cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Sida 7 av 24

Sverige åt svenskarna

Provocerande titel, eller hur?

Men tänk efter: Med den logik det i huvudsak vänstervridna etablissemanget förfäktar är ju varje individ som sätter sin fot på svensk mark per automatik svensk. Man behöver inte kunna ett ord svenska eller ha någon koppling till Sverige. Läs exempelvis om de somaliska medborgarna som våldtog en kvinna på en Finlandsfärja. De kallades obekymrat svenskar av media. Inte förrän senare framkom det att fyra av de åtta männen inte ens hade svenskt medborgarskap, utan somaliskt. En femte man (född i Irak) hade förvisso svenskt medborgarskap, men också en gedigen meritlista med flertalet grova brott.

Hur som helst: Alla är svenskar. Samtidigt är svenskhet något som ingen kan eller vill definiera. Det är inte värt något. Men alla är svenskar. Hur går det ihop?

Nej, du är inte svensk. Du har möjligen uppehållstillstånd i Sverige. Men det gör dig inte till svensk. Du är inte född här, inte uppvuxen här, talar inte svenska, har inte under en livstid formats i det svenska samhället med allt vad det innebär. Liksom jag inte har formats i det samhälle du kommer ifrån. Missförstå mig rätt nu: Alla har rätt till en identitet, till något man kan kalla sig, något man kan identifiera sig med. Men jag är inte japan så fort jag bott i Tokyo en vecka. Inte heller blir jag spanjor för att jag har en semestervilla på Kanarieöarna. Det fungerar inte så. Du är inte svensk – men du kan skaffa dig en svensk identitet om du vill, om du anstränger dig. Om det är värt något för dig. Då blir det också värt något i samhället.

För att återknyta till inläggets titel: Jag är för att hjälpa människor i nöd till ett nytt liv i Sverige. Jag har inga problem med att människor med annan etnicitet bosätter sig i Sverige. Etnicitet i sig är oviktigt. Men jag tror att människor för att kunna leva tillsammans i ett land behöver något som förenar dem. Att spotta på det svenska, att inte vilja lära sig språket, att enbart söka sig till landsmän, att inte lägga ifrån sig eventuella negativa aspekter av den kultur man kommer ifrån och har med sig, det splittrar samhället. Det gör det nu, och det kommer att fortsätta att göra det. Ivrigt påhejat av journalisterna och kolumnisterna på de stora dags- och kvällstidningarna, räddhågsna politiker, diverse twittertyckare och bloggare, samt kändisar. Alla springer de benen av sig och slår knut på sig själva i sin iver att vara till lags, och att alltid rycka ut till försvar för människor som kommer från andra länder och begår kriminella handlingar som en infödd svensk aldrig skulle komma undan med.

Genom att klappa någon på huvudet och säga du förstår inte bättre förminskar man personen ifråga. Man tar ifrån honom eller henne det som definierar en vuxen människa: Förmågan att ta ansvar för sina egna handlingar. Men du är ju från en sådan främmande kultur, en så speciell religion … det är ju så ni gör. Vem är det egentligen som är rasisten här? Själva begreppet rasism tröskas ju in absurdum. Men visst, det är applicerbart här. När vi talar om invandrare är det underförstått att det är människor från mer avlägsna kulturer vi talar om, i klarspråk män och kvinnor från Nord- och Östafrika, samt Mellanöstern. Jag tror inte människor från de delarna av världen generellt har några problem med att anpassa sig till en västerländsk, nordeuropeisk och ”svensk” (ja, där har vi det igen) kultur. Ändå har vi de problem vi har i samhället idag. Öppna ögonen. Titta ut genom fönstret. Läs annan media än den propagandaapparat som är Dagens Nyheter och Aftonbladet. Sanningen är inte alltid vacker, men den är sanningen.

För att människor från olika kulturer ska kunna leva tillsammans behövs en gemensam identitet. Det innebär inte att man måste lägga av sig sin gamla. I USA går det utmärkt att behålla sitt ursprung och det som är speciellt med det. Samtidigt är alla amerikaner och kan enas under det som USA står för (förvisso inte alltid bra saker, men ändå). Detsamma önskar jag kunde gälla för Sverige. Välkommen hit. Lär dig svenska. Bryt inte mot några lagar. Försök förstå att detta är ett sekulariserat samhälle. Din religion är din privatsak och ska inte gå ut över andra. Du kan vara svart eller vit eller gul. Muslim, jude, hindu. HBTQ-person. Höger, vänster, mittemellan. Men respektera Sverige. Respektera det vi har tillsammans. Respektera min rätt att få vara svensk, att få ha en svensk identitet, när du åtminstone kan ha en mer än jag. Det här är mitt land. Jag föddes här, växte upp här, lever här. Men det kan också bli ditt land. Det kan bli vårt land. Vårt gemensamma. Men då måste vi ha något gemensamt först, kapisch?

Sverige åt svenskarna. De som bryr sig om Sverige – var de än kommer ifrån.

Så jävla kass

En liten uppdatering om vad som hänt sen sist, för att alla bryr sig. Förlorar en massa matcher i Quizkampen. Misslyckades med att göra klart min c-uppsats. Fick mitt diktmanus refuserat av Bonniers och Norstedts. Skulle gå och handla godis, blev provocerad av att papperspåsarna var slut. Eller tja, provocerad är väl fel ord. Irriterad snarare.

Dessutom har jag inget jobb, inga pengar, ingen tjej och ingen lokal. Men jag gör i alla fall inte kaoz som de satans jävla kreaturen ute i Hässelby villastad.

Jag har skrivit rätt länge av och till. Tre gånger har jag haft förmånen att bli publicerad i bokform. Så jag ska egentligen inte klaga. Eller jo, det ska jag. Klaga är nyttigt, det renar själen och garanterar en plats i helvetet.

Men vad gäller vissa andra saker är jag lugn. Märkligt. Jag säger inte vilka, för den händelse att någon inblandad läser detta.

Det är damfotbolls-VM. Jag tycker det är rätt intressant. Go figure.

150504

En gång var jag någon du kunde luta dig mot. Du behövde stöd, och jag var den som gav dig det. Att just vi två råkade på varandra var en slump. Du tryckte på ”random player” i Wordfeud ungefär samtidigt som jag i september förra året. Jag råkade ha en profilbild med nonchalant min och rufsigt hår. Jag skrev till dig först. Tror jag. Vi kom ganska snart på god fot med varandra. Du var ärlig från början och sa att du var gift och hade ett barn. Men ärligheten imponerade. Under de följande månaderna pratade vi om högt och lågt. Runt jul gjorde du det du gått och grunnat på så länge. Du lämnade din man efter mer än tio års äktenskap. Ett stort steg. Jag försökte stötta dig.

Under hela den här perioden var du och jag … hur ska jag säga det? Det pendlade mellan vänskaplig ton och mer eller mindre chattsex. Senare pratade vi på Skype. Jag kände mig bekräftad, kände mig sedd. Jag var bitvis orolig för att du skulle ångra dig om vi träffades i verkligheten. Jag hade komplex för att jag hade glasögon, men jag vågade prata om det med dig. Jag vågade ta upp min OCD. Du var nyfiken, genuint nyfiken och inte dömande. Du tyckte mitt skägg var så fint. Jag fick se bilder på dig, din son och din hund, och någonstans i allt det där värkte det till lite grann i de delar av kroppen som inte varit särskilt aktiva på så länge.

Det gick upp och ner för dig. Det gör det väl fortfarande. Men vi höll kontakten. Pratade om att jag skulle komma och hälsa på i din nya lägenhet som du fått via kommunen. I januari pratade vi om mars. Men mars kom och gick. En tystnad uppstod. Jag tänkte att du behövde vara för dig själv. Du behövde hitta tillbaka till något. Men det är klart att det är ett enormt stort steg att lämna någon man varit tillsammans med så länge, särskilt när man har barn tillsammans. Och jag visste ju att det inte automatiskt innebar att du skulle bli jättekär i mig bara för att du skilde dig från honom.

Den här berättelsen är inte slut än. Inga berättelser är slut innan man dör. Jag har ingen aning om vad som händer i framtiden. Men nu känns det hopplöst och tomt. Vi pratar fortfarande. Och jag känner att jag kan vara ärlig. Det känns skönt att få vara det, att få säga de egoistiska sakerna, att få sätta mig och mina känslor i fokus också. Så bör ju en jämställd relation vara. Men jag längtar efter något som kanske aldrig kan bli, inte med dig eller med någon annan. Jag är ju så uppenbart inte vän med mig själv. Jag är ombytlig och retlig, cynisk och halvapatisk. Jag har inget jobb, jag har ingen inkomst, jag har pantburkar i kassar i hallen som stått där i ett halvår för fan.

Det är väl bara det att du trodde på mig ändå, mina brister till trots. Eller så ville du bara vara snäll. Men jag tror att du trodde på mig. Du kanske fortfarande gör det. Men jag är så otålig, som ett barn. Och du behöver läka ifred.

Det enda vi bör lova varandra är ärlighet och uppriktighet, så brukar jag tänka om relationer. Men det är ju som det är när det kommer till kritan. Jag inser att jag har ett ansvar; jag är inte lika ”äh vad fan, jag drar iväg” längre. Jag är inte nitton år. Jag är trettiofyra. Det enda jag har är mina drömmar om att också jag kan bli normal, att jag kan leva ett normalt liv, att jag kan klara av att älska och älska med någon trots mina sjuka tvångshandlingar. Och det var väl du som en stund gav de drömmarna näring.

Och det hemska, det fruktansvärda, det som är så jobbigt att smälta på det logiska planet: Jag ångrar ingenting.

Ljusets vänner

För andra gången deltog jag i en novelltävling för tidningen Skriva. För andra gången vann jag inte. Jag börjar se ett mönster här. Nåväl. Ni kan som vanligt läsa berättelsen genom att klicka här. Den är jättekort och jättevärd det, jag lovar.

Everything You Need av Michael Marshall Smith

Titel: Everything You Need 
Författare: Michael Marshall Smith
Förlag: Earthling Publications
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 278
Genre: Noveller/skräck/sci-fi/magisk realism

Michael Marshall Smith skriver fantastiska berättelser.

Så.

Förutom noveller har han även skrivit ett gäng science-fictionromaner under åren. Han skriver även thrillers, men då skippar han Smith på slutet och är bara Michael Marshall. Jag har bara läst hans noveller, men de räcker långt. Första gången jag läste honom var för en herrans massa år sedan. Samlingen hette What You Make It och innehöll lite av varje. Lite science-fiction, lite skräck, lite socialrealism, lite spänning, en massa fabulerande. Sådant jag gillar. Sedan dess har jag lyckats få tag på den ganska omfångsrika samlingen More Tomorrow & Other Stories (begagnad) samt denna, hans senaste. Everything You Need. Special edition. Inte direkt billig, men värd det.

Märkliga saker händer i Marshall Smiths berättelser. Små barn vaknar upp mitt i natten och finner sig förflyttade till en annan dimension. En trio barndomsvänner drar sig till minnes ett äventyr som kanske slutade med ett möte med vampyrer (eller?). En livstrött man hittar något speciellt i en stuga i skogen och får hjälp med att börja om på nytt.

Det är alltid människor och deras göranden och låtanden som står i fokus i berättelserna. Det kan tyckas vara en överflödig sak att nämna, men det är viktigt. När ”specialeffekterna” tar över har karaktärerna, dem man ska bry sig om, nämligen en tendens att överskuggas. Det händer inte särskilt ofta i Michael Marshall Smiths berättelser, och när det händer är det medvetet, såsom i de humoristiska ”The Seventeenth Kind” (en alien ringer in till ett tv-shopprogram) eller ”Autor of the Death”, där författaren träffar på sig själv.

Ofta är det dock ganska plågade karaktärer läsaren möter. De hemsöks av sådant de gjort, eller inte gjort. Kanske får de en chans att göra saker och ting annorlunda, men inget förändras ändå. Det blir bara en annan sorts lidande. De ser tillbaka på det som varit och frågar sig vad som hade hänt om de gjort annorlunda. Till slut måste de resignera och ge upp inför det faktum att de aldrig får veta.

Mina favoriter: Öppningsnovellen ”This Is Now”, där tre män sitter på en pub och minns en händelse för länge sedan. Världen runt om dem är förändrad, men det är oklart hur. Regeringen har spärrat av ett skogsområde i närheten. Vännerna kan naturligtvis inte låta bli att klättra över stängslet. Det de får se förändrar dem för alltid. I ”Sad, Dark Thing” svänger en man som nyss blivit lämnad in på en avtagsväg i skogen. Han kommer fram till en man som har något mycket märkligt i gäststugan bakom huset. Det förblir oklart exakt vad det är, men det kommer ändå att hjälpa huvudkaraktären att gå vidare i sitt liv. En sorglig berättelse, precis som titeln antyder, men också hoppfull.

”What Happens When You Wake Up In The Night” handlar om vad som händer när en liten flicka vaknar i mörkret och inte kan hitta sin nattlampa. Det är flickan som berättar, och tonen känns autentisk och bidrar till osäkerheten i texten. Jag hade läst novellen en gång tidigare och tyckte väl då den var okej och inte mer. En andra genomläsning gjorde den mycket kusligare. Framför allt för att man aldrig får någon riktigt förklaring på vad det är som händer och varför. Det gillar jag. Föräldrarna i berättelsen är lika vilsna de. Kanske bidrar det till skräcken, att de som ska skydda en också står maktlösa? Onekligen en metafor.

”Substitutions” börjar mycket tryggt och välbekant och ballar ur på slutet. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag såg inte slutet komma, om jag säger så. Här lyckas författaren skapa något obehagligt och främmande och placera det i en vardag som känns välbekant. För att skräck ska fungera måste den vara grundad i verkligheten. I alla fall är det så för mig. Det som händer på slutet får min fantasi att spinna fritt. Nu i efterhand ser jag att novellen publicerats i en antologi med Lovecraft-tema, men det gör ingenting. När jag läste den visste jag inte om det. Problemet med att veta om sådana här saker i förväg brukar ju annars vara att det färgar av sig på läsupplevelsen. Novellen klarar sig utmärkt på egen hand. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit något större fan av Lovecraft. Det kanske bara jag som är ignorant och fokuserar för lite på den ”kosmiska fasan” och för mycket på de gigantiska sjömonstren?

Slutligen ”The Woodcutter”. En magiker från en annan tid och en annan dimension längtar hem. Jag känner med huvudkaraktären i hans ensamhet och anser mig därför också en aning snuvad på konfekten i och med det snopna slutet. Men fram till dess är det en mycket underhållande historia.

Jag vet att jag har en tendens att berätta lite för mycket om innehållet i de berättelser jag läst. Kanske är det för att göra klart för mig själv vad det är jag upplevt? Eller så vill jag bara minnas det jag upplevde vid läsningen. Jag är av den åsikten att en författare har vunnit så länge du känner något. Om en berättelse lämnar läsaren likgiltig är det däremot illa. Så mycket kan jag säga att det aldrig inträffar när jag kliver in i Marshall Smiths värld. Därför tycker jag du ska prova också.

Vikten av det fria ordet i en demokrati

Marika Formgren heter en före detta ledarskribent som nu är fri skribent. Hon skriver mycket sakligt och stringent om sådant jag själv tänker på och ibland inte riktigt känner att jag kan formulera på ett sammanhängande sätt. Det handlar om vikten av det fria ordet, fri åsiktsbildning och fritt utbytande av åsikter, och den roll de spelar i ett demokratiskt samhälle. På många sätt har den inofficiella yttrandefriheten inskränkts de senaste åren. Knäckfrågan är invandringen och Sverigedemokraterna. Journalister som officiellt hyllar yttrandefriheten och alla är Charlie Hebdo utövar i verkligheten ett maktmissbruk som heter duga i och med mobbningskampanjer (av Formgren fyndigt kallade ”skampanjer”), påklistrande av det eviga och numera urvattnade epitetet ”rasist”, utpekande och stigmatiserande av dem som har fräckheten att ha en åsikt som går utanför konsensus. Organisationer som Researchgruppen och Expo påstår sig arbeta för den ”goda” sidan. I själva verket ser man inga problem med att åsiktsregistrera människor och offentligen peka ut dem som har misshagliga åsikter. Om detta skriver Formgren briljant på sin blogg. Hon har även tidigare författat en utmärkt essä där hon lanserade begreppen åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater. Texten publicerades i magasinet Neo och har rönt uppskattning från såväl borgerliga skribenter på högerkanten som personer som just på grund av det sociala stigma det skulle innebära att offentligt torgföra sina åsikter bloggar och twittrar mer eller mindre anonymt.

Marika Formgren har tyvärr själv fått erfara vad det innebär att ha obekväma åsikter. Hon har uppmanats av redaktionschef(er) att inte skriva om vissa ämnen, och när hon motsatte sig detta var hon inte längre välkommen. Att motverka detta, att med ordet som vapen och det civiliserade samtalet som metod främja och uppmuntra ett intellektuellt meningsutbyte, det är vad som bevarar och stärker ett demokratiskt och öppet samhälle. Det talas om ”mångfald” i tid och otid. Ironiskt nog gäller det inte i vissa frågor. Det måste bli ändring på det.

Get in Trouble av Kelly Link

Titel: Get in Trouble 
Författare: Kelly Link
Förlag: Random House
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 333
Genre: Noveller/magisk realism

I Kelly Links huvud kan allting hända. Hon tillhör de där nya amerikanska novellisterna som blandar in bisarra, mystiska och övernaturliga element i vanliga alldagliga miljöer. En ung kvinna sköter om ett hus som bebos av älvor. Två superhjältar ligger och kelar medan den ena funderar på om hon ska berätta att hon är gravid. Astronauter ombord på ett rymdskepp berättar spökhistorier för varandra för att fördriva tiden. På andra sidan Atlanten kallas den här typen av berättande för slipstream, eller new weird, vilket är samlingstermer som inbegriper skräck, fantasy, urban fantasy, surrealism, magisk realism. Ofta skriver de här författarna (andra läsvärda författare är exempelvis Aimee Bender, Jeff Vandermeer, Catherynne Valente m.fl.) noveller, vilket är kul för undertecknad. För mig fortsätter fantasin att leka, spinna i knät som en galen katt, hoppa runt i en sommaräng med kittliga grässtrån upp till knäskålarna länge efter att jag läst klart. Om det är en bra berättelse vill säga.

Get in Trouble är Kelly Links fjärde samling. Tidigare har jag läst Magic for Beginners (2005) och Pretty Monsters (2008), båda mycket läsvärda. Tyvärr når inte föreliggande samling riktigt upp till deras nivå. Det betyder alls inte att den är dålig eller inte värd att läsas. Men kanske är det så att jag vant mig så vid Links stil att det börjar kännas som om hon upprepar sig. Två saker karaktäriserar hennes berättelser och återkommer, som någon slags motvikt mot innehållet (som alltid skiftar och aldrig verkar sina i sin uppfinningsrikedom): Längden och språket. Ofta är texterna väldigt långa. Om man då känner att nej, den här berättelsen var mindre bra har man ofta inte kommit igenom hälften. Sedan språket: Link har en förkärlek för presens. I kombination med ett ”ovanifrånperspektiv” hon ofta använder sig av kan det skapa en distans till karaktärerna. Det blir mycket ”Jenny is a bear hunter. She likes the thrill. She also likes bubblegum. It makes her feel vulnerable. But not defenseless vulnerable. She knows what she’s doing. She likes to know what she’s doing. She also likes very short denim skirts …” osv. Det blir mycket “tell” och mindre “show”. Kanske har språkbruket att göra med att det är ofta är unga människor Link skriver om. Unga, medvetna, hippa. Fast de aldrig skulle använda de orden. Man har smartphones, Facebook och all den senaste teknologin. Samtidigt är allt så trååååååkigt. Ja, ni förstår. Men ibland kommer man en karaktär lite närmre in på livet, ibland anar man en känslighet, en sårbarhet, och det är då det blir riktigt bra. Som det ska vara. Ibland blir det bara för mycket med händelser som staplas ovanpå varandra utan någon riktig riktning. Case in point: ”Secret Identity”. Femtio sidor om en ung tjej som hakar upp sig på en Paul Zell hon mött i en nätchatt. När hon åker för att träffa honom på ett hotell i New York vimlar där av superhjältar och tandläkare, för det bara råkar vara kongresser för båda yrkeskategorier, men själv är han inte där. Hon irrar runt och gör konstiga grejer. Möter konstiga människor. End of story, sort of. Jag vet inte.

Men jag vill fokusera på tre noveller jag särskilt gillade. Inledande ”The Summer People” är den med älvorna som bor i ett hus och lämnar efter sig märkliga gåvor. Men egentligen handlar den om Fran, en ung tjej med en halvalkad farsa som då och då ”finner Gud” och åker iväg och predikar. Hon måste klara sig själv och har blivit lite småcynisk. När skolans populäraste tjej blir hennes vän ser hon ett sätt ur sin monotona vardag. Här blir det riktigt bra. En kul detalj är att dialogen känns autentisk. Frans dialekt sätter henne på kartan såväl geografiskt som socialt. Det känns äkta.

”The Lesson” handlar om ett homosexuellt par som ska få barn via en surrogatmamma. De åker iväg på en barndomsväns bröllop på en avlägsen ö. Det knakar i fogarna dem emellan, och man förstår ganska snart att det är tanken på det kommande barnet som håller ihop dem. Berättelsen innehåller inget övernaturligt eller surrealistiskt och sticker på så sätt ut. Om det inte vore för det eviga ”han sa/hon sa” i presens skulle den vara ännu mer läsvärd. Slutet blir nästan lite Joyce Carol Oateskt. Och man undrar vilken lektion titeln refererar till. Om människors svaghet och viljan att försöka lappa ihop något som är dömt från början. Melodramatiskt, precis som livet.

Slutligen ”Light”, som nog är min favoritnovell i samlingen. Här skruvar Link verkligen upp det skruvade. Huvudpersonen Lindsey dricker mycket sprit och jobbar på ett lager där man förvarar så kallade ”sleepers”, människor som bara somnat en dag och inte vaknar. De skeppas in från olika delar av landet. Ingen vet varför. Lindsey har två skuggor, och från en har hennes tvillingbror Alan växt fram. De båda har ett hemligt språk. Dessutom finns fickuniversum man kan åka till på semester eller på ålderns höst. En del av dessa universum har dessutom egna universum i sig. Lindsey tar då och då hand om leguaner som ligger och skräpar i hennes trädgård. Och så går det på. När Alan kommer hem till henne och börjar stöta på en arbetskamrat leder det till bekymmer. Texten är skriven i imperfekt och det fungerar bättre kombinerat med alla snurrigheter. Det blir av någon anledning inte lika distanserat. Lindsey är en skön karaktär och det hon gör känns på något sätt naturligt också. Undantaget hur hon kan hälla i sig så mycket alkohol möjligen. Men berättelsen är läsvärd rätt igenom och är väl en typisk Kelly Link-text.

Sammanfattningsvis: Två mycket bra noveller omsluter ett gäng mindre bra. Det är absolut inte dåligt, men Link har skrivit mer medryckande. Dock ska noveller, och särskilt sådana med surrealistiska och flippade inslag, alltid premieras. Hur som, den här författaren är överlag mycket läsvärd, även om just föreliggande bok kanske inte är den bästa att börja med.

Svensk politisk debatts enfald – ett inledande försök

Den svenska politiska debatten är infantiliserad. Men ett (späd)barn kan inte förväntas ha några större kvaliteter vad gäller det debattmässiga. På vuxna, i många fall respekterade politiker, analytiker, opinionsbildare och mediepersonligheter, borde vi ställa högre krav. Det finns i princip två läger runt den viktigaste samtidsfrågan invandring: Antingen är du för eller emot. Det finns inget mellanting. Om du inte är för heter det att du ”fiskar i grumliga vatten”, ”normaliserar rasism” och dylikt. Man är dessutom inte sen att dra in färgen brun, bara så att det blir klart att man jämställer kritik mot det i dag förda systemet med nazism. Detta är för övrigt något av det tramsigaste man kan göra, och har sedermera givit upphov till Godwins lag. Det råder en rädsla hos var och en att bli förknippad med en rörelse som hade ihjäl miljontals människor baserat enbart på deras religion, sexuella läggning eller etnicitet. Inte konstigt. Men när man drar de här parallellerna gör man det i båda riktningarna. Inte bara jämställer man exempelvis en önskan om ett nyanserat debattklimat vad gäller invandringen eller rentav en mer restriktiv invandringspolitik med något av det vidrigaste människor har gjort sig skyldiga till; man antyder också att internering, slavarbete, tortyr, våldtäkt, stympningar, medicinska experiment och slutligen utrotning kan jämföras med en debatt huruvida det är bra eller inte att urskillningslöst ta in människor i Sverige därför att inte göra det vore samma sak som att vara främlingsfientlig eller rentav rasistisk. Och det vill man ju inte heller vara. Denna metod är naturligtvis djupt omoralisk. Idag talar man om rasism och stämplar den egenskapen på så många människor i så många olika sammanhang att ordet rentav försvagas och förlorar sin innebörd. Enligt mångas definition av rasism är jag en rasist. Så. Nu har vi det svart på vitt. Jag är rasist för att jag förespråkar en restriktiv invandringspolitik, och då har vi inte ens gått in på mina skäl varför.

Jag har länge velat skriva ett mer samhällsinriktat inlägg. Det är inte samma sak som ett politiskt sådant. Jag kan inte påstå att jag är särskilt politiskt intresserad, men det har nog huvudsakligen att göra med att jag tidigare inte definierat vad som ingår i begreppet politik för mig. Det senaste inlägget jag skrev som tillnärmelsevis kan sägas ha med detta att göra klämde jag ur mig för nästan två år sedan. Därefter har det varit ett riksdagsval och mina politiska åsikter kan sägas ha solidifierats avsevärt. Men jag vet ju också att man, om man säger sig ha konservativa åsikter, bör vara extremt försiktig med var, hur och när man yttrar dem. Att vara vänster, (radikal-/extrem)feminist, kulturmarxist eller i övrigt stå på den ”goda” sidan, det ger en frikort att framföra sina ack så nyanslösa argument närhelst det passar. Men för en konservativ människa (och här menar jag på det politiska planet) är det viktigt att man ges chansen att tala om varför man har de åsikter man har. Att få fördjupa sig, och att få chansen att förklara sig. Annars är det stor risk att man stämplas med just de epitet jag nämnde i början. Och som en följd av detta tiger många. Det ger i sin tur ett fördummat och endimensionellt debattklimat, vilket inte gynnar samhället. Det är bara att öppna ögonen och se hur alternativa rörelser, massmedia och diskussionsforum frodas. När det dessutom sker en rad terrorangrepp på det fria ordet, rätten att uttrycka sig fritt, och detta dessutom inte beivras å det grövsta av de som faktiskt sitter på makten, utan istället ska nyanseras och problematiseras och ”sättas i kontext”, ja då stiger temperaturen i den kastrull man för längesedan lagt locket på. Till slut exploderar den. Liknelsen är inte ny eller särskilt originell, men tyvärr ack så träffande.

Jag misstänker att detta blev en ganska rörig text. Men nu har jag i alla fall börjat, och kanske kommer det fler inlägg. Jag är medveten om att det kan vara osmart av mig att skriva sådana här saker, men jag vägrar att finna mig i ett samhälle där jag förväntas hålla inne med vad jag tycker för att det inte råkar vara politiskt korrekt. I förlängningen leder det som sagt till en utarmning av demokratin, plus att det gör mig jävligt förbannad också. Alla ska ha möjlighet att använda sig av orden för att göra sig hörda – även när det de säger skaver i vissas öron.

Kalsongerna bak och fram

Jag upptäckte nyss att jag gått omkring med kalsongerna bak och fram hela dagen. Om det inte är så att de vänt på sig helt själva på något magiskt sätt. Men kanske har det något att göra med att dagen känts extra stressig?

Fick en kommentar på förra inlägget som jag tror är från mannen som gjorde min bok möjlig. Tydligen hade han (och jag) fått ett omnämnande i Göteborgs-Tidningen i slutet av december förra året. Krönikören hade sett redaktören för boken sälja den på gatan i Göteborg och kommenterat. Ove Haugen, som skribenten heter, tycker tydligen att titeln är bra, men att den skulle kunna vara ”namnet på SD:s partiprogram”. Ironin i detta.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑