PULVIS ET UMBRA
Strax innan årsskiftet laddade jag upp en pdf med femtiotvå kortprosatexter som alla hade det gemensamt att de var och en bestod av femtiotvå ord, varken mer eller mindre. Sedan dess har jag rensat lite bland dem och tagit bort sju stycken. Titlarna – alla namn på spelkort – rök också, och jag beslöt mig för att enbart använda den titel jag lade på efter själva kortnumret. Håll till godo. Kommentarer och glada hejarop mottages naturligtvis gärna med tacksamhet.
Poeten Tomas Tranströmer har tilldelats Nobelpriset i litteratur för 2011. Svenska Akademiens motivering lyder: ”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
Ett välförtjänt pris, om ni frågar mig. Jag har läst honom av och till i ungefär tio år. Skulle jag vara tvungen att välja en favoritdikt blev det svårt, men överlag tycker jag om samlingen Den halvfärdiga himlen (1962) mycket. Roligt att han äntligen får priset innan han dör. Att det handlar om en svensk, vit man är fullständigt irrelevant. Det är skrivargärningen som belönas, inte personen. Icke desto mindre gläder jag mig å personen Tranströmers vägnar.
Jag dricker ju fan mest Red Bull i hela världen. Lovar. Och nu dricker jag det igen och äter nachochips till. Så. Jävla. Gott.
Ja! Ja! Ja! Hur det gick till vet jag inte, men helt plötsligt har jag fått ur mig tre rätt habila prosatexter. Det märkliga är att jag inte kan förklara riktigt vad som leder fram till att jag skriver något. Det är inte så att jag sätter mig med det specifika målet att få något skrivet. Eller jo, det kanske jag gör, men det är sällan det kommer något ur det. När jag väl fått ner några ord kan jag i efterhand väldigt sällan förklara hur det gick till. Detta gör ju naturligtvis att det blir svårare att planera in dessa tillfällen. Jag vet inte, men jag har tidigare räknat mig som en slags tillfällighetsskrivare, med det tillägget att jag förvisso har hållit på ett par år och kanske fått ur mig fler texter totalt än den genomsnittlige hobbypoeten. Alla har vi väl några dikter i någon låda någonstans. Jag har säkert skrivit fler texter, och under en längre period, men jag kan inte kalla mig författare än. Inte på långa vägar. Sådan respekt har jag i alla fall för yrket. Men vem vet, det är aldrig för sent.
Jag vet att jag saknar disciplin. Därför är det extra roligt när jag äntligen lyckas värka ur mig något. Nu får vi se om det kan komma något mer ur detta, eller om det bara är en tillfällig fas, som så mycket annat.
Sannerligen inte igår jag postade. Börjar fundera allvarligt på vilken funktion den här bloggen/webbsidan egentligen fyller/ska fylla i mitt liv. Jag skriver ju aldrig. Det känns rent allmänt som att det har gått stå i skrivandet. Jag har inga känslor. Jag upplever ingenting. Idag kände jag dock en tillstymmelse till olust inför prospektet att vara utan musik i två-tre veckor eller vad det kan komma att ta att reparera min stereo jag köpte för nästan ett år sedan och som redan varit inne en gång på reparation. Denna gång är det något med lasern i CD:n. Jag har testat med en sån där rengöringsskiva, men det funkar inte. Och jag måste ha musik. MÅSTE. Grejen är ju att jag kör datorljudet genom stereons förstärkare och sen trådlösa lurar på det. Kan säkert köra ett tag jackat direkt i datorn, men det suger åsneröv att jag köpt en fin stereo för sjutusen spänn som liksom krånglar direkt.
Sen är det väl ingen hemlighet att jag nästan helt gått över till mp3. Börjar seriöst fundera på att köpa musik den vägen i fortsättningen också, men traditionalisten i mig vill fortfarande ha CD-skivan.
I’ve moved most of the music reviews to a separate blog I created for that purpose. You can find them over at The Plutonium Pen. Silly name, I know, but I had to come up with something. Apparently I no longer have access to the blog I started back in 2007. Well. The idea is that new reviews go there, anyway, and this site continues to function as a place where I spout off on other stuff, such as literature and life, and why the two can never be separated, and all that romantic bullshit.
So: a new year. Today is my last day as a 29-year-old. Tomorrow I’m an adult. Whatever that means. I’m sitting here, drinking Red Bull, listening to neo-classical metal and contemplating a story I’ve been carrying around inside for quite some time. Or more the genesis of a story, really. A premise. I won’t tell now, because that would spoil it all. I don’t even know if it’s going to be completed. Time will tell. But I guess it’s good to have something to do, now that I no longer have a job and all.
Happy New Year to:
* the loved ones
* the hated ones
* the haters
* the lovers
* the lost
* those who are already ghosts
* those who aspire
* those who admire
* those who strive
* those who just want to sleep
* future acquaintances
* acquaintances from the past
* old demons
* new demons
* leluanathil (you are out there somewhere)
Let the past be the past, let the future be a blast!
The last couple of months I’ve been working on a project I’ve decided to call ’Cinquante-deux’, which is French for fifty-two. Yeah, I’m a pretentious bastard. Anyway, the project consists of as many short prose pieces as there are cards in a regular deck of cards, with each text consisting of no more and no less than fifty-two words. Clever, huh? The pieces are virtually stand-alone, even though some of them have some themes in common. Some of them are surreal, some corny, some sweet (I hope), some funny and some really really bad. The thing is, I wanted to include even the bad ones, as I believe that reflects myself and life more accurately. Nobody’s perfect, so why should art be? Something like that. Yeah, this stuff is written in Swedish, just to let you know. Maybe I’ll translate some of the pieces along the way, but for now, enjoy them as they are. To view a PDF-document containing all the pieces, simply click the picture below. You’ll need Acrobat Reader or somesuch program, of course.
UPDATED – SEE OCT 30:TH 2011 POST (in Swedish)
A szó nem szabad.
© 2024 cronopio.se
Tema av Anders Noren — Upp ↑