Två nya texter, inspirerade av låttitlar från en musiker jag aldrig hört (Bill Nelson). Först skrivna på engelska, sedan översatta av yours truly. Riktlinjen för varje text var att de skulle skrivas under max en timme och bestå av minst 250 ord. Varsågoda.
Rossettieffekten
Trots att lite är känt om Giacomo Rossetti vad gäller hans privatliv har det han lämnat efter sig i form av collateral damage knappast kunnat undgå någon. Han var scenmagiker till yrket, men den publik han drog på höjden av sin karriär var knappast något att skryta med. Enligt vittnesmål från hans svåger beklagade han sig över detta faktum och beslutade sig sedermera för att sätta punkt för sin bana som magiker (han föraktade ordet trollkarl, som så många i hans skrå). Men först ville han ge en sista föreställning. För att sluta ”på topp”, som han sa. ”Synnerligen låg topp”, som kritikerna lakoniskt påpekade, men detta berörde honom föga.
När så aftonen för den sista föreställningen var kommen dök han upp på scenen iförd en vit kostym med väst. Med huvudet lätt framåtböjt under det murriga ljuset lät han en minut passera innan han sa något.
”Mina damer och herrar. Vad ni kommer att få uppleva i afton är något ni aldrig tidigare varit med om. Någonsin. Det är jag fullständigt övertygad om. Faktum är att jag garanterar det.” Betoningen på ordet lät som om han spottade ut något obehagligt, något beskt som länge legat i munnen och irriterat.
”Jag kallar det för Rossettieffekten”, sa han och gjorde en paus och log mot publiken. Som om han på samma gång ville urskulda sig för denna spelade ödmjukhet och utmana dem med den, ja rentav provocera. Innan de närvarande dukade under skulle några av dem hinna vittna om detta leende. Det var fridfullt. Tafatt, ja, men samtidigt också … rofyllt.
”Jag ämnar lyfta på slöjan”, fortsatte han. ”Riva ner draperiet, så att säga. Ni kommer att få se.”
Och så, utan vidare dröjsmål, satte han igång med sin rutin. Flera källor vittnar om att den bestod i en blandning av handgester och tyst mumlade ord som ingen i publiken kunde uppfatta eller förstå. Efter ungefär fem minuter av detta började folk himla med ögonen och sucka. Andra reste sig helt sonika och gick. Innan de lämnade lokalen ropade en av dem ”DU SUGER”. Men Rossetti fortsatte. Till slut verkade han vara klar och föll ner på scengolvet. Det tog fem-sex minuter innan den kvarvarande publiken insåg att det inte var fråga om något skämt och ringde efter akuthjälp. Då var det naturligtvis för sent.
Rossetti dödförklarades på plats. Det stod i alla tidningar, vilket ni säkert vet, men inte förrän de som närvarat också började dö som flugor. Någon reporter bestämde sig för att gå till botten med det hela och knöt ihop alla trådar. De av er med en moralisk … ska vi säga mindre stabil natur kanske har bestämt sig för att stödja vissa publikationer av tveksam moralisk, ska vi säga, övertygelse, och har således säkert sett närbilderna på några av dessa olyckliga.
De där molntäckta ögonen. Som kvicksilverhimlar, virvlande grått över iris, totalt övertäckta pupiller. Rossetti hade påstått att han skulle ”riva ner draperiet”. Frågan som oundvikligen följer blir då: Framför vilken scen?
På ett tåg jag aldrig tog
På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna med genomskinlig kjol, genomskinlig blus och definitivt ingen makeup. Hon bläddrar i en pocketbok som handlar om att hitta ens sanna jag och inte falla för snubbar med röntgensyn. Jag kan inte påstå att jag är ledsen över att jag inte befinner mig på det tåget för det hade i sanningens namn aldrig fungerat ändå.
Lokföraren är en man med valrossmustasch. Han är 35 år, kommer från Knivsöder och älskar latte macchiato. Jag vet att om jag hade suttit på det tåget hade det slutat med att jag mördat honom. Och jag vet ingenting om hur man kör ett tåg. Förmodligen hade jag gjort bort mig rejält. Och trots att jag fortfarande älskar henne – vad nu det betyder – och vill att hon ska lära känna hela mig tror jag det hade blivit för mycket att hantera som det är nu.
På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna som inte gråter. I hennes handväska rör sig mascaran hon kommer att lägga på senare i kväll oroligt. Hon läser en pocketbok som handlar om att släppa taget. På omslaget ler en man så att det nästan bländar. Hon vill slå ett hål genom hans nuna. Tåget saktar in. Stationsbyggnadens blinkande ljus tränger mödosamt fram genom mörkret. Hon går av, rör sig över perrongen, håller hårt i handväskan. I farten slänger hon boken i en papperskorg.
Jag vänder mig om när jag hör hennes klackar klappra över golvet. Hon har på sig en elegant ljusbrun sidenkjol och en blus av luftig vanilj som virvlar runt kroppen. Hon ler försiktigt. Avvaktande. På bordet framför mig står två kaffekoppar och en liten sockerskål i metall. Men i kväll dricker jag mitt kaffe svart, och ingen jävla latte macchiato. Det är ett löfte.
ch våld? Johns dödande är sanktionerat av staten, men räcker det? Jakobsons nyfikenhet på någorlunda modern amerikansk utrikespolitik känns genuin och gör att mitt intresse som läsare bibehålls boken igenom. Han har tidigare skrivit om det senaste Irakkriget i skönlitterär form i romanen Vid den stora floden (2006). Det är en svårläst bok (och inte bara till formen) men som helhet bättre än John & Denise, vilket dock inte innebär att den senare är dålig. I den förra finns ett särskilt parti mot slutet av boken där ett gäng soldater gör en fullkomligt grotesk upptäckt i någon slags underjordisk grotta. Den scenen har liksom etsat sig i fast i mitt minne. Då som nu är Jakobsons prosa metodisk, saklig och nästan lite karg. Han slösar inte med ömhet, men när han då och då droppar en del vackra och visa satser främst vad gäller relationer och kärlek blir de desto mer verkningsfulla. Dessa återfinner man med fördel mot slutet av boken när berättaren summerar Johns och Denises behov av närhet och tillhörighet. De skickar varandra brev men når ändå aldrig fram till varandra. Denna paradox skänker boken en realism och utgör dess styrka. Så här kunde det ha gått till, och så här går det till. Människor är slutna i sig själva och når inte fram till varandra (den framlidne norske författaren Stig Sæterbakken har skrivit mycket vackert och insiktsfullt om detta; tyvärr har jag tappat bort citatet). Tid och plats är av mindre betydelse. En tunn bok med stort innehåll.