Jag har nyligen läst en alldeles fantastisk roman. Den heter Nedstörtad ängel och är skriven av Per Olov Enquist. Den gavs ut 1985, då jag var fyra år och precis höll på att lära mig att läsa. Nu är ju Enquists skrivförmåga allmänt känd och genom åren via diverse priser belönad, men det är ändå rätt roligt att kunna upptäcka en bok man gillar av en författare man tidigare hört talas om, men inte läst. Nedstörtad ängel är en kort roman; på ca nittio sidor väver den in fyra historier i varandra. Berättaren är en man som via sin dagbok försöker förlika sig med sin döde far. Samtidigt berättar han om ett par han känner – K. och hans hustru – vars dotter blir mördad av en ung pojke som är institutionaliserad. Händelsen driver de tu isär, och de kan fortsättningsvis bara mötas i det kravlösa samlaget. Något märkligt händer: K. börjar utveckla faderskänslor inför den unge mördaren, som i sin tur går allt djupare in i sin personliga mardröm/psykos. Via diverse kryptiska formuleringar som pojken släpper ifrån sig i skriftlig form antyds att han är svårt plågad av ett inre söndrande – han vet inte vem han är, eller vem som verkar igenom honom.
Därmed skapas länken till berättelsen om Pasqual Pinon, som är en man med två huvuden. Han hämtas upp ur en gruva i Mexiko i början på 1900-talet och turnerar sedan runt med ett amerikanskt cirkussällskap. Pinon har funnits på riktigt, men Enquist har naturligtvis ’fiktionaliserat’ honom, i så mån att det som i verkligheten var en tumörartad utväxt i berättelsen får ett eget liv och medvetande. Maria heter hon, och Pinon blir med tiden förälskad i henne. En fjärde, mer anekdotal berättelse handlar om Ruth Berlau, som var Bertolt Brechts älskarinna och sedermera blev galen. Hon brukade bära omkring på en replika av Brechts huvud i papier-maché i en kartong och prata med det under det att hon satt institutionaliserad.
Bokens grundteman är identiteten och kärleken, och de för människan plågsamma konflikter som kan uppstå i gränslandet mellan dem. Pasqual Pinon måste inse att Maria är en egen, även om hon rent fysiskt är en del av honom. K. och hans fru måste handskas med det onämnbara i att hysa känslor för en varelse som dödat deras dotter. Den unge mannen vet inte varför han gjort som han gjort – ingen vet. Det är oförklarligt. Han brottas med att inte ha någon identitet, att vara kluven i flera onämnbara bitar. Den övergripande ramhandlingen med mannen som måste förlika sig emotionellt med en fader han aldrig lärde känna knyter ihop de olika grenarna tematiskt.
Nu blev det kanske lite väl mycket om handlingen. Det jag egentligen ville säga, och faktiskt poängtera, är språket. Enquists språk är utsökt. Prosan är vacker, aldrig sökt, och vissa formuleringar får det att rista till inom mig. Beskrivningen av den unge mördarens fasa inför att inte veta vem han är är fantastisk, likaså passagerna om Pasqual Pinon, hur man hittar honom i gruvan fram till det att han ligger på sin dödsbädd och avlider åtta minuter före livskamraten Maria. Jag kan inte tala för resten av Enquist författarskap, då Nedstörtad ängel än så länge är min första bekantskap med det, men han skriver i alla fall här väldigt fragmentariskt. Det är en medveten stil som får läsaren att själv vilja fylla i luckorna som uppstår. Det är precis den typ av berättande jag gillar. Läsaren ska vara en aktiv del av berättelsen och inte få allt serverat. I så mån liknar det bitvis en dokumentär skildring, där det är upp till åskådaren/läsaren att låta det framlagda materialet slå an toner. Det är – kort och gott – en utsökt roman, vacker och gripande på många sätt, och jag kan inte varmt nog rekommendera den.
Kärleken går inte att förstå, men om vi icke försökte, var stode vi då?
De ovanstående är inte ordagrant citerat; jag har tyvärr inte boken tillgänglig, men andemeningen är densamma.
