Sida 20 av 24

Tempus fugit

2010/06/28 / Alex / Inga kommentarer

Nej men oj, så tiden går. Verkligen. Hade det gått nästan två hela månader sedan mitt senaste inlägg? Och ny design har jag också. Jösses. Jag måste verkligen göra något åt min slöhet när det kommer till att uppdatera här. Jag skulle ju kunna skriva så mycket spännande, exempelvis om hur jag tittar på fotbolls-VM på jobbet samtidigt som jag dricker kaffe och låtsas jobba. Heh. Eller andra smaskiga grejer. Som att jag tar två gamla, var för sig mycket förvirrande texter och slår ihop dem och they actually make some sense. Cut up? Cut n paste? Cut your shit out?

Alla bilder till inläggen försvann förstås. Jag raderade dem, så det är inte så konstigt. Men nu när jag återskapat bloggen, efter ett infall, finns inläggen kvar. Jag kommer inte att få ihop det där i huvudet. Sorry. Eftersom jag inte orkar gå igenom varje gammalt inlägg så kommer ni få vänta på bilder tills … ehm … jag känner för att illustrera mina briljanta inlägg? Mmm … ungefär så.

Jag vet inte. Men tiden får bestämma. Som den alltid gör.

Förresten är det skönare att sitta inne i skuggan och kolla på fotbo … jobba än att stekas ute i solen. Seriöst. Faktiskt. Helt ärligt. Promise.

The Girl in the Flammable Skirt & Willful Creatures av Aimee Bender

2010/05/03 / Alex / Inga kommentarer

Skulle jag tvingas använda enbart ett ord för att beskriva Aimee Benders noveller vore det ”quirky”, eller kanske ”flippade” om jag nödgades använda mitt modersmål. Världen är full av märkliga människor, föremål och företeelser, och det enda de har gemensamt i Benders texter är den fullkomliga naturlighet med vilken de förekommer. Fan, det där lät lite för invecklat. Låt mig säga så här då: Likt den gamla skolans magiska realism låter författaren helt enkelt allt det märkliga uppfattas som helt naturligt. En man har ett hål rätt igenom kroppen; en pojke har nycklar istället för fingrar; en kvinna stannar i öknen för att köpa en mango, men får även ta del av en märkliga affär där innehavaren säljer fysiska ord som består av exakt det de heter.

Möjligen kan innehållet i Aimee Benders noveller vara en aning för svårsmält för den som enbart konsumerar det som ligger på de litterära topplistorna, men för alla dem som vågar släppa in det flummiga, det surrealistiska är The Girl in the Flammable Skirt och Willful Creatures ren mumma.

Särskilt en novell, ”Ironhead”, är rentav rörande i sin beskrivning av den utanförskap en ung människa kan känna när han eller hon inte är som andra. Att ”inte vara som andra” i det här fallet innebär att födas med ett strykjärn till huvud istället för en pumpa, som ens syskon, är egentligen en bisak. Utanförskapet som skildras är ändå av den sort som biter tag och håller sig fast, långt efter det att man läst ut novellen.

Sum – Forty tales from the afterlives av David Eagleman

2010/04/16 / Alex / Inga kommentarer

Under en vistelse i New York City nyligen köpte jag på mig fler böcker än jag rimligen kommer att läsa, men sån är jag. Utbudet var minst sagt fantastiskt. Speciellt på Strand Books, en bokhandel vid Union Square. Där hade jag kunnat bosätta mig, helt klart. Det hade behövts en vecka – minst – för att enbart gå igenom de titlar och författare jag redan letade efter. Att bara gå omkring och strötitta och stryka med fingret över bokryggarna hade jag kunnat göra hur länge som helst.

Anyways, där köpte jag Sum – Forty tales from the afterlives av neurovetenskapsmannen och författaren David Eagleman. Det är en fantastisk samling korta berättelser som alla beskriver teoretiska versioner av livet efter detta. På ett utrymme mellan två och tre sidor (oftast) fabulerar Eagleman över olika möjliga varianter av vad som kommer efter döden. I ett ”efterliv” kanske man inte är annat än en bakgrundskaraktär i andra människors drömmar. I ett annat delas man upp och lever sitt vanliga liv, men i alla åldrar samtidigt. I andra efterliv existerar bara de människor man minns, eller så får man stå ut med att umgås med de varianter av ens egen person som blev mer framgångsrika än man själv.

Med fyrtio olika varianter på detta tema säger det sig själv att man kanske inte gillar alla. Ändå tycker jag att Sum håller väldigt hög kvalitet. Det är ofta hisnande tankeexperiment man bjuds på, och även om man tycker något är för invecklat eller långsökt är berättelserna ändå så korta att man klarar av att smälta det. Det blir aldrig heller för invecklat, som man skulle kunna tro, med tanke på Eaglemans yrkesbana. Han är en god stilist som handskas med språket väl, i alla fall så pass väl att även den som inte har engelska som modersmål inte bör ha några problem med att förstå.

Om jag skulle välja en favoritberättelse får det bli Quantum. Det är en mycket fin text om hur förvirrande det kan vara att vara människa och befinna sig i en situation man inte begriper, och hur viktigt det är att haka fast vid något man känner igen. Särskilt slutet är mycket rörande.

Summa summarum: Läs Sum (som för övrigt betyder jag är på latin). Den påminner en aning om en annan bok jag läst: Einsteins drömmar av Alan Lightman, där temat var tiden och dess inverkan på människor. Eftersom jag gillar den boken starkt bör det inte direkt förvåna att även Sum faller mig på läppen.

Barns velocitet

2010/04/15 / Alex / Inga kommentarer

På grinden till förskolan bredvid mitt jobb hänger en skylt. ”Barn är snabba som vinden, glöm inte att stänga grinden”, eller något liknande. Fyndigt, men det borde stå: ”Barn är snabbare än Usain Bolt. Stäng för fan grinden!”

Isbildning i skägget

2010/02/23 / Alex / 1 kommentar

… blev det igår. Idag är jag hemma. Time-out, på många sätt och vis. Det är inte det att jag vill sitta uppe och kolla på OS, även om det naturligtvis är en möjlighet nu. Men det är så många saker som gör att jag, i kombination med den totala oförmågan hos dem som driver saker och ting i vår Huvudstad att få allmänna kommunikationer att fungera när det – hör och häpna! – blir kallt, väljer att stanna hemma från jobbet och tänka över saker och ting. Jag dricker kaffet som kommer ur min lilla espressomaskin (amazing! fantastico!) och kontemplerar. Säkert laddar jag ner någon teveserie från det där internättet alla pratar om också.

När jag tittar på termometern verkar temperaturen faktiskt ha masat sig uppåt. Det är härligt när man börjar tycka att fem minusgrader är varmt. Allt är relativt, som man säger.

Gnällpost

2010/02/15 / Alex / 1 kommentar

Det är inte ofta det blir den här typen av inlägg nuförtiden, så håll till godo.

Inget är rätt. Kläderna jag har på mig är fula, omoderna och för små. Skorna passar inte. Jag tvättar mig för mycket. Mitt hem ser ut som skit. Jag klarar inte av att ha ett förhållande. Jag blir sur när människor inte ger mig credit för det jag gör på jobbet. Jag halkar i snön. Det tar fyrtiofem minuter för mig att raka mig. Att masturbera någon annanstans än hemma är inte att tänka på. Jag önskar i mångt och mycket bara att få ligga under täcket och vicka på fötterna.

Och så all denna jävla skitmedia som trycks ner i halsen på en från alla håll. Seriöst – Metro är INTE kvalitetsjournalistik. Marcella kan dra åt helvete med sitt mode. Det är inte snyggt att ha ett huvud som ser ut att kunna krossa ens taniga kropp vilken sekund som helst. Det du, Marcella! Och kärringen Pascalidou. Seriöst, hur fan det vara negativt att vara demokratisk och bjuda in ett parti som visserligen har extrema och andra åsikter än en själv, men ändå bör få existera i en stat där man än så länge har rätt att kritisera vem och vad man vill utan att riskera att få en blåslampa smekt mot pungen? Det är människor som Alexandra, och så hon Abdul Fattah eller vad hon heter som tar strypgrepp på den offentliga debatten med sin politiska korrekthet och totala ovilja att ens vilja beröra ämnen som främlingsfientlighet, extremism och politisk polemik med annat än locket på. Detta är inte demokratins förkämpar.

Hur kom jag in på detta, förresten? Det var ju om Blåsningen, Let’s Dance, och den sörja som är kommersiell teve det skulle handla. Jag klarar inte av att se Renée Nyberg entusiastiskt försöka blåsa en pseudokändis på bästa sändningstid. Jag klarar det bara inte. Sån tur då att jag nästan aldrig tittar på teve. Jag sitter bara där och tänker på allt jag kunde göra istället – avnjuta en hårdrocksplatta, läsa en bok som tar mig bort, bort, bort, till någon annanstans där det är okej att fantisera och föreställa sig världar som inte är fyllda av skit, slentrian, politiskt korrekthet, normativa måttstockar, stämplar och annat ofog.

Notera att jag skulle kunna ta varenda tema i det här meningslösa inlägget (ty det inser jag ju, att det är meningslöst. Det är synd om människorna) och brodera ut mig än längre, vidare, högre, lägre, åt sidan, ut, ut, ut. Men jag gör inte det. Jag ska tala om varför: Det är meningslöst.

Stratovarius + Dream Evil + Tracedawn – Live 9/2

2010/02/11 / Alex / Inga kommentarer

Jag var och såg Stratovarius med syrran i tisdags. Trevlig konsert, men den kändes ändå en smula … ja, inte direkt upphetsande i alla fall. Låt mig förklara: Stratovarius är ett band jag varit ett fan av ända sedan min syster gav mig Intermission (samling med b-sidor och coverlåtar) för nästan tio år sedan. Efter det sökte jag upp allt jag kunde hitta av dem, och av en slump blev den första skivan med dem jag införskaffade på en skivbörs Visions, vilket råkar vara den av deras skivor som verkar vara den mest uppskattade. Det är en fantastisk skiva, inte bara i sin genre, som råkar vara den synnerligen utskrattade power metallen. I alla fall, på den vägen är det.

Tisdagens konsert bjöd även på två förband: Tracedawn (melodisk döds från Finland) och Dream Evil (heavy metal från Göteborg). Tracedawn var grymma, och det jag hört av dem tidigare har jag gillat, så det var en positiv överraskning att de röjde så överjävligt live också. Kanske är det för att de är unga och hungriga och på väg upp? Dream Evil kändes rätt tråkiga, däremot. Visst, deras riffdrivna heavy metal som handlar om just heavy metal och inget annat (dock med glimten i ögat, i alla fall på skiva) borde göra sig väldigt bra live, men just denna kväll kändes det ganska avslaget. Kanske för att det var sista spelningen på turnén? Sångaren Niklas Isfeldt kändes bara dryg och uttråkad i sitt eviga manande att vi minsann skulle köpa deras merch. Han är säkert jättetrevlig normalt sett, men nu kändes han bara trött.

Stratovarius var helt okej. Det var första gången jag såg dem live, men jag kände ändå att de förmodligen gjort mycket bättre konserter. Att sångaren Timo Kotipelto, som för övrigt råkar vara en av mina favoriter, inte tar alla de höga tonerna längre var jag och säkert många andra redan beredda på. Ett proffs ut i fingerspetsarna är karln i vilket fall: Det var idel leenden och tummen upp till publiken. Setlisten var det heller inget fel på: Det kördes klassiker som ”Hunting High and Low”, ”Paradise” och som öppningsspår maffiga ”Destiny”. Kul nog körde de även min favorit från nya plattan Polaris: snabba och pampiga ”Forever is Today”. Visst, det finns alltid låtar man skulle velat ha med; exempelvis hade de kört ”Father Time” som extralåt i en del länder (här körde de ”SOS”) men överlag var det en riktigt bra blandning av gammalt och nytt (och fan så mycket roligare än fucking Rockklassiker 106.7).

Lite otippat skäms jag en smula för att vi svenskar är så mesiga och o-rockiga när det kommer till livekonserter. Det var inte särskilt stor uppslutning på Klubben, och många stod mest med armarna i kors och njöt av musiken, även om en del huvuden började guppa ju längre konserten kom (och längst fram stod naturligtvis några och headbangade). Det känns lite surrealistiskt att jag stått två meter ifrån vad jag faktiskt inte skäms för att säga är mina idoler, och ändå kändes det bara helt normalt. Det är svårt att uttrycka i ord. En sak är dock säker: Jag älskar Stratovarius, även om jag inte följer dem runt jordklotet och moshar som en galning på konserter. Jag köpte även en huvtröja med Polarismotiv Jag brukar känna att jag inte behöver ha nitar, läder och bandtröjor för att vara hårdrockare, men den här kändes jävligt rätt, och dessutom vill man ju stödja bandet.

En ny text – Din vän Dragan

2010/02/03 / Alex / Inga kommentarer

Jag drabbades igår kväll helt oförhappandes av en spontan inspiration och författade ett stycke prosa med det dubiösa namnet ’Din vän Dragan’, en titel som bara för ett par dagar sedan dykt upp i huvudet på mig och tydligen ansåg sig mogen nog att utvecklas till en berättelse. Läs den här, och kom gärna med kommentarer.

Novell in progress

2010/01/18 / Alex / Inga kommentarer

Det går väl sådär med att skriva något varje dag, kan jag säga. Även om det pekar i rätt riktning att berättelsen jag håller på med nu inte riktigt vill hålla sig inom de längdramar jag tänkte. Det känns naturligt att den blir längre is all.

Nytt år och borgesiska bryderier

2010/01/04 / Alex / Inga kommentarer

Om jag lovade mig en sak inför det nya året så var det att jag skulle skriva någonting varje dag. Om så bara en rad. Det har väl gått sådär med det hittills, men å andra sidan är ju året bara fyra dagar gammalt. Och vad ska egentligen räknas? Blogginlägg? Forumposter? Tanken var väl att något skönlitterärt förr eller senare skulle våga ta form under fingrarnas ihärdiga knappande; kanske en dikt eller ett prosapoem. Jag håller för närvarande på att utveckla titelnovellen till det jag hoppas ska bli min andra samling berättelser: Det krossade rummet. Det går faktiskt ganska bra. Jag kände att det fanns plats att ge den ursprungliga idén lite mer kött på benen, framför allt är det gäller karaktärernas djup och bakgrund. Man måste kunna sympatisera, eller i alla fall empatisera, med karaktärerna, annars blir det ingen berättelse som håller.

När jag var i London i december köpte jag Jorge Luis Borges Fictions (Ficciones) i pocket. Jag har redan hans Collected Fictions i inbundet format, men jag ville ha något mer portabelt. Hans berättelser är miniatyrvärldar, och han visade vad man kan göra med fiktionen, vilka universa som faktiskt ryms i litteraturen. Sen att han är väldigt intellektuell och akademisk i sin stil är något man vänjer sig vid.

”The composition of vast books is a laborious and impoverishing extravagance. To go on for five hundred pages developing an idea whose perfect oral exposition is possible in a few minutes! A better course of procedure is to pretend that these books already exist, and then to offer a resume, a commentary . . . More reasonable, more inept, more indolent, I have preferred to write notes upon imaginary books.”

– 10 November 1941

Varför inte? Inte nog med att det är en större utmaning att få med det väsentliga på mindre utrymme, det är dessutom det som måste ge maximal verkan på den sprängladdning som en bra berättelse faktiskt är. Så paradoxalt då, att jag nu försöker att utvidga mina historier, bygga större, men fortfarande inom gränsen för vad som kan sägas vara en novell. Men, återigen, det är väl det som är kosmos i en byxficka om något?

cronopio.se