Det är på ett sätt uppfriskande att läsa Jonas Karlssons andra novellsamling Den perfekte vännen och Lina Wolffs debutsamling Många människor dör som du. Karlssons första bok hade jag redan läst och blev då glatt överraskad över att en duktig skådespelare också kunde vara en bra berättare i ett annat medium. Det andra målet bjöd på noveller med utgångspunkt i den vardag vi så väl känner igen för att sedan ta en av de där oväntade vändningarna och introducera något främmande och onaturligt. Jag gillar den skarpt, och hade därför hyfsat höga förväntningar på Den perfekte vännen. Och Karlssons andra bok levererar, även om den kanske inte når upp i samma klass som debuten. Det är nio noveller den här gången, varav ett par som nästan kommer upp i kortromanlängd. Berättelserna ”Rummet” och ”Cirkus” sticker ut med sin känsla av ”något-står-inte-rätt-till-här-men-ändå-känns-det-ju-så-bekant”. Det är har väl blivit något av Jonas Karlssons signum som författare, i alla fall i det han publicerat hittills: Man känner igen de här människorna, de är som du och jag, men så händer något som vrider perspektivet så att det blir en nästan obehaglig skrattspegel. I den förra berättelsen upptäcker en tjänsteman på ett statligt verk att det finns ett rum på kontoret som bara han kan se och i den senare går berättarens bekant in i en spegel på cirkus och försvinner. Två utgångspunkter som väl ändå får sägas kunna ha en liten övernaturlig touch. Och ändå känns de här sakerna så fullständigt naturliga att man måste ställa sig frågan: Sker detta? Eller sker det bara i huvudena på de här personerna? Oavsett vad, man läser vidare. Karlsson har god hand med sina människoporträtt, och det är roligt att se att han lyckas föra över sitt skådespeleri till den berättande formen. Visst, alla berättelser funkar väl inte hela vägen, men överlag är det njutbar läsning. Avslutande novellen ”Syltmacka” blir nästan lite obehaglig i sitt skiftande av perspektiv, som egentligen inte är något skiftande, eller det beror ju på hur man ser det … Nu känns det dock som om novellformatet behöver töja sig en aning för honom, så det skulle inte förvåna mig om vi får se en roman av honom nästa gång.
Om Lina Wolffs debut Många människor dör som du hade jag läst en del gott. Hur berättelserna skulle, likt många sydamerikanska författare, ta avstamp i det vardagliga för att sedan förskjutas. Förskjutas, förvridas. Jag märkte inte mycket av det när jag läste, men det var ändå helt klart godkända texter. Många av berättelserna utspelar sig i Spanien (Madrid och Barcelona, mestadels), och bara några få i Sverige. Wolff är skåning och bor i Hörby. Det är roligt när svenska författare vågar röra sig på geografiskt främmande marker i sina texter. Nu hade väl Wolff förvisso bott i Spanien ett tag, men ändå. Paradoxalt nog gillade jag dock de få berättelser som utspelade sig i Sverige bäst. ”Odette Klockare” och ”Snuff” är båda två mycket fina berättelser om olika typer av beroende, med det gemensamt att människorna i dem är fast i invanda beteendemönster och tvingas bryta dem när något eller någon främmande kommer in i deras liv. Speciellt i ”Odette …” blir det så plågsamt uppenbart vad grupptryck och slentrian kan leda till. Läs den här boken, gör det, för den innehåller en del pärlor, men förvänta er inte Cortázar eller den sydamerikanska magiska realismen.
känsla av deja-vu. En ung pojke förlorar sin mor, tar sin tillflykt till böckernas värld, alltmedan andra världskriget rasar i praktiken utanför fönstret (tyskarna intensifierar luftattackerna på det engelska fastlandet), upptäcker via en märklig figur som kallas The Crooked Man en sagovärld där de klassiska sagoberättelserna fått en twist och inte alltid bjuder på lyckliga slut. Pojken måste ta sig till slottet där den döende kungen försöker hålla stånd mot en invasion av märkliga varelser som är hälften vargar och hälften människor. Allt påminde om den underbara filmen Pans Labyrint, även om jag naturligtvis inte vill antyda att det skulle röra sig om ett plagiat. Såväl del Toros film som Connollys bok kom ut 2006, och jag har ingen aning om vem som skrev sitt manus först. Det spelar i alla fall ingen roll, då själva ramhandlingen, eller tematiken, ändå är gammal som gatan. Det handlar om att sagor har egna liv, de andas och lever när vi berättar dem, och de har förmågan att transportera oss (ibland bokstavligen, som i denna bok) till andra världar.