Obabakoak. Vilken märklig roman. Eller tja. Det är mer av en novellsamling maskerad till en roman. En slags kollektivroman, kanske? Boken tar sin utgångspunkt i den fiktiva byn Obaba (Obabakoak betyder ungefär ˮmänniskor och ting från Obabaˮ), men merparten av berättelserna utspelar sig på andra platser i världen. Läsaren får följa med till Tyskland, Sydamerika och Kina. Det är karaktärer som berättar berättelser för varandra, i något slags underhållnings- eller didaktiskt syfte (det senare är lite oklart, men det går helt klart att tolka det så).
I de berättelser som faktiskt utspelar sig i Obaba är huvudkaraktärerna utbölingar som kommer till byn av olika anledningar. Det kan vara en lärarinna, en ingenjör eller bara någon som har en släkting där. Märkligt nog vantrivs de flesta av dem. De känner sig inte riktigt hemma, inte riktigt välkomna. Det är ett starkt tema: Att inte känna sig hemma, att vilja bort. Och vad gör man då? Jo, man berättar historier. Flyr i fantasin.
Och de historier man möter som läsare är mångskiftande och underhållande. Jag gillade den om bypojken som förvandlas till ett vitt vildsvin och terroriserar befolkningen. Eller den som utspelar sig i den sydamerikanska djungeln. En kvinna letar efter sin make som försvunnit i sitt sökande efter en viss skygg folkstam. Med sig har hon två kompanjoner. Den ena är hemligt kär i henne. Berättelsen har en melankolisk tvist jag inte riktigt såg komma. Här finns också en tysk konstnär som lyckas måla sig in i och ur en annan verklighet, men alla tror bara att han är galen. En annan tysk är det definitivt och en tredje blir så tagen av sin systers död att han bestämmer sig för att bokstavligen bli henne.
En del av berättelserna kan väl sägas höra till den magiska realismen, andra är enbart realistiska. Somliga är melankoliska, andra är roliga, men de är alla läsvärda. Ödlor verkar bära på en viss symbolik. I en ramberättelse återvänder jag-karaktären till Obaba med sin vän läkaren. De ska besöka den förres farbror och berätta historier för varandra. I samband med det börjar de nysta i en historia från barndomen. På klassfotot har en skolkamrat en ödla i famnen. Det ser ut som om den är på väg in i örat på en annan pojke. Denne blir senare korkad, av någon märklig anledning. Det valsar runt historier att det är på grund av ödlan, som krupit in i hjärnan på honom. När huvudpersonen vid återkomsten till Obaba upptäcker att där finns en ödlefarm som den galne klasskamraten driver tar historien en skruvad vändning. Det hela känns som en metafor för vådan av att tro för mycket på allt man hör. Däremellan får man sig dock en drös andra berättelser till livs. Atxaga verkar ha haft väldigt roligt när han skrev boken. Det märks att det är en skribent som vill underhålla och väcka tankar.
Bernardo Atxaga (pseudonym för Joseba Irazu Garmendia) är bask och skriver på baskiska, vilket också är det språk på vilket Obaba ursprungligen skrevs. Sedan översatte författaren själv boken till spanska, och det är från det språket den är översatt till en njutbar svenska av Ulla Roseen. Faktum är att översättningen är mycket behaglig och flytande. Roseen har gjort ett gott jobb. Det fanns väl ett eller två uttryck jag reagerade på, men i det stora hela känns boken inte alls ˮöversattˮ. Det är ju också målsättningen och något som jag själv som blivande överättare kan ta lärdom av.
Obabakoak utkom 1988 och på svenska 1994 i Bonniers Panacheserie. Omslaget är mycket vackert och sparsmakat, vilket ju Panacheböckernas formgivning tenderar att vara. Tyvärr hittade jag ingen bild online, så en bild på en av de engelska utgåvorna (förvisso också ett rätt fint omslag) får duga.
Marsch pannkaka till biblioteket nu, då boken gått ur tryck för längesedan. Jag hade tur och hittade ett exemplar i en second hand-affär.
