men jag måste få ordning på mig själv först. Eller så kanske det är därför hon är här?

Och kanske kan jag ge henne något också. Kanske. Vad det än är. Jag hoppas det.

Lever jag?

2013/11/13 / Alex / Inga kommentarer

Jodå, men jag har verkligen inte varit särskilt duktig på att uppdatera den här sajten, det medges. Jag tänker inte ens försöka skylla på att jag haft mycket att göra, för det är verkligen inte huvudskälet. Visst, studierna tar sitt, men jag ska säga som det är: Jag är jävligt lat och bekväm av mig. Chockerande? Inte särskilt, inte för mig i alla fall. Ärlighet är det som får såret att vara längst, som jag brukar säga. Nåja, jag har i alla fall uppdaterad sidan med texter något: Nu finns där två ”nya” texter, ”Karta över ingen plats” och ”Turkisk konfekt”. Målet är att det jag lägger upp där ska kunna representera det jag vill med mitt skrivande. Förhoppningsvis ska jag själv kunna bli någorlunda klar över det i sinom tid också. Man lever och lär, och slut tar det först med livet. Nu får det räcka med visdom för idag – class dismissed.

Translate yourself

2013/09/28 / Alex / Inga kommentarer

Jag sitter helt plötsligt och jobbar med en översättning vid universitetet. Det är länge sedan jag hade någon slags arbetsmoral, men det känns ändå som om det kan gå. Ryggsäcken är full av dyra böcker, men de bär redan nu en betydelse, något slags löfte. Jag har en pärm full av utskrivna artiklar i plastfickor. Det är ett måste; utan överblick kommer det inte att fungera. Så sitter jag i ett klassrum med ett gäng andra människor som är rysligt trevliga, och jag får skärpa mig och inte ta för mycket plats och låta det ta sin tid. Ja, det får ta sin tid, och under tiden dricker jag surt automatkaffe som en ritual jag inte kan vara utan.

Det stora köttbatteriet laddas av höst och hopp om rörelse.

Drömmar från provinsen av Tomas Eklund

2013/08/27 / Alex / 11 kommentarer

Drömmar från provinsen är något så ovanligt som en svensk novellsamling med starka inslag av magisk realism. Eller vad man nu ska kalla det. Science fiction är det då inte, även om det förekommer vissa inslag av den genren i vissa texter. Ej heller kan texterna kallas renodlad fantasy. Inga drakar eller demoner så långt ögat når. Vad vi behöver är ett svenskt begrepp, likt amerikaner och engelsmän har fantastic stories. Fantastika har jag hört, men det låter för krystat. Nåväl. Nu ska det handla om den här boken. Författaren heter Tomas Eklund, och detta är hans andra publicerade bok. Han debuterade 2012 med romanen Fågeln i kejsarens träd. Den boken, liksom den förhandenliggande, är utgiven på författarens eget förlag Hilmer Lage.

Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag har en förkärlek för texter i det korta formatet, så jag formligen saliverade när jag på måfå plockade upp den här boken från bibliotekets nyhetshylla. Jag trodde först det var fråga om en utgivning från Modernista, då bokens omslag påminner lite om deras formgivning. Till skillnad från nämnda förlags utgivning, som verkar bestå i att ge ut knepig nutidsprosa av företrädelsevis debuterande unga flickor och klassiker av döda författare, har vi här att göra med en författare som berättar historier på riktigt. Ni vet, sådana där med början, mitt och slut (i alla fall oftast). Jag ska redan nu säga att jag överlag är positivt överraskad till innehållet i samlingen. Visst, det vore för mycket begärt att kräva av författaren att alla bokens tolv noveller ska falla en i smaken, men Eklund håller en förhållandevis jämn nivå vad gäller såväl språk som innehåll. Det är flödande prosa på korrekt svenska (jag noterade endast två korrekturfel, vilket är betydligt färre än min egen bok [och om jag här begår något slags recensentfel genom att nämna min egen samling är det enbart för att markera att det var menat som en komplimang till författaren]). Kort och gott: Boken verkar proffsig och det märks att författaren bemödat sig om det yttre, vilket är nog så viktigt.

Men allt detta skulle ju inte spela någon roll om själva innehållet sög, eller hur? Som tur är gör det inte det. Långtifrån. Boken omfattar, som redan nämnts, tolv berättelser, varav ca två tredjedelar innehåller något övernaturligt skeende. Men här finns också texter som är helt renons på detta, vilket är modigt. Visst, jag kan ha tolkat dem fel, men jag tror helt enkelt att författaren valt att blanda upp texterna på detta sätt för att få ett större djup. Det gjorde han rätt i. Så är exempelvis ”Fotografiet” en febrig berättelse om ett par på solsemester. Mannen är på jakt efter något, oklart vad. I takt med att novellen fortskrider väntar man på att det oväntade ska ske. Det gör det inte, vilket jag nu i efterhand inser är novellens styrka. Med hyfsat sparsmakade medel transporteras läsaren via författarens penna till värmen, till den blästrande solen, till osäkerheten. Osäkert är också läget i ”Väntan”. En äldre herre väntar på sin dotter. Under tiden får han besök av grannen. De väntar tillsammans. Men dottern kommer inte. Det är upp till läsaren att avgöra huruvida hon ens existerar. Det känns som om det är lite det som är poängen.

”Kameleont” är en sådan där text där man inte är säker på vad fan det är som händer, men oavsett vad gillar man det. Det är en uppväxtskildring, ett glidande med identiteter, en osäker berättare, och så något … odefinierbart. En fantastisk knorr. Läs den själv, ty mina ord gör den inte rättvisa. En favorit. Jag vill också nämna ”Vingar”, en berättelse där Ikarosmyten blandas med svaga science fictiondrag (om man nu vill tolka det så, det är inget måste eller skrivet i sten). Jag hade gärna sett en fortsättning på den, ty slutet lämnade blandade känslor. Kanske beroende på det som faktiskt händer, men också hur det händer.

Samlingen innehåller också tre längre berättelser: ”Lukten”, ”Röster” och ”Adams teofani”. I den första är en ganska standardiserad man-upptäcker-främmande-element-i-vardagen-och-blir-tokig-i-processen. Dock är den välskriven och trovärdig i huvudpersonens mentala förfall. Den sista berättelsen är en ganska rolig historia om hur Gud jobbar på ett postkontor i New York och korresponderar med sin profet via en brevlåda på en av de stora avenyerna. Humorn lättar i det här fallet upp vad som sannolikt hade blivit en mycket tunggrodd historia annars. Eftersom samlingen inte tidigare varit särskilt generös med festliga tillfällen blir det också extra märkbart här. Detta är en sådan berättelse som inte riktigt går att kategorisera, vilket är gott och väl. Underhållande är den i vilket fall.

Slutligen vill jag nämna ”Röster”. Den får ett eget stycke för att den är så jävla bra. Här finns allt: Saknad, sorg, skuldkänsla, skräck, förlösning. Jag nämnde tidigare att Eklund inte skriver science fiction. Inramningen till denna novell skulle nog kunna tolkas som just science fiction, men det är inte det som är det viktiga. Likt Ray Bradbury använder författaren enbart det tekniska som ett redskap för att föra fram eviga mänskliga teman. Det är bitvis briljant, men ibland också rätt obehagligt. En viss scen påminde mig en del om filmen Event Horizon, vilket är ett gott betyg. Att dessutom skriva en berättelse som innehåller en ”galen vetenskapsman” utan att det blir tramsigt, det lyckas Eklund med, med den äran.

För att runda av: Detta är en samling du ska läsa om du tycker om svensk fantastika (se där, där kom ordet i alla fall), eller bara välskrivna noveller i allmänhet. Visst, det finns texter här jag inte föll lika pladask för som andra, där jag kanske förväntat mig något mer, något annat, ett annat slut exempelvis, men det är också att räkna med. Ska jag vara riktigt petnoga tycker jag också att berättelserna förtjänar lite roligare titlar, men då har jag också tagit i från tårna för att komma med negativ kritik. Det Stora Viktiga är att jag kände något och blev underhållen under merparten av läsningen. Det kanske låter som en floskel, men varför skulle man annars läsa överhuvudtaget?

Förlagets webbplats tillhandahåller länkar till onlinehökare där boken kan köpas. Gå gärna via den, så bjussar du författaren på lite besöksstatistik.

Plåster av Klas Östergren

2013/08/03 / Alex / Inga kommentarer

Plåster var Klas Östergrens sjunde publicerade roman och kom ut 1986. Då hade han redan publicerat den brett anlagda romanen Fattiga riddare och stora svenskar (som jag har stående i bokhyllan; en av få Östergrenare jag verkar ha svårt att komma in i). Jämfört med denna tjockis till bok kan Plåster tyckas vara en lättläst historia. Men de 216 sidorna rymmer mer än man tror. Den yttre handlingen är enkel: Nattportieren Roland hamnar på sjukhus efter att ha fått problem med hjärtat. Där träffar han den säregne Yngve, och de två inleder en slags trevande vänskap. Roland är i fyrtioårsåldern och gift med den ca tio år yngre Mona. Yngve är äldre, runt de femtio. Han är innehavare av en cigarrbutik, alkoholist och filosof . Just det senare blir tydligt rätt snart, även om det aldrig sägs rätt ut. De första konversationerna mellan de två männen säger det som är så typiskt för romanen, och det måste jag ge Östergren: Han kan det här med dialoger. Dock blir boken egentligen inte mer än ett torgförande av livets egentliga meningslöshet förpackad i dialoger där de två huvudpersonerna för det mesta (i alla fall till det yttre) pratar förbi varandra. Inte för att det behöver vara något negativt med det.

På baksidan av boken står att läsa att huvudpersonen Roland är portier på hotellet Piccadilly, där märkliga saker kan hända. Dock utspelas inte mycket av boken på hotellet i ’realtid’. Det är mest tillbakablickar som ger läsaren en ganska god bild av vad för typ av hotell det är. Handlingen fokuserar på Rolands första tid på sjukhuset, då han är övertygad om att han ska dö, och sedan tiden då han är på konvalescens hemma med hustrun. Självklart korsas hans och Yngves vägar igen, och han måste göra ett antal jobbiga val.

Om det var något jag störde mig på med Plåster var det att huvudpersonen var så jävla blasé. Allt verkade liksom hända runtomkring honom och han tyckte mest det var jobbigt. Då boken är skriven i jagform och Östergren i Roland skapat en trovärdig karaktär blir det ganska uppenbart ibland hur pass ogin den jäveln ändå är. Det får man säga är ett gott betyg i författarens favör. Man måste ju ändå empatisera med figuranterna i ett skådespel om det ska vara någon mening. Och ibland häver de ur sig riktiga klokheter, Roland och Yngve. Romanens första sida sätter stämningen fint: Roland, i någon mån moribund, ska göra bokslut och hävdar sammanbitet några universella sanningar. Sedan växlar Östergren till dråpligheter när sjuklingen måste skjuta upp döendet, då han inte först kan telefonera hustrun på grund av att någon (Yngve, ska det senare visa sig) vomerat på avdelningens mynttelefon. Så går det på, och galghumorn är uppfriskande.

Av Östergren har jag tidigare läst Attila, Ismael, Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Med stövlarna på och andra berättelser, Tre porträtt, Gangsters och Orkanpartyt. Av dem har jag inte ogillat en enda, och jag håller Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Tre Porträtt och Orkanpartyt som bitvis mästerlig läsning. Återstår nu Österlentrilogin (Ankare, Handelsmän och partisaner och Under i september), Den sista cigaretten och, om jag nu tar mig igenom den, Fattiga riddare. Det jag gillar mest med Östergren, även om han då och då tenderar att bli pratig, är att han är en jävel på att berätta en bra historia. Så ock med Plåster, där det märks att han blivit varm i kläderna i jämförelse med de tidigare böckerna.

Bonnier Pocket verkar återutge Östergrens böcker i pocket för närvarande, vilket får sägas vara något av en ära för en ”vanlig” prosaförfattare idag, bland alla based on a true storys och thrillers. Gott så.

cronopio.se