Författare: Alex (Sida 4 av 24)

Novelltävlingar

2017/08/22 / Alex / Inga kommentarer

Jag har deltagit i ett antal novelltävlingar genom åren (det låter mer storstilat än vad det är), men hittills aldrig vunnit något. Nu är det en till på gång. Tidningen Skriva har sin stora novelltävling, där första pris är 10 000 riksdaler. Inte illa. Temat är Passageraren. I ett alltmer sällsynt infall av inspiration skrev jag ihop en liten berättelse i min vinröda anteckningsbok i läder (pretentiöst ska det vara!) nu i helgen. Idag har jag renskrivit den. Deadline är på torsdag. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag vinner denna gång heller. Detta är inte försöka att spela svår eller martyr; jag är nöjd med den och tror nog den har sin plats … någonstans. Hur som helst är jag glad att jag äntligen fick något skrivet.

När tävlingen är avslutad lägger jag eventuellt upp berättelsen här.

Hemsökelser av Lars Jakobson

2017/05/29 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Hemsökelser
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1994
Sidantal: 333
Genre: Berättelser

Lars Jakobsons författarskap är ett av de mest spännande i Sverige. Det är sedan gammalt. Jag har skrivit om hans böcker tidigare, men då gällde det (då) nyligen utkomna titlar. Hemsökelser kom ut 1994, för nästan 25 år sedan. Men bra litteratur rostar som bekant inte.

Att kalla Hemsökelser för en novellsamling vore inte riktigt rätt, i alla fall inte om man anser att noveller ska vara formade efter klassiskt snitt, det vill säga med början, mitt och slut, och så en berättarteknisk båge med point of no return. Hos Jakobson handlar det just snarare om berättelser, eller kanske snarare om dokumentärer förklädda till berättelser. Det är ett grepp han senare skulle förfina i romaner som Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006). Här kan det bitvis kännas spretigt, men det lägger också till charmen. I samlingens fem berättelser måste läsaren jobba aktivt för att få ut maximalt av det lästa. Ibland är skeendena inte kronologiska, och man får anstränga sig för att sortera i den information som bjuds. Det är litteratur med tuggmotstånd, och sådant gillar jag. Termen ”kontrafaktisk” har nämnts i samband med Jakobsons författarskap. Det är en slags borgesiansk blandning av sant och falskt, allt förpackat i en prosa som delvis känns vetenskaplig och därmed autentisk. Men det finns falluckor, och den här känslan av att inte veta vad som är riktigt och vad som inte är det bidrar till stor del till berättelsernas styrka. Ofta står man stadigt, men ibland svajar det till, som på ett gungfly.

Samlingens bästa berättelse heter ”Kandidat”. En text som under, och särskilt efter, läsningen framkallar ett visst obehag när insikten om vad som verkligen avhandlas har landat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den stora frågan är: Vad innebär det att vara människa? Kan en annan livsform bli människa? Här gör Jakobson bruk av den dokumentära stilen på ett föredömligt sätt. Berättarens far jobbar på ett militärprojekt i ett nedlagt sjukhus. En man är inlåst i en cell djupt under jord. Han är Ingen. Kan han bli Någon? Mitt i texten är rapporter om ett antal mord begångna på landsbygden insprängda. Gärningsmannen hittas aldrig. I förstone undrar man som läsare vad detta har att göra med resten av berättelsen, men så smyger sig insikten på. Långsamt. I slutet av historien tar en berättare i jag-form vid, men det är en bedräglig sådan. En försvunnen kvinna spelar också en viss roll. Om man kan bli människa, kan man då också regrediera från att vara det?

Här fungerar den dokumentära stilen. I berättelsen ”Johanna jobbar åt McDonald’s” fungerar det inte lika bra. Det blir för mycket, för spretigt. Johanna är föräldralös och har jobbat för McDonald’s i hela sitt liv. Parallellt med hennes berättelse får läsaren McDonald’s historia, samt en massa vetenskapliga (faktiska eller kontrafaktiska) textsjok rörande olika naturfenomen som alla har koppling till så kallade ”molnfall”: Ibland händer det att molnen på himlen förstenas och faller ner på människorna. Avverkningen av Amazonas regnskogar och en telepatisk (?) indian ingår också i berättelsen. Men det blir för rörigt. En del hade nog kunnat klippas bort utan att den röda tråden gått förlorad. Någon slags kritik mot imperier av alla de slag. Eller?

I ”De falska ansiktena” interfolieras en synnerligen allvarlig historia om fysisk och psykisk misshandel i ett parförhållande med den om wendigon (här skriven som windigo), en varelse som förekommer i vissa amerikanska ursprungsbefolkningars mytologi. Här är dock indianerna flyttade till ett reservat på den sydskånska slätten. En windigo är en varelse som lever av människors kött och rädsla. Så får den personlighetsförändring den misshandlande maken genomgår en övernaturlig prägel. En scen när huvudpersonen, tillika kvinnan i berättelsen, kommer hem sent från jobbet är riktigt riktigt obehaglig. Jakobson var 35 när Hemsökelser publicerades. Att lyckas skriva så suggestivt och kusligt är förvisso imponerande oavsett ålder, men det är ändå inte utan att jag vill jämföra mig själv med honom, att jag vill uppnå den styrkan. En passus: Jag är på andra sidan 35-strecket …

Den här boken är i princip omöjlig att få tag på annat än som e-bok idag. Jag hade tur och hittade efter många års (sporadiskt) letande ett exemplar på Myrorna. Men det är också en del av charmen. Litteraturen är förstås inte bara det som kommer ut idag utan ett träd med miljarder rötter som sträcker sig djupt djupt ner i marken och förgrenar sig. Lite som Borges trädgård. Och att jämföras med just den store argentinaren tror jag inte Jakobson hade haft något emot.

Programförklaring

2017/04/25 / Alex / Inga kommentarer

Jag är nationalist. Det innebär att jag tycker att det finns en nation som heter Sverige med allt vad det innebär, och att den nationen är värd att värna om och försvara. En stat är en politisk enhet och förutsätter en nation för att kunna bli ett land. Tyvärr är ordet nationalism med allt vad det innebär ett väldigt laddat begrepp i dagens samhällsdebatt. Av någon anledning ses det ned på den svenska nationalismen. Detta har tröskats så många gånger genom enskilda fall där det än hävdas att det inte finns några svenska traditioner, än att de skulle vara rasistiska och exkluderande. Detta trots att det inte är något konstigt alls att varje enskild individ som kommer till Sverige har en egen kultur, egna normer och värderingar, och skulle han eller hon vilja uttrycka nationalism är det inte ett dugg fel. Detta samtidigt som denne bara är en svensk i vardande, i alla fall enligt vår politiska och massmediala elit. Jag förstår inte, och kommer förmodligen aldrig att förstå detta. Att alla kanske inte vill bli svenskar är inget som verkar föresväva dem, och gör det det är det i alla fall väldigt lätt att avfärda i enlighet med tanken att man är god om man klappar någon på huvudet och fråntar denne det privilegium och det ansvar det innebär att vara en vuxen människa, fri och kapabel att ta ansvar för sina handlingar. Det påminner inte så lite om de välgörenhetsorganisationer som växte fram på 1800-talet, där det blev på modet för bättre bemedlade människor att på ett utåt altruistiskt sätt ta sig an ”fattighjon” och se till deras välbefinnande, då det någonstans medförde en känsla av godhet, hur behjärtansvärt initiativet än ursprungligen var.

Att Sverige är byggt av och tillhör svenskarna borde inte vara ett dugg kontroversiellt. Det svenska folkhemmet, det sociala skyddsnätet, den hjälp man kan får om man behöver den. Varför skulle det vara fel att vara stolt över detta? Behöver du vabba ringer du knappast en eventuell motsvarighet till Försäkringskassan i Frankrike, eller hur? Och du betalar knappast skatt till Greklands skatteverk (även om de nu nog skulle behöva det). Måste du olyckligtvis anmäla något till polisen ringer du inte till Albaniens finest. Alla dessa institutioner vi har har vi därför att ett antal människor tyckte det var en god idé att samarbeta med varandra på ett geografiskt avgränsat område. Teoretiskt skulle vårt land även kunna innefatta Norge, och möjligen Danmark, om vi bara såg till språken. Men nu blev det så här. Från Treriksröset i Kiruna i norr till Smygehuk i Trelleborg i söder, från Stora drammen i Strömstad i väster till Kataja i Haparanda i öster. Dessa är landet Sveriges yttersta punkter, och inom dem har vi valt att leva. Kom inte och säg att att det skulle fungera utan något som höll oss samman. Detta något är i grunden inte politiskt, och bör egentligen inte ha sådan laddning. Det behöver heller inte vara exkluderande, i den meningen att människor kan komma hit och anamma den här mentaliteten, oavsett ursprung. Men då måste ursprungsbefolkningen, eller majoritetsbefolkningen om man så vill, bannemig känna stolthet över det den åstadkommit. Det går inte att integreras i ett land där befolkningen skrapar med foten och skäms för att de har det så bra. Det är dessutom höjden av kognitiv dissonans att förakta och förskjuta just det enda kitt som håller samman våra möjligheter att leva som vi gör.

Dagens fundering

2017/03/22 / Alex / Inga kommentarer

Vad gör det för skillnad om en människa lever eller dör?

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

2017/03/06 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel: Las cosas que perdimos en el fuego
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Låt mig få tala så ska jag också lyssna

2017/01/05 / Alex / Inga kommentarer

Två månader sedan senaste inlägget. Wow.

Det var aldrig meningen att den här sajten skulle bli en dagbok. Det jag ville var att då och då skriva om sådant jag tyckte var intressant. På senare tid har det mer och mer kommit att handla om politik. Man skulle kunna säga att jag gått mer och mer åt höger de senaste åren. Enligt rådande konsensus inom etablissemanget är jag en solklar rasist. Det håller jag inte med om, men det är lönlöst att att argumentera mot människor som sitter inneslutna i bubblor och ekokammare.

För övrigt finns det så många andra som redan sagt och säger det jag tycker. Bloggar, kolumnister, sajter som skriver sådant som aldrig skulle publiceras i våra traditionella morgontidningar. Det betyder inte att det alltid är 100 % sanningen. Precis som med DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT, SR m.fl. Alla har en agenda, alla vinklar, alla vrider och vänder på det som hänt. Alla relativiserar, bortförklarar, slätar över. Höger eller vänster eller s.k. ”extremhöger”. Det spelar ingen roll. Men om man försöker läsa så många nyhetskällor man kan, om man är medveten om att alla har en tanke bakom det de publicerar och även det de inte publicerar, då kan man själv lägga sitt pussel där på kammaren och kanske kan ser man då ett motiv man tycker är grymt fult, men man kan i alla fall vara ärlig mot sig själv.

Jag vet mycket väl att det inte är smart att prata politik i alla lägen och med alla man möter. Sedan kan man ju diskutera vad som är politik också. Men vissa åsikter är helt enkelt inte populära. Dock måste de få finnas, för det finns människor bakom dem, och de människorna har lika stor rätt att existera och tycka som alla andra. Kanske låter självklart i teorin, men det är inte så i praktiken. För då heter det att man inte ska ”normalisera” saker. Att man ”fiskar i bruna vatten”. Seriöst. Jag ser välkända s.k. journalister och mediepersonligheter som blockar folk för mindre.

Det finns människor som tycker det är helt okej att skandera ”inga rasister på våra gator” när organisationer med förvisso motbjudande åsikter demonstrerar helt lagligt. Jag säger tvärtom: ”Flera rasister på våra gator!”. Ty vad är det annars för samhälle man lever i? De här människorna finns ju, och deras åsikter försvinner inte för att man vill hindra dem från att spridas. Att rassla med nycklar och blåsa i visselpipor är som att sätta handen i ansiktet på en arbetskollega för att denne säger något man inte håller med om. Att låta andra komma till tals är inte att ”normalisera”. Prova att fråga vad som menas, varför man tycker som man gör, hur man ser på människor som skräms av de här åsikterna osv. Den riktiga toleransen prövas i just de stunderna. Alla vet det, men av någon anledning tycker den tredje statsmakten fortfarande att det är bättre att hetsa, svartmåla och göra paria av dem man anser har fel värderingar. Och de blir fler och fler. Frågar man sig varför? Det gör man nog. Det är dock bättre att fortsätta att köra rätt in i kaklet i stället för att ta bort handen från plattan när man inser att den är varm verkar man tycka. Minsta barn fattar att akta sig för elden när man en gång kommit för nära en majbrasa, men tydligen är det för mycket begärt av dem som har en av de viktigaste uppgifterna i ett fritt samhälle, nämligen objektiv nyhetsbevakning.

Vi får se hur det blir med framtida inlägg av den här sorten. Jag misstänker att jag kommer att få höra en del ”men tänk på vad du skriver, det kan ju få konsekvenser”. Ja, precis som allt annat. Det är ingen kosmisk sanning att den ena åsikten är bättre än den andra, att det är det ena partiet som ständigt är gott och det andra är ont. Allt handlar om perspektiv.

Jag är smartare än att dra upp politik i tid och otid. Men 2017 ska bli året då jag inte gömmer mig om jag får en rak fråga om exempelvis vad jag röstar på. Jag ska inte hymla, jag ska inte vara rädd. För jag är mer än villig att diskutera och debattera och framförallt acceptera att andra inte tycker som jag. Och jag förväntar mig inget mindre än samma sak tillbaka.

Förresten fyller jag 36 idag. Man kan säga att det här är min present till mig själv.

Burka- och niqabförbud?

2016/10/10 / Alex / Inga kommentarer

Nu var det länge sedan jag skrev något här. Det har verkligen inte varit brist på saker jag velat skriva om, men tyvärr handlar det om väldigt känsliga ämnen, i alla fall med svenska mått mätt. Jag tänker inte hymla eller sticka under stol med att jag med åren kommit att identifiera mig som mer och mer konservativ, och att jag överlag inte känner att jag är helt välkommen med mina politiska åsikter ute i samhället. Dock vet jag att jag inte är ensam, så det är ju alltid något.

I en global värld där varor, tjänster, kapital och människor teoretiskt sett ska kunna röra sig fritt kommer friktionen främst att uppstå i samband med att människor flyttar på sig. Vi är nämligen olika. Så är det bara. Vi är oförutsägbara, impulsiva, organiska. Alla vill definiera sig olika; man vill samtidigt vara unik och en del av något större, exempelvis en kulturell, religiös eller politisk grupp. Detta för att människan är beroende av ett sammanhang, en plats i världen. Detta är inget nytt, och det är definitivt inte jag som kommit på det. Det är grundläggande psykologi.

När det då blir så att människor från helt disparata kulturer möts kommer det att uppstå problem. Ofrånkomligen. Att exempelvis tro att varenda människa blir svensk så fort denne satt sin fot på svensk mark är så naivt och dumt att klockorna stannar. Att ens tänka att varje människa skulle ha som högsta önskan att bli svensk är så urbota dumt att den som på allvar hävdar det borde få sitt vuxenkörkort indraget.

Jag ska försöka komma till saken. Den enskilt största stötestenen i det svenska samhället just nu (och sedan ett tiotal år tillbaka) är religionen, specifikt islam. I Sverige har vi religionsfrihet, vilket är bra. Men som andra debattörer diskuterat i tusentals texter måste detta också innebära frihet från religion. När det svenska sekulära samhället möter en dogmatisk religion har det blivit så att samhället fått backa. Detta på grund av syltryggar och konflikträdda politiker, tjänstemän och företrädare för massmedia. Särskilt de senare verkar finna något slags perverst nöje i att hela tiden slå knut på sig själva i ivern att böja knä inför något så ojämställt, orättvist och militant som islam i dess renaste form.

Förslag om niqab- och burkaförbud har varit uppe på tapeten i andra europeiska länder, och också gått igenom i olika grad. Generellt tycker jag man vara försiktig med att förbjuda saker. Så långt det går måste man utgå från den enskilde individens frihet och kognitiva förmåga att frivilligt välja vad han eller hon ska ha på sig. Det betyder dock inte att alla behöver gilla det, eller att det inte får konsekvenser i vardagen.

Att se kvinnor klädda i olika former av muslimska slöjor är vardagsmat i dagens Sverige, egentligen oavsett om man bor i en stad eller på landsbygden. Det låter förmätet av mig att säga att jag ”accepterar” det, för det är inte bara jag som bestämmer vad som är okej och inte, och samhället utgår i vart fall ändå inte från individen. Men låt oss säga att det inte ”stör” mig. När det gäller slöjor som helt (burka) eller delvis (niqab) täcker ansiktet blir jag däremot irriterad. Med en sådan kvinna vill jag inte ha något att göra. Skulle hon fråga mig om vägen eller vad klockan är skulle jag civiliserat meddela att jag inte pratar med människor vars ansikten jag inte kan se. Visst, du får ha din religion, men jag behöver inte gilla dess yttringar. Vad gäller just slöjor är påbudet från islam att de ska bäras för att tygla männens lustar. Det står inte ordagrant så i Koranen, men det är budskapet. Att jag inte skulle kunna tala med en kvinna utan att få kåtslag ser jag som extremt förolämpande. Jag är inte muslim, jag är inte arab, jag är en svensk agnostiker, och kvinnor är inte köttbitar för mig.

För många är detta extremt kontroversiellt eftersom man inte får (eller i alla fall inte bör) kritisera islam. Men jag ser ändå en viss uppluckring i det offentliga samtalet vad gäller just slöjan, och situationer rent allmänt där skillnaden mellan män och kvinnor blir uppenbar (som oviljan att skaka hand, exempelvis). Visst, man kan undvika att visa ansiktet och att skaka hand, men det kommer att få sociala konsekvenser, oavsett om det införs förbud eller ej.

Avdelning: Sådant Jag Irriterar Mig På

2016/08/18 / Alex / Inga kommentarer

Av någon jävla anledning händer detta ibland: Jag står vid en hylla inne på ett bibliotek när en bibliotekarie bara måste sortera böcker i just den hyllan. Så flyttar jag mig och går till en annan hylla. Snart kommer bibliotekarien och ska sortera böcker i just den hyllan också. Vad fan.

Det här händer även i boklådor. Varför är det så svårt att, jag vet inte, vänta tills en besökare eller kund avlägsnat sig från den där så attraktiva hyllan? Jag vet att de bara gör sitt jobb, men det är något med sannolikheten att de ska in och böka just där jag står som stör mig.

Betala skatt, håll käften och dö, alt. man kan bli tokig för mindre

2016/07/26 / Alex / Inga kommentarer

Jag har ångest. Det har många orsaker. Det som händer i vårt sjuka sjuka samhälle, vissa förändringar i mitt privatliv, det faktum att det är sommar och sjukt varmt. Jag tror, när det är som värst, att jag kommer att ”tappa det”, som det så fint heter. Tur att jag har mina nödtabletter till hands.

Och ja, jag borde inte skriva det här. Det är mycket jag inte borde skriva, eftersom någon kan läsa det och få för sig att jag är en människa, vilket ju vore förödande. Jag vill göra det klart på en gång – jag är inget psyko som kommer att brisera. Men jag mår inte så bra nu.

För övrigt har jag länge tänkt skriva ett inlägg, nej flera!, om den miserabla och splittrande politik som förs i det här landet, och hur makten alltmer fjärmar sig från dem vars behov den är satt att tillgodose. I korthet: Jag tror våra politiker (med vissa undantag) skiter i om vi lever eller dör. Parollen är: Betala skatt, håll käften och dö. I den ordningen.

Det kommer mera. Jag tror det är bäst att jag utgår från ett visst dagsaktuellt ämne, annars riskerar jag att sväva ut i intigheten. Och nu behöver jag komma ner på jorden.

Forts. följer.

Min Jihad av Hanna Gadban

2016/06/03 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Min Jihad
Författare: Hanna Gadban
Förlag: Fri Tanke
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 255
Genre: Samhällsdebatt

Årets kanske viktigaste svenska bok.

Så skriver Per Gudmundson (Svenska Dagbladet) på omslaget till Hanna Gadbans debut Min Jihad. Boken kom ut förra året, men jag vågar nog påstå att den är minst lika viktig i år och, tyvärr, även de närmsta åren. Så ser det nu en gång ut i samhället.

Hanna Gadban kom till Sverige från Irak i vuxen ålder. Här har hon utbildat sig till lärare och är en aktiv samhällsdebattör. Hon kallar sig feminist och liberal muslim. För detta har hon hamnat i en del blåsväder, för att uttrycka det milt. I Sverige är det nämligen som så att den islam som syns och hörs i debatten företräds av en mer eller mindre exklusiv klubb av sunnimuslimer med mer eller mindre tydliga kopplingar till diverse extremistorganisationer i Sverige, men även utomlands. Gadban använder termerna salafism och wahhabism och menar därmed hardcoremuslimer som tolkar Koranen bokstavstroget och vill införa sharia var de än bor.

Det här är inte purfärska marker för mig, då jag följt debatten ett tag nu och försökt göra mig en bild av vilka som företräder vad. Det är inte så att jag vill känna till de här begreppen, men dessvärre är de en del av samhället idag. Det har framkommit att svenska staten strösslar pengar över muslimska organisationer som har en mer eller mindre tydlig koppling till andra organisationer varifrån man bjuder in talare och föreläsare. Dessa är inte sällan så kallade hatpredikanter som fördömer homosexualitet, anser att män och kvinnor ska leva åtskilt och att de bestialiska krigsbrott som IS nu gör sig skyldiga till i Mellanöstern är beundransvärda.

Jag ska erkänna, och ursäkta franskan, att jag tamigdjävulen blev mer och mer förbannad och äcklad vid läsningen. Vi kallar oss ett demokratiskt och tolerant land, men den toleransen är inte mycket värd när det faktiskt kommer hit människor som flyr från ett förtryck som vi samtidigt bjuder in i landet i och med vår arroganta och, för att uttrycka det milt, naiva migrationspolitik.

Jag känner att detta är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, vilket kommer framöver. För att fokusera på Gadbans bok, som det ju handlar om, kan jag sammanfatta den med två ord: Gripande och förskräckande. Gadban skriver otroligt medryckande och på en klar och lättbegriplig svenska. Visst är boken jävig, eftersom hon utgår från egna erfarenheter, men hon blandar inte in en massa snömos á la svensk postmarxistvänster (och här dyker mina förutfattade meningar upp!) såvida det inte är för att kritisera dem. Det är nämligen också som så att de människor man kunde tro skulle ställa upp på förtryckta kvinnor från andra kulturers sida, nämligen företrädare för exempelvis Vänsterpartiet och Fi, samt offentliga debattörer med sympatier åt det hållet, de människorna vänder människor som Gadban och andra ryggen totalt. Varför kommer man till Sverige? Jo, man flyr något. Det kan vara krig, fattigdom eller förföljelse. Vill man då att det man flyr ska ta sig hit, välkomnas av politiker och makthavare, samt beläggas med någon slags oberörbar status som gör att det inte får kritiseras? Knappast.

Boken är indelad i tre delar, med kapitel som löper omlott. I kapitlen betitlade Min jihad berättar Gadban om sina egna erfarenheter, hur det var när hon kom till Sverige, möten med andra (främst kvinnor) invandrade från Irak och andra arabisktalande länder. Hon besöker också imamer som företräder olika tolkningar av islam (sunni, shia m.fl.) och samtalar med dem. Hon ställer frågan om det finns någon liberal islam, om det går att förena islam med modern, västerländsk sekularism, om Koranen måste följas bokstavstroget, eller om man bör sätta den i kontext med samtiden.

I kapitlen Svensk dawah (betyder mission) kartlägger hon de olika muslimska föreningar som syns och hörs mest i Sverige, deras företrädare och de kopplingar de flesta har på mer eller mindre omvägar till extrem salafism som förespråkar bokstavstrogen tolkning av Koranen, som fördömer minoriteter och andra sexualiteter och som, om de inte uppenbart uppmuntrar till det, i alla fall inte fördömer människor som åker ner till Syrien för att strida på IS sida. Det är en hel del gillande på Facebook, inlägg med IS-flaggan, hyllningar till stupade ”krigare” som kommer fram. Flertalet av de människor som är involverade i den här skiten (inbjudningar av suspekta personer, försvarande av motbjudande sedvänjor, gillande av, och upphöjande av FB-poster som har med IS eller dem som krigar med dem att göra) sitter på hyfsat viktiga positioner inom olika muslimska föreningar i Sverige. Det är de som lyfts fram och får representera ”alla” muslimer i Sverige i tv-soffor, debattprogram osv. Jag ska inte nämna några namn; många av dem står i boken, så läs själva.

Slutligen tar Gadban i kaptitlen På jakt efter liberal islam upp frågan huruvida det finns något som heter liberal islam. Hon säger sig själv tillhöra dem som förespråkar en sådan, men de är få i Sverige, eller så hörs de helt enkelt inte. Med utgångspunkt i klassiska filosofer och upplysningstiden drar hon paralleller till dagens samhälle och vikten av att islam (i alla fall i västerlandet) måste reformeras för att ha en plats i ett sekulariserat samhälle. Med andra ord: Religion är en privatsak. Vi ska inte ursäkta gammalmodiga och kvinnofientliga seder (för att ta ett exempel) bara för att vi är rädda för att bli kallade rasister när vi kritiserar islam. Eftersom boken inte är eller gör anspråk på att vara en teologisk eller filosofisk avhandling är dessa kapitel av en mer kontemplerande natur och tar sin utgångspunkt i författarens egna erfarenheter.

Som sagt, det här är ingen recension. Snarare kanske en presentation, av en debatt som rör ett problem ur vilket denna bok tar avstamp. Det är ett startskott. En brandfackla. Det handlar om något extremt viktigt, något som berör oss alla, eller kommer att göra det. Det är – återigen – en debatt som är värd flera egna inlägg. Men kontentan är i alla fall, såsom jag uppfattar boken, att Sverige och svenskar i sin vilja att vara till lags och i sin iver att inte kritisera och vara ”rasister” tillåter sådant som människor faktiskt flyr från. Det handlar om människor som inte vill se, som vänder sig bort. Och det handlar om att det faktiskt finns alternativ – såväl för de människor som har en islamisk tro och vill leva i ett sekulärt samhälle där religionen är något personligt, och som inte vill se sig representerade av ärkekonservativa som de av oss som ser ett problem men inte vågar tala om det.

Hanna Gadbans mod kan inspirera andra; det har inspirerat mig. Jag vet inte hur jag ska använda den inspirationen, men det är i alla fall en början.

Bloggkategorier