Jag skrev ett relativt skitlångt inlägg om Ray Bradburys novellsamling The October Country för ett par dagar sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu.  Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.

Ta en berättelse som Next In Line, exempelvis. Ett par är på semester i Mexiko och ska besöka de underjordiska gravkamrarna, där de fattiga bönder står vars anhöriga inte har råd att betala den årliga avgiften för att de ska få ligga begravna på kyrkogården. Den mycket amerikanska hustrun känner ett mycket påtagligt obehag, som ju längre berättelsen fortlöper skruvas upp och intensifieras. De sista sidorna är en veritabel mardrömskarusell ur hennes huvud. Hon blir mer och mer paranoid, och även om man anar vad som är på väg att hända kan man ändå inte sluta läsa. Förlåt, jag skriver man igen. Jag menar mig själv, men kan via en kvalificerad gissning ana mig till att jag inte är ensam om denna läsupplevelse.

Andra berättelser jag fastnade för var Jack-In-The-Box, om en pojke som växer upp i ett stort hus som är hela universum, och vad som händer när han ”dör”; The Scythe, om en bonde och hans familj och om en lie som kommer med ett Mycket Stort Ansvar. Boken innehåller även klassiker som The Dwarf, The Jar och The Emissary.  Alla innehåller de något av värde, en känsla, en beskrivning, en scen, en twist på slutet, något som får dem att stanna kvar. Det är ingen tvekan om att Bradbury är novellkonstens mästare, och även om han på senare år möjligen snöat in lite väl mycket på vissa teman, som exempelvis nostalgi och överanvändande av utropstecken, är det samlingar som denna, The Martian Chronicles, The Illustrated Man och minst ett halvt dussin till som för alltid befäster hans position bland Mästarna. Jag skriver med stort M, för han förtjänar det. Läs den här boken, och gör det på engelska, om du har möjlighet. Det är bitvis magisk prosa.