Genom åren har jag skrivit en del dikter. En del bra, andra mindre bra. De jag tycker fortfarande håller måttet satte jag för ett par år sedan ihop till en samling. Denna samling har sedan allteftersom utökats med fler dikter. Det rör sig om texter skrivna över mer än ett decennium. Eftersom jag utan framgång försökt få samlingen utgiven publicerar jag den nu här i hopp om att den åtminstone ska bli läst. Den finns under fliken ”noveller & dikter”. Mycket nöje.
Författare: Alex (Sida 3 av 24)
Album: Idleness
Artist: Halén
Label: Self-released
Released: April 3d, 2020
Genre: Melodic metal
Tracks: 9
1. There’s No Use
2. Daydream
3. Tears
4. Empire
5. Labyrinth
6. Dreams
7. AnyMore
8. Wonders
9. Blown Away
It’s no secret I love power metal, especially the European variety with double bass drums, swirling keyboard runs and ridiculously high falsetto vocals, along with catchy choruses to boot. I’m far from alone in this, as another fine gentleman named Ola Halén (Shadows Past, ex-Insania Stockholm) has been churning out quality metal from his home studio for quite some time now. 2016 saw the release of Nackskott, his first proper solo outing (there are a couple of demos from the beginning of the century, but I feel Nackskott was a sort of fresh start for him, especially when it comes to production quality), and now we have the successor, aptly titled Idleness, a moniker that hearkens back to when he released two demos called just that under the Shadows Past banner back in 2000 and 2002 respectively.
Now, this can seem a bit confusing, but bear with me. Some of the songs on Idleness are re-recorded versions of songs already released way back when. If I’m not mistaken, there are four re-recorded songs and five new ones. Let’s break it down:
The album starts with ”There’s No Use”, which, at first, I felt lacked what should characterize an album opener. However, the song is a grower. Theatrical, choppy riffs lead into song that has a very progressive feel although not being really progressive at all. It has a dark atmosphere and needs a couple of listens to ignite. A solid opener, although I had expected more happiness. But good things come to those who wait.
The next song out is ”Daydream”, which is a moody affair with an ominous feeling you can’t really shake off. The vocals here are crystal clear and signature Halén, and with a catchy chorus to boot, things are really improving. This song was originally on Idleness pt. 2.
The Germans have a word called Geheimtipp which means, more or less, personal tip. I feel the song ”Tears” fits the bill. It’s starts off very emotionally and carries these sentiments throughout the song. It’s balladesque, but I’d hesitate to call this an all out ballad. It features a shitload of feelings and has a very hymnlike chorus. One of my favorites. You really need to hear this.
We move on to ”Empire”, which is underpinned by relentless drumming and has an emotional solo breakdown at around the 3:00 minute mark. What follows is a section that almost, nay it DOES, feel like something from a movie score. Choppy semi-progressive riffs set in, and the song ends on a high note.
”Labyrinth” also has that ominous feeling, a sense of foreboding. Some pretty high vocals from Ola drive the song forwards. You need to hear this a couple of times before it finally gels, but it’s so worth it.
”Dreams” is the first song on the album that can truly be categorized as ”happy metal”. And what a tune! Originally from Idleness pt. 1, it has all the qualities a song of this calibre needs. It starts out with a nice guitar solo over pretty fast drums and verses, which lead into an extremely catchy chorus. More soloing ensues at around 3:10. A treat for the ears, and a favorite!
”AnyMore” is the first true ballad of the album, and I must admit, first it did nothing for me. But boy is this song a grower. As you listen, acoustic guitars and Ola’s emotional vocals carry you to a part of the song (around 1:30) that is truly magical. I am reminded of the song ”Time Passes By” off Insania Stockholm’s 2007 opus Agony – Gift of Life in how the song seems to make a 180 degree shift and just morph into something glorious.
The next song up is called ”Wonders” and has an almost musical like feeling to it, like it could feature on a Broadway play. I really can’t describe it in any other way. You will need to take a listen.
Now, for the grand finale, we have the best song on the album, namely the ridiculously glorious ”Blown Away”. This song originally featured on the demo Idleness pt. 2, but has been revamped and rebooted and improved in every way. I’ve loved this tune since the first time I heard it, around 2004 or so. Double bass drums underpin a verse section with an extremely positive vibe that leads into an equally glorious chorus. The song remains speedy throughout and carries forth an atmosphere that makes you go ”yeah, things are gonna be alright after all”. The only thing I miss is the ”woah woah woah” section towards the end of the song that was on the original demo version, but it is still a truly spectacular way to end the album.
Now, I realize I haven’t said anything about the lyrics. My main gripe with many power metal bands today are the lyrics. While bands like Twilight Force, Rhapsody of Fire and Gloryhammer are enjoyable listens, I’m not really into the sword and sorcery, Dungeons & Dragons themed lyrics. I’ve always favored song lyrics that are more down to earth, that are about us humans and our struggles and hardships. Everything we do is, ultimately, pointless, but there are beacons of hope. The kind of lyrical imagery late Insania Stockholm employed. Thankfully Ola seems to share this sentiment. Nay, he understands this, on a level that is fundamentally linked to his own experiences. What he sings sounds genuine, because he’s been there. This elevates Idleness to a higher level, a level of absolute truth, if you will. I believe it’s called magic.
Den gulbruna godisbiten i broderns godispåse smakar distinkt av banankola, vilket genast för tankarna till barndomens skoldagar där kiosken vid skolan sålde banankolor för en krona, eller var det fem? styck. Bara så där överbryggas nästan trettio års avstånd och minnet glider genom och över smaklökarna som en gondol över tysta och klara vatten.
Jag har skrivit en ny novell. Den heter ”Andetag” och kan läsas här. Jag har inte skrivit något på bra länge, vilket jag helt och hållet skyller på att jag mått kasst av olika anledningar. Men den här växte fram, handskriven i en av de vackra anteckningsböcker i skinn jag fått av min syster. Det är något visst med att skriva för hand. Man måste tänka efter på ett annat sätt än när man skriver för maskin. Jag hade tänkt att den skulle ingå som en av de kortare berättelserna i min samling Trick med speglar som aldrig verkar bli klar. Men det rör på sig. Lite.
Det är bara väldigt skönt att det känns bra att skriva igen. Och lite hjälper det mot ledan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen på något kafé med en kaffe och en blommande idé i skallen. Och när det blir riktigt bra, då får man ont i handen av skrivandet, men det är det värt. Det är det.
Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår: 2010
Sidantal: 199
Genre: Noveller
Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.
Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.
En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.
Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.
Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.
Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.
Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår: 2010
Sidantal: 78
Genre: Roman
Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.
Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Den består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.
Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.
Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.
Album: They Never Say Die
Artist: Skeletoon
Label: Scarlet Records
Released: March 8th, 2019
Genre: Melodic power metal
Tracks: 11
1. Hell-O
2. Hoist Our Colors
3. The Truffle Shuffle Army: Bizardly Bizarre
4. To Leave A Land
5. They Never Say Die
6. Last Chance
7. I Have The Key
8. The Chain Master
9. When Legends Turn Real
10. Farewell (Avantasia cover)
11. Goonies R Good Enough (Cyndi Lauper cover)
You can always count on the Italians to deliver the goods when it comes to power metal. Regardless if you prefer the bombastic and symphonic variety (Rhapsody of Fire, Ancient Bards), the more traditional, slightly progressive kind (Labyrinth, Vision Divine) or the balls to the wall straight up power metal bands (Derdian, Kaledon), there’s something for everyone.
And then there’s Skeletoon.
Standing firmly in the melodic power metal camp, these guys deliver their third album They Never Say Die, following on 2016’s The Curse of the Avenger and 2017’s Ticking Clock. They Never Say Die is a concept album, or a tribute if you will, to classic 80’s cult movie The Goonies. It’s apparent from the get go that the band are huge fans. You don’t need to have seen the movie to enjoy the album, but it certainly helps you get all the references.
Musically though, as stated, we’re in firm European melodic power metal territory. Basically every chorus is catchy as hell and made to sing along with. There’s a mix of faster and (slightly) slower tracks on the album, and it feels very balanced in that way. After a short and somewhat menacing spoken intro the band kicks into high speed antics with the opening track ”Hell-O”. Following on that song we have the slower, more mid-tempo rocker ”Hoist Our Colors”. It’s somewhat darker, which makes it an excellent counterpoint to the happy opening tune. Then comes the glorious, the joyous ”The Truffle Shuffle Army: Bizardly Bizarre” which, apart from getting the song title of the year award also delivers one of the most anthemic, happy and catchy choruses I’ve heard in a long time. Not only is this song a power metal masterpiece; it also features a guest appearance by Alessandro Conti (Trick or Treat, Twilight Force). What more could you ask for?
After ballad ”To Leave A Land” we have another glorious tune, namely the title track. The band shot a video for this one, and it was a great song to select for that endeavor. The chorus is yet again catchy as hell, and towards the end of the song the vocal lines turn really anthemic. I wish they’d extended that section of the song further, but as it stands, it’s still a cracker.
Conti isn’t the only vocalist guesting on the album. On mid-pace rocker ”Last Chance” you get to hear Michele Luppi flex his vocal chords, which he does very well. Morby from Domine sings on ”I Have The Key”, another high-speed scorcher that ups the ante even more when it comes to happy refrains. I realize I haven’t even mentioned the band’s charismatic frontman Tomi Fooler. My mistake. The falsettos he’s capable of are unreal, some of which he delivers on the aforementioned track. The album features more guest vocals. Rounding off the record are two cover songs, one being Avantasia’s ”Farewell”, a duet with Melissa Bonny and a take on Cyndi Lauper’s ”Goonies R Good Enough” with Giacomo Voli (Rhapsody of Fire).
All in all, this is a no-brainer for fans of (European) melodic power metal, and a high contender for inclusion in later year’s best lists. You probably won’t find bands as eager to cheer you up and put a smile on your face as Skeletoon. Highly recommended.
Titel: Inland 
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 379
Genre: Deckare
Inland är del två i Arne Dahls förmodade trilogi (tetralogi?), och man bör först ha läst del ett, Utmarker. Inte bara för att det är samma huvudpersoner, utan för att ettan slutade med en ganska stor cliffhanger. Utöver detta knyter Inland dessutom an till föregångaren på många punkter. Men båda böckerna är lättlästa bladvändare med mycket action, så gillar man spänningslitteratur är det egentligen bara att läsa.
Titeln anspelar inte bara på det snöiga Norrlands inland dit ex-poliserna Sam Berger och Molly Blom tagit sin tillflykt för att komma undan Säpo som jagar dem. Det handlar också om psykologiska inland, om det mörka djup (och djupa mörker) som bor inom alla människor och hos en del tar sig uttryck i bestialiska former. Sam Berger ställs inför ett fall som borde ha varit avslutat, men som via en märklig identitetsstöld blir aktuellt igen. Omkring tio år tidigare förhörde han och dåvarande kollegan Desiré Rosenkvist (Deer kallad) en mycket instabil man som en del i en mordutredning. En serie mord som riktar in sig på mödrar och unga söner tvingar Berger och Blom att från sina gömställen i Norrlands inland börja nysta i fallen. De får hjälp av Deer som jobbar på Nationella operativa avdelningen. Hon måste nu hålla i två trådar – dels en officiell utredning, dels en där hon, Berger och Blom förser varandra med information för att komma vidare. Och – som alltid i spänningslitteratur – klockan tickar …
Om jag tyckte tempot i Utmarker var bitvis högt är det ingenting mot Inland. Utöver att det är mycket action är det också mycket information läsaren måste hantera. Därtill ska läggas att Arne Dahl har en fäbless för att skriva filmiskt. Boken är skriven i tredjeperson, men ibland så att säga zoomas det ut och den allvetande författaren antar ett örnperspektiv. Dessutom får man exklusivt följa Deer i ett par kapitel. Dahl är mån om att ge henne kött på benen och lyckas med detta genom att relativt ingående beskriva hennes relation till sin dotter. Märkligt nog kommer man henne närmre in på livet än Berger och Blom, de egentliga huvudpersonerna. Dock kommer det ju fler böcker, och jag kan tänka mig att Dahl vill portionera ut informationen om sina protagonister i lagom dos. Särskilt om Bloms bakgrund vore trevligt att få reda på mer.
Inland är en fartfylld thriller med många invecklingar och djupdykningar i människans inre. Dahl är suverän på att beskriva de uttryck dessa mentala vindlingar kan ta, och han gör det dessutom på ett bitvis väldigt litterärt sätt. Ibland tycker jag dock att det höga tempot och den mängd information om mördare, misstänkta och sidokaraktärer blir för svårsmält, särskilt när det kombineras med det faktum att man i början av vissa kapitel helt enkelt inte vet från vems perspektiv det berättas. Då är man ute på hal is. Samtidigt är det lite lockande. Jag vet att jag inte är särskilt konsekvent här. Och detta är verkligen nitpicking, men jag har generellt svårt för tempusblandning. I vissa kapitel skiftas det från imperfekt till presens på ett rätt hackigt sätt.
Dessa små mankemang till trots rekommenderar jag verkligen boken, och därmed även föregångaren Utmarker. Förmodligen lär jag ta mig an uppföljaren också.
Titel: Utmarker 
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2016
Sidantal: 384
Genre: Deckare
Att läsa Arne Dahl är att kastas mellan tanke och handling, det inre och det yttre. Skrev han pretentiöst. Men det stämmer ju, och har gjort det sedan Misterioso (den första boken i serien om A-gruppen, utgiven 1999). Dahl skriver rappt, det händer saker, och det såväl i det kända som det okända. Det utmarker som fått ge titel åt romanen med samma namn från 2016 är såväl mentala som fysiska. Och återigen – den där ibland halsbrytande farten som fått mig att fastna och ta mig igenom hela serien om A-gruppen (10 böcker, samt en bonusbok i Decamerones anda, Elva [2008] – en berättelse fylld av berättelser i sin tur, ett postmodernistiskt påhitt som nog är mer Jan Arnald [mannen bakom Arne Dahl] än något annat), samt de fyra böckerna om Opcop där några karaktärer från A-gruppen fått följa med ut i de europeiska spelmarkerna och där träffa nya kollegor. Samtliga av dessa böcker är stor underhållning, även om jag nog tycker det börjat gå lite väl snabbt ibland, särskilt i Blindbock (2013) och Sista paret ut (2014). Nu ska ju inte den här texten handla om de böckerna, men även Utmarker (2016) har det där ibland nästan för filmiska över sig, som om den vore skriven med tanke på att bli film, vilket ju många av Dahls böcker om A-gruppen blivit.
Utmarker handlar om polisen Sam Berger som står inför en eventuell seriemördare och kidnappare. Man får inte veta så mycket om Berger, vilket jag antar är ett medvetet drag inför en planerad trilogi eller tetralogi. På omvägar lär han känna polisen Molly Blom. Exakt hur de går till vill jag inte avslöja med risk att spoila. Deras gemensamma jakt tar dem bakåt i tiden och därefter blir saker väldigt personliga. Och jag slås återigen av lättheten med vilken Dahl för handlingen framåt, hur han utvecklar Bergers och Bloms relation med lika delar skepsis och tillit. Den till en början rätt förvirrande katt-och-råttalek de kör med varandra övergår i vissheten att de gör bäst att samarbeta för att komma lösningen på seriemördaren och deras gemensamma förflutna närmre.
Det säger väl sig självt att jag kan rekommendera Utmarker som utmärkt spänningslektyr. Att det bara är två huvudpersoner nu, till skillnad mot det ganska brokiga persongalleriet i serien om A-gruppen och Opcop-serien gör väl sitt till för att öka tempot. Jag läser inte mycket deckare, men Dahl har jag fastnat för. Jag håller just nu på med del två i den här serien – Inland – och i den lär väl Bergers och Bloms historia fördjupas. Det ser jag fram emot. Och i höst verkar det som del tre är på väg …
Alldeles för sent uppdaterar jag bloggen med en enkel länk till berättelsen jag skickade in till Tidningen Skriva. Den kom inte ens bland de tio bästa. Ack och ve! Men här är den i alla fall, och jag är stolt över den. Kanske något för drömsk för sitt eget bästa, men jag kände ändå att berättelsen behövde det.