Orkar inte. Vill inte.
Sida 11 av 24
Om du inte kan röka utan att spotta ska du inte röka. Om du inte kan röka utan att slänga fimpar på marken ska du inte röka. Om du inte kan röka utan titta dig runt och se om det sitter någon bredvid i busskuren när det är -14 grader ute ska du inte röka. Om du inte kan röka utan att klaga på hur dyrt det är att röka ska du inte röka. Och framförallt: Om du inte kan röka utan att försaka allting annat och ändå hävda att du har kass ekonomi ska du inte röka. Eller vad fan. Så länge du inte förökar dig.
Nytt inlägg. Studierna går vidare; än så länge har jag rätt bra koll på dem. Jag gör en skriftlig planering innan jag påbörjar varje ”block”. Detta gör att jag får bättre översikt och låter energin gå till rätt saker. Samtidigt är det ju alltid saker som spökar i privatlivet, och de tar ju naturligtvis kraft. Men det känns så viktigt att jag nu har något att göra, att det finns ett syfte … Jag försöker också att engagera mig i språkcaféerna, som nu äger rum varje vecka. Det är otroligt givande att få prata nederländska med modersmålstalare, och säkert för dem att få prata svenska också.
Det känns också som om det ibland blir en kamp att få människor att förstå mina bevekelsegrunder och varför jag ibland gör som jag gör. Det innebär inte att jag inte respekterar deras val, men de måste också respektera mina. Eller i alla fall försöka. Ett färskt exempel är studentrådet. Där blir det tydligt hur svårt det kan vara när någon (jag) vill att något händer snabbare än andra. När saker och ting börjar sväva ut i abstrakthet och oklarhet börjar det krypa i skinnet på mig. Jag vill helst ha det så konkret som möjligt, med tydliga ”regler” och ”mål”. Samtidigt ska och vill jag vara lyhörd, ödmjuk och låta andra tala. Jag vet att jag är mycket mognare nu än för tio år sedan – det är inget skryt. Bor man inte i en grotta kan man inte undgå att varje dag påverkas av människor och händelser i omgivningen. Inte så att jag sucka och klappa någon ung, entusiastisk och naiv nittonåring på huvudet när personen ifråga beter sig på ett sätt som visar upp en annan mognad, men jag känner ändå skillnaden. Det är naturligtvis som det ska vara.
Det här är inte i närheten av allt jag skulle vilja skriva, men det är alltid något. Och nu var det ett tag sedan sist. Jag måste komma över den här skräcken att spotta i nävarna, sätta mig ner och börja skriva.
Så har Nederländska II börjat. I lördags var sista (om)tentan för NL I – litteraturhistoria. Jag tror det gick bra. Delkursen är ändå bara tre poäng, men självklart vill jag avsluta med stil. Nu handlar det om att fokusera på det stora ansvarstagande som NL II innebär. Det är färre lektionstimmar, men mer att göra själv. Kursen består av fyra delkurser: Skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet, kontrastiv lingvistik och litteraturhistoria. Varje delkurs är värd 7,5 poäng. Så här spontant skulle jag vilja säga att litteraturhistorian verkar roligast. Vi ska läsa 2.000 sidor (att jämföra med föra terminens 1.000) litteratur under terminen, och därefter är det tänkt att vi ska hålla ett föredrag om en författare eller litterär strömning. Eftersom jag varit lite småkåt på magisk realism i flera år och nu upptäckt författare som belgarna Hubert Lampo och Peter Verhelst känns valet ganska naturligt. Det är också mycket möjligt att jag drar nytta av detta när det längre fram kommer till att skriva en C-uppsats.
Dessutom har studentrådet så smått börjat vakna ur sin dvala. Jag gick med i det i höstas och var igår och informerade de nya studenterna på Nederländska I om att vi finns och att de borde gå med. De såg sjukt otaggade ut. Å andra sidan gjorde vi väl det också när de kom till oss.
Det var så länge sedan jag skrev något. Varje gång jag föresätter mig att jag ska pränta ner några ord vill det sig bara inte. Förra inlägget (om man inte räknar föregående testinlägg) är från november förra året. Då handlade det om litteratur.
Det vill jag väldigt gärna ha mer av 2013.
Jag har läst färdigt Nederländska I och ska strax börja med Nederländska II. Innan dess är det dock en resttenta i litteraturhistoria om tre poäng på lördag. Jag borde naturligtvis studera inför den, men jag har ingen disciplin. Mina kursare som gjort tentan har varit vänliga nog att skicka mig en sammanfattning på sjutton sidor som jag nu försöker minska ner. Det handlar alltså om litteraturen i det nederländska språkområdet från medeltiden till idag. Jag måste inte klara av den delkursen för att gå vidare (uppenbarligen, eftersom jag redan blivit antagen och registrerad till fortsättningskursen), men man måste ju fan försöka.
Häromdagen satte jag mig ner och skrev ner några titlar på vad som redan är och på vad som kan bli noveller. Det händer att idéerna kommer till mig, och jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är som gör att de kommer. Det finns ingen logik i det. Som med så mycket annat.
Jag tycker det här nya temat är snyggt. Ville bara säga det.
Det den här dagen har som talar för den är att den inte är tisdag. Titta ut genom fönstret. En blekdisig novemberdag, nära jul. Det är ångest, små regnspikar i luften (ett gissel för oss glasögonbärare) och kaffet i koppen smakar surare än någonsin. Men det är åtminstone gratis. Och det är åtminstone inte tisdag.
Jag försöker strukturera om i min andra berättelsesamling Det krossade rummet. Denna gång handlar det om berättelser snarare än noveller i den klassiska bemärkelsen med klar början, mitt, slut och point of no return. Jag läser om spanska och sydamerikanska, ofta unga, prosaister som skattar kortformen högre än något annat. El relato corto, el microcuento. Liksom amerikanerna vet de att uppskatta kortprosan. Jag försöker ta till mig av det. Jag klipper och klistrar i gamla texter, börjar se mönster. Kan jag göra något av de ultrakorta twittertexterna? Ska jag dela in min samling i olika sektioner? Det verkar som en bra lösning. Texterna ökar i längd ju längre man läser. Inte nytt, inte originellt, men för mig tilltalande. Jag vet inte varför.
Läser den till svenska nyöversatte César Aira. Wahlström & Widstrand har givit ut tre av hans böcker i en dragspelsliknande volym: 3 x César Aira Naturligtvis har jag redan läst mycket om Aira, precis som jag gör med de flesta författare. Han är produktiv och har publicerat över sextio böcker, där de flesta har det gemensamt att de sällan överstiger hundra sidor, så kallade kortromaner. Han går aldrig tillbaka och redigerar det skrivna, utan fokus ska hela tiden vara framåt. Han kallar det fuga hacia adelante, flykten framåt. Jag tänker att det ändå måste krävas en viss disciplin för att upprätthålla detta. Men det tilltalar mig, det gör det. Böckerna som har översatts till svenska är Litteraturkonferensen (El congreso de literatura), Nätterna i Flores (Las noches de Flores) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (Un episodio de la vida de un pintor viajero). Av dem har jag än så länge läst de två förstnämnda, och sammantaget ska de vara representativa för Airas skrivande. Till engelska finns ett tiotal böcker översatta, men bäst vore det ju om min spanska vore vassare, så jag kunde läsa honom i original. Nåja. Kanske blir han, som Bolaño, så i ropet att fler och fler böcker översätts.
Utöver detta läser jag böcker på nederländska. Delkursen heter modern nederländskspråkig litteratur, och efter fem seminarier ska vi ha läst ungefär 1000 sidor. Nästa genomgång är temat krigslitteratur, och jag har valt De Aanslag av Harry Mulisch. Den ska ju vara en av hans ”viktigaste” böcker, vad det nu betyder. Den är helt okej, men det är för tidigt att ge ett mer omfattande omdöme. Jag har cirka hundra sidor kvar att läsa. Jag kommer dock att läsa mer av Mulisch oavsett. En fördel av att läsa om författare innan man läser dem. Att stryka som en katt kring het gröt. Det är vad jag gör. Miao.
Vädret är alltså inte mycket att hurra för, det är snart jul, pengarna tryter. Men litteraturen finns, och det hopp som skrivandet (och tankarna inför detta) utgör. Och så är det ju trots allt inte tisdag.
Jag har skrivit fyra texter som mer eller mindre handlar om förhållande jag har haft och som tagit slut. Det är mycket möjligt att i princip allt jag skrivit under och efter dessa förhållanden också har påverkats, men i alla fall om dessa fyra texter skulle jag själv säga: De där handlar helt klart om … Det rör sig om två dikter och två prosatexter. Dikterna heter ”Innan du går” och ”Griftevers” och skrevs om och till Sara och Sanna efter det att våra ändå rätt korta förhållanden tagit slut i januari 2005 respektive september 2007. Jag föredrar den senare framför den förra, även om responsen varit mest positiv i omvänd ordning. Inte för att någon givit negativ kritik på ”Griftevers”, snarare ingen alls. Men i alla fall. Det tog ett tag innan jag själv kunde lära mig att tycka om ”Innan du går”, men det hade säkert också med själva motviljan att konfronteras med skälen till varför jag skrev den. ”Griftevers” har jag publicerat på internet, men ”Innan du går” har jag (än så länge) bara visat för vänner.
Prosatexterna heter ”Pink Cigarette” (handlar om Sara, opublicerad) och ”Bro över vintervatten” (handlar delvis om Sanna, publicerad i Utkast till ett mörker, 2009). Jag är helt klart mest nöjd med ”Pink Cigarette”, trots att den är så kort. Jag tror den mår bäst av att vara så kompakt som den är, i och med att den ändå bara beskriver en scen (och därtill rätt surrealistiskt) som fick sammanfatta vem jag var just då, och vad det förhållandet höll på att bli. ”Bro över vintervatten” är väl okej, men inte mer än så. Den skrev jag mer eller mindre på beställning och kändes som en liten uppgörelse, som ett tecken på att jag faktiskt kunde gå vidare. Av berättelserna i Utkast till ett mörker är den nog den svagaste, men jag står absolut för den.
Förhoppningsvis kommer ”Pink Cigarette” (och jag är också väldigt nöjd med titeln, även om det är ett uppenbart lån) någon dag att publiceras, antingen i en egen samling eller i någon antologi. Jag har med åren lärt mig att det ibland är rättfärdigat att säga den här texten är jag nöjd med, här kan jag inte tillägga något mer. Ibland – faktiskt ganska ofta – kan jag göra bättre, men i det här fallet tror jag inte det.
Nu ska vi tala om något som känns angeläget, nämligen Mats Kolmisoppis nya novellsamling Undantagen. Själv kallar han det för en prosasamling, och det kanske är en bättre beskrivning av de här berättelserna, som ibland mer liknar inre monologer. De är ofta skrivna i jagform och handlar om människor som är arga, arga och upprörda över sin samtid, hur samhället ser ut, bristen på empati, konsumtionshetsen och den egna platsen i en värld som egentligen är fullständigt meningslös. Det låter hårt, och det är det också. Kolmisoppis prosa är, om jag måste välja ett ord, uttänkt. Det är korta, kärnfulla meningar, nästan alltid huvudsatser, och aldrig några utsvävningar. Visst, det är inte direkt Jens Lapidus vi pratar om här, men det är ändå korta satser, ofta runt 10-12 ord. Det skapar en stackatoliknande effekt som driver texten obönhörligen framåt.
Kolmisoppi debuterade 2001 med Jag menar nu, också en samling berättelser. Den har jag inte läst, och inte heller de därpå utkomna romanerna Ryttlarna (2005) och Bryssel (2008). Av det jag läst om Jag menar nu står det dock klart att det finns väsentliga skillnader mellan då och nu. Självklart. Det har gått över tio år, det är inte konstigt att en författares skrivarbana utvecklas. Men det gäller väl kanske först och främst stilen? För innehållet i Undantagen är skoningslöst. En av berättelserna, ”Att utplåna ondskan”, är en anklagelse mot världens alla invånare som inte tar ställning, inklusive anklagaren själv. Kontentan är: Vi är alla medskyldiga till all skit som händer i världen, såvida vi inte i varje vaket ögonblick gör vårt yttersta för att förhindra det. När jag läste den här texten drabbades jag plötsligt av en insikt som jag inte ens tänker försöka sätta ord på, men som i vilket fall inte händer ofta, och det gav upphov till en kvardröjande känsla som inte ens det kanske lite väl spekulativa slutet kunde sätta sordin på. Det är en av bokens bästa texter.
Utöver detta har vi berättelser där lek övergår i allvar, där kärlek och perspektiven på den förskjuts och övergår i leda och rutin, där man tvingas att konfrontera en vardag som är … grå. Men man finner sig i sitt öde, ty vad ska man annars göra? Systern till berättaren i ”Mjölka” tar livet av sig och lämnar efter sig en dotter. Berättaren är oförmögen att ta hand om barnet, som lämnas till fosterhem. År senare kommer morbror på besök, och fosterföräldrarna gör klart att han bör hålla sig borta i fortsättningen. Men då bryter han sig ur ledan, ur mallen, även om det är av aldrig så egoistiska skäl, nämligen stolthet. Det visar dock ändå på hopp för människorna i Kolmisoppis berättelser, som en liten utsträckt hand till läsaren: Se, det finns trots allt ett ljus.
My first 99 tweets gathered together in one handy PDF, for you to peruse and enjoy. If you feel so inclined, please direct feedback to alex at cronopio dot se. There is also my Twitter profile: https://twitter.com/kilotrop. Thank you.