cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Sida 5 av 24

Sobrilsommar

Det känns spontant som att sommaren kommer att innehålla en del Sobril, eller annat läkemedel med ungefär samma verksamma ämne. Anledningarna till det är många. Jag gillar inte sommar, jag gillar inte värme, jag gillar inte min nuvarande livssituation. Jag försöker göra något åt det, men det går så långsamt. För att jag är jag? För att jag är bekväm i den livsstil jag ändå vant mig vid? Säkert en kombination.

Tro mig: Jag gillar inte att ta tabletter i onödan. Det räcker så gott med dem jag redan behöver. Sertralin och lamotrigin. Dessa typer av läkemedel (med samma verksamma ämnen) har följt mig i sjutton år nu, och jag tror det blir vi till tidens slut. Det behöver ju absolut inte vara något negativt, men det är förmodligen ett faktum hugget i sten vid det här laget.

Här hade jag tänkt mig en fin bild på den fina Sobrilförpackningen, men jag hittade ingen som inte någon privatperson fotat, och jag vill inte sno dem. Selektiv moral, that’s me.

Men jag bör nog gå till Apoteket. De jag har kvar nu har ett bäst före-datum december 2014.

Mehmet Kaplan och det omöjliga i att tjäna två herrar

Den nu f.d. bostadsministern Mehmet Kaplan fick avgå igår. Anledningen (officiellt) sägs vara att allt fokus på honom gör det svårare att utföra det arbete han är satt att sköta. Detta, liksom utsagan att han själv begärt att bli entledigad, är ju naturligtvis inte hela historien. Statsminister Stefan Löfven verkade snarast ynklig vid presskonferensen där han kort meddelade att Kaplan ”valt” att stiga åt sidan.

Bloggaren och opinionsbildaren Dick Erixon skriver om något jag själv funderat över. Hur kan ett land ha ett statsråd, alltså en person som de facto sitter på den högsta politiska makten, som snarare verkar mer intresserad av andra länders väl och ve än det egnas? I detta fall handlar det om Turkiet, landet Mehmet Kaplan lämnade vid ett års ålder. Men han har, som andra grävt och berättat om, kontinuerligt haft samröre med turkiska och muslimska intresseföreningar, även under sin tid som minister. Och även om man undantar de mer extrema islamistiska sällskapen, såsom Grå Vargarna och Millî Görüş har Kaplan tillbringat misstänkt mycket tid i Turkiet under sin ämbetsperiod. Detta på skattebetalarnas bekostnad.

De miljöpartistiska språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin intygar att Kaplan inte gjort något fel, att han är så demokratisk och varm man bara kan bli. Fridolin påstår sig ha jobbat med Kaplan i ”tjugo år”. Fridolin är själv 32 år gammal. Och Romson uttalade sig klumpigt (igen) i tv angående 11 september-attentaten. Man kan nästan tro att de gör det här medvetet för att dra fokus från polaren Kaplan.

Så här är det: Vi ska inte ha någon islamism (politisk islam) i Sverige. Inte i civilsamhället och inte i politiken. Är Miljöpartiet så naiva att man inte vill se sanningen? Den som är islamist sätter inte svenska intressen i första rummet. Mehmet Kaplan hade förtroendet att ansvara för ett mycket viktigt område inom politiken, nämligen bostadsbyggandet. Vad har han gjort under sin tid vid makten? Hur många bostäder har byggts? Var har fokus egentligen legat? Är det någon slags sport bland miljöpartister att sätta andra länder och deras medborgare före svenskar (se även Romsons tårar från i höstas i samband med flyktingkrisen)?

Alldeles oavsett klumpiga uttalandet från Romson och Fridolin är det som krävs nu självrannsakan. Att Miljöpartiet inte är regeringsfähiga är det många som tycker. Ett tecken på mognad kunde ju vara om de själva insåg det någon gång.

Texter ur den röda anteckningsboken

De senaste texterna jag laddat upp är en blandning av gammalt och nytt material. Jag kallar dem pretentiöst för Texter ur den röda anteckningsboken. Eftersom det kortkorta formatet länge har passat mig har jag följaktligen producerat en hel del av dessa ”miniberättelser”. Somliga av dem har titlar, andra inte. Den senaste, som nog hänger ihop internt mer än de andra, är del IV (romerska siffror förstås!) och kan läsas här, eller på det vanliga stället.

Autisterna av Stig Larsson

Titel: Autisterna
Författare: Stig Larsson
Förlag: Alba/Modernista
Utgivningsår: 1979/2014
Sidantal: 125
Genre: Roman/postmodernism

Stig Larssons Autisterna kom ut 1979 och var hans debut. Man talade då om en slags vattendelare som förebådade en ny strömning i svensk litteratur, från realism till postmodernism. Att tala om en boks betydelse för en litterär utveckling är vanskligt, då det riskerar att ställa själva boken som sådan i skuggan. Samtidigt kan jag förstå att just Autisterna var en tacksam bok att ge en sådan roll.

Egentligen har boken ingen handling. Egentligen handlar boken om allt. Så kan man sammanfatta något som förmodligen inte skulle publiceras idag, och det inte för att det handlar om en dålig text, tvärtom. Men idag känns det inte som om det finns samma plats för den här typen av skrivande. Visst har litteraturen alltid varit kommersiell (delvis), men på senare år tycker jag att uppdelningen i olika genrer och typer av marknadsföring har utvecklats på ett klarare sätt.

Nåja. Autisterna handlar inte om någonting. Samtidigt är den allomfattande, i det att den så att säga är ett utsnitt ur en verklighet som pågår, alltid har pågått och kommer att pågå i evighet. Det är svårt att förklara, men en del av den här bokens storhet (naturligtvis enligt undertecknad) ligger i just det att den är självklar i sin början och sitt slut, men den hade också kunnat fortsätta. I evighet. Jag märker att jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Det är som om någon har liksom huggit fast i en del av verkligheten när den forsar förbi i hög fart (tänk de där fotona med lång exponering som ofta visar bilar i rörelse på motorvägar och i storstäder och är som färgglada serpentiner) och ”lyft ut” den till granskning.

I sexton korta kapitel rör sig en man genom ett Europa på 1950-, 60- och 70-talen. Men identiteten är förrädisk. Är det verkligen samme person? I ett kapitel är han en person med pedofila böjelser som till slut förgriper sig på en liten flicka. Han beskriver det som det sker, utan att lägga någon större värdering i det. I ett annat kapitel är han en liten pojke som är sjuk och behöver ett nytt hjärta. Han får ett donerat, men det visar sig komma från en flicka han var lekkamrat med och som förolyckats. I slutet visar det sig dock att det inte alls var från henne det kom. Pojkens ångest gestaltas mycket skickligt. I ett annat kapitel fängslas berättaren för något och får inte veta vad. Han hålls i en cell och dagarna går. Han får inte veta vad han är anklagad för, men han accepterar sitt öde. Men fängelset är inte vad det verkar vara. Frågan är om det ens är ett fängelse. Slutet på kapitlet är abrupt och skrämmande.

Trots att jag nu redan gjort det måste jag ändå tillstå att det är rätt meningslöst att försöka beskriva något. Boken är. Huvudpersonen (eller huvudpersonerna) är. Han/de rör sig som en skugga genom Europa. Observerar. Och trots avsaknaden av fasta hållpunkter lyckas Larsson ändå gestalta den ångest, den leda och den förtvivlan denne betraktare känner. Han är ingen. Han är alla. Det är bitvis tråkigt, obehagligt, skrämmande, sorgligt. Ibland vilar något hotfullt över denna redogörelse av klingflackande liv. Känslan av ett (mentalt) oväder härskar. När som helst kan det börja blixtra. Men ofta går det inte så långt.

Jag tyckte mycket om den. Trots avsaknaden av en röd tråd finns tråden ändå där, i just dess frånvaro. Det är en stor bok i det lilla formatet. Man ska vara försiktig med att klassikerstämpla böcker, men det ligger väl ändå något i det faktum att boken ofta omnämns tillsammans med just det ordet.

A Map of No Place – third translation

Being on a roll, sort of, I decided to translate an older story of mine, namely ”Karta över ingen plats” from 2008. The story was part of an anthology called Fuck The Forces Man Not Letting You Be As You Are (also from 2008). I’m not ashamed to say I’m pretty proud of this story, since trying to merge different storylines and make it seem fluent is not the easiest of things. Anyway, the story is available here, as well as in the usual spot where I keep this stuff. Thank you for reading!

Lungs – translating yourself and trying to be humble about it

I decided to try my hands at translating one of my own stories into English, since I know there are people out there (hi!) who might like to read some of my stuff but can’t since, well, they don’t understand Swedish. Can’t really fault them there! Translating yourself brings a lot of temptations, not the least being trying to improve things you think you could do better than the first time around. But the piece I chose – “Lungor” – was written not too long ago and, as with many of my stories, is pretty short, so there really isn’t much to change. I’m not saying it is – or was – perfect, but there you go. It is available under ”NOVELLER”, or by clicking here. Thank you for reading!

Sexövergrepp, kulturkrockar och det personliga ansvaret

Ibland undrar man om man lever i ett dårhus. I kölvattnet av skandalen runt de omfattande sexövergreppen på sommarfestivalen We Are STHLM i somras samt polis och massmedias eventuella mörkande därav trodde man någonstans att en botten var nådd. Men icke. Mer eller mindre omgående dyker de sedvanliga människorna ur identitetsvänstern upp på Twitter, bloggar och i kommentarsfält och ska relativisera händelserna. Svenska män är också svin, heter det. Att tafsa och våldföra sig på kvinnor ingår i den svenska kulturen.

Även om man lämnar det faktum att dessa massövergrepp som skett i Kungsträdgården, i Kalmar på nyårsafton, i Köln (vilket någonstans fått bli händelsernas centrum, och det av goda skäl) är något helt annat än ett rumptafs på krogen (vilket naturligtvis inte heller är okej) är det väl ändå inte så att två fel blir ett rätt? Vad är det för hån mot de utsatta kvinnorna? Det förminskar deras upplevelse. Men nu är det ju så att det är detta klimat vi fått, och stor skuld i detta har massmedia, och särskilt de stora drakarna. Aftonbladet publicerade nyligen en krönika av en herre vid namn Måns Vestin där denne ojar sig över den gången han, full som en kastrull, inte kunde låta bli att kladda på en kvinna. Men naturligtvis kan han inte ensam ta ansvar för detta. Nej, det ingår ju i kulturen. Den svenska alltså.

Nej, jag skulle aldrig. Trodde jag, tills jag ändå gjorde det. Fast jag var både vänster och feminist. Det finns ingen ursäkt. Men med tillräckligt mycket alkohol i blodet så vann mitt kulturarv över min ideologi. Efter 25 år bland killar som tagit för sig av tjejers kroppar så blev jag en av dem.

Hans kulturarv vann över ideologin. Så fint. Och Aftonbladet är naturligtvis lika finkänsliga och smidiga som DN var i somras, när de dagen efter IKEA-morden raskt smällde upp information om att det dödliga våldet ”trots allt minskar”. Sådan fingertoppskänsla. Man häpnar.

I ett större perspektiv skjuter vi oss naturligtvis stenhårt i foten när vi vägrar se de problem som kommer med invandring från vissa kulturer. Vi kan släppa etnicitet – den är oviktig i det här fallet. Men det säger sig självt att det kommer att bli kulturkrockar när människor från andra sidan jorden, med annat språk, annan kultur, annan religion i stor omfattning kommer till Sverige, eller vilket annat västerland som helst för den delen. Ska vi sluta vara naiva? Först när man erkänner problemen kan man lösa dem.

Det är naturligtvis inte så att alla som kommer är ondingar som bara väntar på att få kasta sig över svenska tjejer. De är nog snarare i minoritet. Men när man aldrig vågar kritisera invandrare gör man dem en björntjänst. Det här är egentligen inget som specifikt har med den senaste tidens händelser i Sverige och Tyskland att göra utan något som gäller överallt, hela tiden. Jag ska försöka förklara:

Jag tror att varje människa är kapabel till såväl onda som goda handlingar. Att kunna skilja mellan dessa, att göra egna val och bära konsekvenserna av dessa är vad som definierar en vuxen människa. Om vi konstant undantar en grupp människor från dessa självklarheter tar vi ifrån dem deras rätt att själva forma sina öden, att vara fullt tillräkneliga, vuxna individer. Vi kanske tror att vi gör det av välmening, men resultatet blir som när man klappar ett barn på huvudet: Se så, du visste inte bättre. Det borde vara gravt förolämpande för vem som helst. Och kulturskillnader till trots: Det finns väl ändå universella värden? Finns det ett land på jorden där sexuella övergrepp är lagliga? Jag menar nu inte platser där man de facto ser mellan fingrarna gällande vissa brott, utan där det faktiskt inte är ett lagbrott att omringa kvinnor, köra in fingrar i vagina och anus, riva av dem kläderna och våldta dem? Jag tvivlar på det.

Vi har att förhålla oss till verkligheten, annars kan vi aldrig förändra den. Fler och fler berättelser om övergrepp dyker nu upp i massmedierna. Många av dem inträffar på badhus, där människor träffas i mer eller mindre avklätt tillstånd. Vissa klarar inte av det. Det spelar ingen roll om det är kulturellt betingat; det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt och ska beivras å det grövsta. Att sådana händelser mörkats tidigare är en skam för alla inblandade. Det är ett hån mot de drabbade (ofta unga kvinnor), mot Sveriges medborgare som inte får veta sanningen, ja till och med mot förövarna, även om de nu hamnar jävligt långt ner på min sympatilista. De får ju inte ynnesten att ta ansvar för sina handlingar, som vi andra vuxna.

Jag hoppas verkligen att det blir rättning i ledet nu. Om det krävs att beslutsfattare och makthavare måste bita i ett för dem ordentligt beskt äpple och svälja det faktum att de nu måste ta i med hårdhandskarna, ja då får det bli så.

För egen del tycker jag utvisning på direkten vore en bra åtgärd. Det skulle kanske skicka signaler om vad som inte är okej. Det är svårt att ta bort kulturella mönster man fått i sig sedan barnsben, och man kan inte gärna gå in i folks huvuden och ”rätta” deras åsikter och uppfattningar. Det finns många människor som tänker massa hemska saker varje dag, och det gäller ju naturligtvis även dem som är födda och uppvuxna i Sverige. Det är helt okej. Men de flesta gör inte verklighet av dessa tankar. Det är inte okej att göra avsteg från den principen bara för att man har något slags godhetskomplex som inte heller det får kritiseras. Då blir alla lidande i slutändan, och det skapas splittring i samhället. Lite där vi är nu, med andra ord.

Favoritcitat

Ibland läser man böcker som innehåller ord som bygger meningar som på ett eller annat sätt kommer att betyda något för en. Nedanstående är taget ur en sådan bok. Det handlar om Stig Sæterbakken (1966-2012), och boken är Genom natten, översatt av Niklas Darke.

Allt är dött, jag är det enda som lever. Jag kan göra vad jag vill, men det är också det enda. Allt jag har trott på och tagit del av, det har bara varit mina egna illusioner, skapade för att täcka över den tomhet jag har levt med, den där ingenting finns, där ingenting någonsin har funnits, annat än det jag har varit tvungen att föreställa mig för att stå ut. Spöken, alltihop, som kunde ha bytts ut mot andra spöken, det skulle inte ha gjort någon skillnad, jag skulle inte ha märkt något alls. Min tanke är fri, jag kan själv välja hur världen ska vara. Men det är också allt. Den förblir i mig. Allt förblir i mig. Världen är i mig. Den lever och dör med mig. Så som den lever och dör i andra, utan att det som är i mig och det som är i dem förbinds. Vi lever var för sig. Vi inbillar oss att vi delar livet med någon, men vi gör det inte, vi lever ensamma, omgivna av andra, som också lever ensamma. Inget av det som är i mig blir någonsin en del av dem. Det de har blir aldrig mitt.

Sexlistan

Det här är förstås en extremt ocharmig lista att göra om man är en vit singelkille på 35 år. Allt vi får lära oss i samhället numera är ju hur onda vi är. Men det är kanske just därför gör jag det. Vem bryr sig, ärligt talat? Mot dagens identitetsvänster går det inte att vinna. Alltså: En lista på de personer jag har haft sex med genom åren.

  • Amandine (2003)
  • Sara (2003-2005)
  • Cecilia (2006)
  • Nour (2006)
  • Matilda (2006)
  • Catherina (2006)
  • Sanna (2007)
  • Carolina  (2009)
  • Lovisa (2009)
  • Elsa (2010)

There you have it: Tio personer. En rund och fin siffra. Om man räknar med bara oralsex är det nog två till. Tyvärr minns jag inte namnet på dem. Det säger jag inte för att verka cool eller världsvan; jag gör det helt enkelt inte. Men jag kommer ihåg att en av dem bodde i Bandhagen, skulle precis flytta till Malmö och hade en katt som hette Finn. Jag kommer alltså ihåg namnet på kattjäveln, men inte tjejen.

Uppenbarligen var 2006 ett bra år, i alla fall om man anser att mycket sex är bra. Då var jag 25, också en hyfsad rund och fin siffra. Nu är det tio år senare; jag är 35 och mest rund.

De fetade namnen är de tjejer jag var i förhållande med. De sista två förvisso extremt korta sådana, men ändå.

Ta det gärna bokstavligt när jag skriver att jag vill komma ihåg namnen och ansiktena på alla dem jag har haft den här typen av umgänge med. Jag har visserligen gått vidare från idén att sex bara är bra med en side order av kärlek, men jag vill fortfarande inte att det ska bli en dussinvara.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑