cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Sida 11 av 24

Sverigedemokrati och den politiska diskussionen

Det är sorgligt hur indoktrinerat det här landet är i vissa avseenden. Det är inte någon hemlighet att Sverigedemokraterna har vissa åsikter jag sympatiserar med, andra inte. Inget parti har den kompletta lösningen, det är jag mycket medveten om. Men när det kommer till SD är det som om det råder en brutal konsensus bland gemene svensk – det här är satans parti, och talar du det minsta positivt om dem får du finna dig i att bli stigmatiserad. Jag försöker förklara för människor jag bryr mig om att det finns något som heter partiprogram där ett partis värdegrund och åsikter i diverse frågor finns nedtecknade. Sedan finns det i alla partier enskilda politiker som ibland säger och gör saker som går emot de åsikterna. I SD:s fall har det hänt för ofta för att det ska kännas bekvämt, det medges. Men det är i sak inte konstigare än att en moderat kommunalpolitiker i en mindre kommun någonstans i Sverige gör något som moderpartiet inte kan stå för. Inte fan blir det samma rabalder då.

Jag pratar med intelligenta människor som jag respekterar och bryr mig om. En del av dem tror på allvar att Sverigedemokraterna hatar invandrare och vill kasta ut samtliga ur landet. Det är så felaktigt att jag bara vill skaka på huvudet. Kan vi inte åtminstone komma överens om att informera oss innan vi drar slutsatser? Så här resonerar bara ett folk som marinerats i Aftonbladets ensidiga propaganda sedan valet 2010. Jag pratar också med människor från Nederländerna i och med de språkcaféer som anordnas på Stockholms universitet. De tycker överlag att det väl är bra att man tar debatten. Förvisso är de väl vana vid värre – skulle gemene svensk ta sig en närmare titt på Geert Wilders och hans parti PVV (Partij Voor de Vrijheid) skulle väl sagde svensk kissa på sig. Där pratar vi förakt för främlingar på riktigt.

Jag vill betona att jag i nuläget inte betraktar mig som sverigedemokrat, lika lite som jag vill kalla mig moderat eller folkpartist för att jag en gång röstat på dessa partier. Inte heller röstade jag SD i valet 2010. Men den här mentaliteten med locket på, vi-gillar-alla-och-håller-du-inte-med-oss-är-du-rasist, den måste bort. Vi måste informera oss och hålla en saklig debatt. Dessutom efterlyser jag en mer konkret definition av termerna. Vad är exempelvis en invandrare? Som ordet används i Sverige idag verkar det vara underförstått att det bara kan handla om en människa från Mellanöstern eller Afrika. Men även en tysk eller en dansk kan vara invandrare.

Jag skriver inte ofta om politik (aldrig, för att vara exakt), men nu kan jag inte vara tyst längre. Det är som om den här okunskapen och oviljan att vilja lyfta blicken och lära sig något som ifrågasätter den trygga världsbild som massmedia av idag producerar skrämmer människor. Det är klart jag förstår det. Vi är trygga i våra vanor och rutiner. Men när det går så långt som till smutskastning och ringaktning av människor på grund av åsikter man tror de har, då har det gått för långt. Det blir en grogrund för de så kallade missnöjesröstarna, de som kanske egentligen inte bryr sig, men vill jävlas med människor som väljer att missförstå dem och kalla dem saker de inte är. Det är också en risk vi bör undvika. Ska man rösta på något ska man vara noga informerad om vad det innebär.

Egentligen skulle jag kunna hålla på mycket längre, men jag vill sluta detta inlägg med att klargöra vad jag står i två viktiga sakfrågor.

1. Jag är inte principiellt emot minskad invandring. Däremot tycker jag inte man ska göra skillnad på folk och folk – vi ska behandla irakier och tyskar lika, liksom somalier och norrmän.

2. Jag håller inte med SD i frågan om homoadoption. Jag är för att homosexuella par ska få adoptera.

I övrigt tycker jag inte det är fel att försöka skapa sig en svensk identitet och fråga sig vad svensk kultur innebär. På så sätt har det som hänt i svensk politik sedan senaste valet för något gott med sig.

Så, då var det sagt. Det är möjligt att det kommer mera, eller inte. Jag är inte ute efter att provocera någon, ej heller att tala om för folk vad de ska rösta på. Det som är viktigt är att:

* informera sig
* klargöra termerna inför en debatt
* lyssna på och respektera oliktänkande

Så. Nu kan du gå. Tack för att du lyssnade.

Ode till en rökare

Om du inte kan röka utan att spotta ska du inte röka. Om du inte kan röka utan att slänga fimpar på marken ska du inte röka. Om du inte kan röka utan titta dig runt och se om det sitter någon bredvid i busskuren när det är -14 grader ute ska du inte röka. Om du inte kan röka utan att klaga på hur dyrt det är att röka ska du inte röka. Och framförallt: Om du inte kan röka utan att försaka allting annat och ändå hävda att du har kass ekonomi ska du inte röka. Eller vad fan. Så länge du inte förökar dig.

Mars

Nytt inlägg. Studierna går vidare; än så länge har jag rätt bra koll på dem. Jag gör en skriftlig planering innan jag påbörjar varje ”block”. Detta gör att jag får bättre översikt och låter energin gå till rätt saker. Samtidigt är det ju alltid saker som spökar i privatlivet, och de tar ju naturligtvis kraft. Men det känns så viktigt att jag nu har något att göra, att det finns ett syfte … Jag försöker också att engagera mig i språkcaféerna, som nu äger rum varje vecka. Det är otroligt givande att få prata nederländska med modersmålstalare, och säkert för dem att få prata svenska också.

Det känns också som om det ibland blir en kamp att få människor att förstå mina bevekelsegrunder och varför jag ibland gör som jag gör. Det innebär inte att jag inte respekterar deras val, men de måste också respektera mina. Eller i alla fall försöka. Ett färskt exempel är studentrådet. Där blir det tydligt hur svårt det kan vara när någon (jag) vill att något händer snabbare än andra. När saker och ting börjar sväva ut i abstrakthet och oklarhet börjar det krypa i skinnet på mig. Jag vill helst ha det så konkret som möjligt, med tydliga ”regler” och ”mål”. Samtidigt ska och vill jag vara lyhörd, ödmjuk och låta andra tala. Jag vet att jag är mycket mognare nu än för tio år sedan – det är inget skryt. Bor man inte i en grotta kan man inte undgå att varje dag påverkas av människor och händelser i omgivningen. Inte så att jag sucka och klappa någon ung, entusiastisk och naiv nittonåring på huvudet när personen ifråga beter sig på ett sätt som visar upp en annan mognad, men jag känner ändå skillnaden. Det är naturligtvis som det ska vara.

Det här är inte i närheten av allt jag skulle vilja skriva, men det är alltid något. Och nu var det ett tag sedan sist. Jag måste komma över den här skräcken att spotta i nävarna, sätta mig ner och börja skriva.

Studier

Så har Nederländska II börjat. I lördags var sista (om)tentan för NL I – litteraturhistoria. Jag tror det gick bra. Delkursen är ändå bara tre poäng, men självklart vill jag avsluta med stil. Nu handlar det om att fokusera på det stora ansvarstagande som NL II innebär. Det är färre lektionstimmar, men mer att göra själv. Kursen består av fyra delkurser: Skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet, kontrastiv lingvistik och litteraturhistoria. Varje delkurs är värd 7,5 poäng. Så här spontant skulle jag vilja säga att litteraturhistorian verkar roligast. Vi ska läsa 2.000 sidor (att jämföra med föra terminens 1.000) litteratur under terminen, och därefter är det tänkt att vi ska hålla ett föredrag om en författare eller litterär strömning. Eftersom jag varit lite småkåt på magisk realism i flera år och nu upptäckt författare som belgarna Hubert Lampo och Peter Verhelst känns valet ganska naturligt. Det är också mycket möjligt att jag drar nytta av detta när det längre fram kommer till att skriva en C-uppsats.

Hubert Lampo (1920-2006) - inte bara författare, utan även en mycket stilig karl

Dessutom har studentrådet så smått börjat vakna ur sin dvala. Jag gick med i det i höstas och var igår och informerade de nya studenterna på Nederländska I om att vi finns och att de borde gå med. De såg sjukt otaggade ut. Å andra sidan gjorde vi väl det också när de kom till oss.

Olika sorters skrivande

Det var så länge sedan jag skrev något. Varje gång jag föresätter mig att jag ska pränta ner några ord vill det sig bara inte. Förra inlägget (om man inte räknar föregående testinlägg) är från november förra året. Då handlade det om litteratur.

Det vill jag väldigt gärna ha mer av 2013.

Jag har läst färdigt Nederländska I och ska strax börja med Nederländska II. Innan dess är det dock en resttenta i litteraturhistoria om tre poäng på lördag. Jag borde naturligtvis studera inför den, men jag har ingen disciplin. Mina kursare som gjort tentan har varit vänliga nog att skicka mig en sammanfattning på sjutton sidor som jag nu försöker minska ner. Det handlar alltså om litteraturen i det nederländska språkområdet från medeltiden till idag. Jag måste inte klara av den delkursen för att gå vidare (uppenbarligen, eftersom jag redan blivit antagen och registrerad till fortsättningskursen), men man måste ju fan försöka.

Häromdagen satte jag mig ner och skrev ner några titlar på vad som redan är och på vad som kan bli noveller. Det händer att idéerna kommer till mig, och jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är som gör att de kommer. Det finns ingen logik i det. Som med så mycket annat.

Aira, Mulisch & icketisdag

Det den här dagen har som talar för den är att den inte är tisdag. Titta ut genom fönstret. En blekdisig novemberdag, nära jul. Det är ångest, små regnspikar i luften (ett gissel för oss glasögonbärare) och kaffet i koppen smakar surare än någonsin. Men det är åtminstone gratis. Och det är åtminstone inte tisdag.

Jag försöker strukturera om i min andra berättelsesamling Det krossade rummet. Denna gång handlar det om berättelser snarare än noveller i den klassiska bemärkelsen med klar början, mitt, slut och point of no return. Jag läser om spanska och sydamerikanska, ofta unga, prosaister som skattar kortformen högre än något annat. El relato corto, el microcuento. Liksom amerikanerna vet de att uppskatta kortprosan. Jag försöker ta till mig av det. Jag klipper och klistrar i gamla texter, börjar se mönster. Kan jag göra något av de ultrakorta twittertexterna? Ska jag dela in min samling i olika sektioner? Det verkar som en bra lösning. Texterna ökar i längd ju längre man läser. Inte nytt, inte originellt, men för mig tilltalande. Jag vet inte varför.

Läser den till svenska nyöversatte César Aira. Wahlström & Widstrand har givit ut tre av hans böcker i en dragspelsliknande volym: 3 x César Aira Naturligtvis har jag redan läst mycket om Aira, precis som jag gör med de flesta författare. Han är produktiv och har publicerat över sextio böcker, där de flesta har det gemensamt att de sällan överstiger hundra sidor, så kallade kortromaner. Han går aldrig tillbaka och redigerar det skrivna, utan fokus ska hela tiden vara framåt. Han kallar det fuga hacia adelante, flykten framåt. Jag tänker att det ändå måste krävas en viss disciplin för att upprätthålla detta. Men det tilltalar mig, det gör det. Böckerna som har översatts till svenska är Litteraturkonferensen (El congreso de literatura), Nätterna i Flores (Las noches de Flores) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (Un episodio de la vida de un pintor viajero). Av dem har jag än så länge läst de två förstnämnda, och sammantaget ska de vara representativa för Airas skrivande. Till engelska finns ett tiotal böcker översatta, men bäst vore det ju om min spanska vore vassare, så jag kunde läsa honom i original. Nåja. Kanske blir han, som Bolaño, så i ropet att fler och fler böcker översätts.

Utöver detta läser jag böcker på nederländska. Delkursen heter modern nederländskspråkig litteratur, och efter fem seminarier ska vi ha läst ungefär 1000 sidor. Nästa genomgång är temat krigslitteratur, och jag har valt De Aanslag av Harry Mulisch. Den ska ju vara en av hans ”viktigaste” böcker, vad det nu betyder. Den är helt okej, men det är för tidigt att ge ett mer omfattande omdöme. Jag har cirka hundra sidor kvar att läsa. Jag kommer dock att läsa mer av Mulisch oavsett. En fördel av att läsa om författare innan man läser dem. Att stryka som en katt kring het gröt. Det är vad jag gör. Miao.

Vädret är alltså inte mycket att hurra för, det är snart jul, pengarna tryter. Men litteraturen finns, och det hopp som skrivandet (och tankarna inför detta) utgör. Och så är det ju trots allt inte tisdag.

Texter om efteråt

Jag har skrivit fyra texter som mer eller mindre handlar om förhållande jag har haft och som tagit slut. Det är mycket möjligt att i princip allt jag skrivit under och efter dessa förhållanden också har påverkats, men i alla fall om dessa fyra texter skulle jag själv säga: De där handlar helt klart om … Det rör sig om två dikter och två prosatexter. Dikterna heter ”Innan du går” och ”Griftevers” och skrevs om och till Sara och Sanna efter det att våra ändå rätt korta förhållanden tagit slut i januari 2005 respektive september 2007. Jag föredrar den senare framför den förra, även om responsen varit mest positiv i omvänd ordning. Inte för att någon givit negativ kritik på ”Griftevers”, snarare ingen alls. Men i alla fall. Det tog ett tag innan jag själv kunde lära mig att tycka om ”Innan du går”, men det hade säkert också med själva motviljan att konfronteras med skälen till varför jag skrev den. ”Griftevers” har jag publicerat på internet, men ”Innan du går” har jag (än så länge) bara visat för vänner.

Prosatexterna heter ”Pink Cigarette” (handlar om Sara, opublicerad) och ”Bro över vintervatten” (handlar delvis om Sanna, publicerad i Utkast till ett mörker, 2009). Jag är helt klart mest nöjd med ”Pink Cigarette”, trots att den är så kort. Jag tror den mår bäst av att vara så kompakt som den är, i och med att den ändå bara beskriver en scen (och därtill rätt surrealistiskt) som fick sammanfatta vem jag var just då, och vad det förhållandet höll på att bli. ”Bro över vintervatten” är väl okej, men inte mer än så. Den skrev jag mer eller mindre på beställning och kändes som en liten uppgörelse, som ett tecken på att jag faktiskt kunde gå vidare. Av berättelserna i Utkast till ett mörker är den nog den svagaste, men jag står absolut för den.

Förhoppningsvis kommer ”Pink Cigarette” (och jag är också väldigt nöjd med titeln, även om det är ett uppenbart lån) någon dag att publiceras, antingen i en egen samling eller i någon antologi. Jag har med åren lärt mig att det ibland är rättfärdigat att säga den här texten är jag nöjd med, här kan jag inte tillägga något mer. Ibland – faktiskt ganska ofta – kan jag göra bättre, men i det här fallet tror jag inte det.

Undantagen av Mats Kolmisoppi

Nu ska vi tala om något som känns angeläget, nämligen Mats Kolmisoppis nya novellsamling Undantagen. Själv kallar han det för en prosasamling, och det kanske är en bättre beskrivning av de här berättelserna, som ibland mer liknar inre monologer. De är ofta skrivna i jagform och handlar om människor som är arga, arga och upprörda över sin samtid, hur samhället ser ut, bristen på empati, konsumtionshetsen och den egna platsen i en värld som egentligen är fullständigt meningslös. Det låter hårt, och det är det också. Kolmisoppis prosa är, om jag måste välja ett ord, uttänkt. Det är korta, kärnfulla meningar, nästan alltid huvudsatser, och aldrig några utsvävningar. Visst, det är inte direkt Jens Lapidus vi pratar om här, men det är ändå korta satser, ofta runt 10-12 ord. Det skapar en stackatoliknande effekt som driver texten obönhörligen framåt.

Kolmisoppi debuterade 2001 med Jag menar nu, också en samling berättelser. Den har jag inte läst, och inte heller de därpå utkomna romanerna Ryttlarna (2005) och Bryssel (2008).  Av det jag läst om Jag menar nu står det dock klart att det finns väsentliga skillnader mellan då och nu. Självklart. Det har gått över tio år, det är inte konstigt att en författares skrivarbana utvecklas. Men det gäller väl kanske först och främst stilen? För innehållet i Undantagen är skoningslöst. En av berättelserna, ”Att utplåna ondskan”, är en anklagelse mot världens alla invånare som inte tar ställning, inklusive anklagaren själv. Kontentan är: Vi är alla medskyldiga till all skit som händer i världen, såvida vi inte i varje vaket ögonblick gör vårt yttersta för att förhindra det. När jag läste den här texten drabbades jag plötsligt av en insikt som jag inte ens tänker försöka sätta ord på, men som i vilket fall inte händer ofta, och det gav upphov till en kvardröjande känsla som inte ens det kanske lite väl spekulativa slutet kunde sätta sordin på. Det är en av bokens bästa texter.

Utöver detta har vi berättelser där lek övergår i allvar, där kärlek och perspektiven på den förskjuts och övergår i leda och rutin, där man tvingas att konfrontera en vardag som är … grå. Men man finner sig i sitt öde, ty vad ska man annars göra? Systern till berättaren i ”Mjölka” tar livet av sig och lämnar efter sig en dotter. Berättaren är oförmögen att ta hand om barnet, som lämnas till fosterhem. År senare kommer morbror på besök, och fosterföräldrarna gör klart att han bör hålla sig borta i fortsättningen. Men då bryter han sig ur ledan, ur mallen, även om det är av aldrig så egoistiska skäl, nämligen stolthet. Det visar dock ändå på hopp för människorna i Kolmisoppis berättelser, som en liten utsträckt hand till läsaren: Se, det finns trots allt ett ljus.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑