Ångest. Sån jävla ångest. Hade jag igår. Jag tror inte det handlar om att komma tillbaka från en veckas semester i Nederländerna så mycket som oro inför det som alltid är – hur jag är oförmögen att ta tag i mitt liv och då framför allt mina tvångshandlingar. Jag vet att jag inte borde lämna ett hem som ser ut som skit när jag åker iväg en längre period, för det där hemmet kommer att finnas där precis som jag lämnade det när jag kommer tillbaka. Det är en insikt som har grott i mig under en längre tid, och den är att jag behöver hjälp. Faktiskt. Jag behöver det. Det här är inte något som kommer att försvinna av sig själv. Att flytta till en ny lägenhet, vilket är mer eller mindre prio ett just nu, är inte en långsiktig lösning vad det gäller de problemen, så mycket vet jag i alla fall. Som mest kanske jag får ett halvår innan spökena återvänder. Men där är jag åtminstone ärlig mot mig själv, och huvudanledningen till att jag vill flytta är inte mina tvångshandlingar. Handlingarna verkar förresten leva sitt eget liv, för det var jävligt länge sedan jag minns att jag faktiskt hade en tvångstanke som föregick dem.
Det är så jävla mycket, så rörigt, så många småsaker. Grejer jag inte kan förklara, saker jag bara vet, instinktivt. Jag vet att jag måste utföra de här och de här tvångshandlingarna, och dessutom i vilken ordning, för annars kommer jag att må skit och det försvinner inte. Eller det gör det, men det kan ta tid, och det vågar jag inte. Och hur ska jag kunna fokusera på så triviala saker som världen där utanför, med val, dokusåpor, mode, relationer, politik, whatever, när jag inte ens kan använda tvålen innan jag ”tvättar av” den?
Fan, ni skulle se mig hur jag bär mig åt. Installera en kamera i mitt badrum och sänd på prime time. Det kanske skulle lära den svenska hobbyvoyeuren något också.
Det kommer eventuellt flera tankar; nu har jag åtminstone brutit den här vallen. Jag har haft svårt att sätta mig ner och bara skriva ner det, men förhoppningsvis ska jag bli bättre på det. Liksom med det övriga skrivandet måste jag tvinga mig: Det är inte alltid vackert, men det är nödvändigt. Att skriva är fan inte alltid glamour, det är ett jobb också. Nu har jag visserligen ett dagjobb som börjar ta mer och mer kraft, men det kanske i sin tur leder till att jag får energi över när jag blir så ”uppe i varv” att det kan smitta av sig på min fritid? Det har ju funkat tidigare; jag har blivit i alla fall lite bättre på att städa och hålla hyfsat snyggt hemma sedan jag började jobba heltid. Det är ingen svår matematik, det bara är så. Och fan om inte det också får mig att grubbla på hur tillvaron är funtad, hur allt kan vara så jävla svart-vitt, välbalanserat och magiskt inordnat att det ena ger det andra och att man inte kan ta några genvägar och allt det där. Aj. Nu svamlar jag. Men det är välbehövligt. Jag vill inte censurera mig själv. Jag vill, jag måste, jag VILL träna upp mina fingrar att aldrig ljuga eller försköna. Det är ett hårt arbete, men jag är också jävligt trött på att skjuta upp skrivandet, att slöa, att ta den lätta vägen.
Dammit, jag vill inte vara en ”när jag får inspiration”-skrivare!
Ni kanske ser hur tankarna vandrar nu? Det här är bra. Mycket bra.
