Det slog mig i morse, när jag stod med ena benet i byxan och det andra utanför, att jag ville läsa Dougl
as Coupland igen. Jag läste honom för en massa år sedan och minns hans böcker som trevliga upplevelser. Generation X, Shampooplaneten, Livet efter Gud och Girlfriend in a Coma, alla tilltalade de mig på olika sätt, kanske främst Generation X, fast jag verkligen inte tillhör den generationen. Egentligen borde jag ha varit för ung för att kunna ta till mig det eventuella budskapet i den boken, men jag gillade ändå hela den här grejen med tre slackers som sunkar runt och berättar historier om konsumtionssamhället för varandra. När det gäller Livet efter Gud tror jag att det var textens korta format som tilltalade mig. Det var en roman, fast ändå inte. Det nästan apokalyptiska temat som lät något större underförstått löpa igenom boken imponerade. Jag ska läsa om de här böckerna någon dag, men då på originalspråket. Coupland har ju skrivit en del efter dessa böcker, men jag tänker ändå återgå till dessa och sedan beta mig vidare, då jag är nyfiken på att se om den speciella känslan finns kvar, om något förändrats, och om det i så fall kanske möjligtvis är jag själv.
Författare: Alex (Sida 24 av 24)
I denna veckas Nacka Värmdö Posten finns en artikel om Utkast till ett mörker och mig. Texten finns även att läsa online. Klicka här!
Jag håller nu på med två nya texter. Den ena har arbetsnamnet Vatten ur en viss fontän och den andra Kammarmusik för epileptiker. Den senare består av ett gäng kortare texter som var och en är fristående, men som tillsammans bildar en slags helhet jag inte själv riktigt är klar över än. Förhoppningsvis ska det faktum att jag nu skriver om att jag skriver ge mig en spark i arslet och få mig att inse att det är på allvar. Jag är inställd på att det ska bli en andra bok, och den boken ska också bestå av noveller, men den här gången längre och med mer utvecklade karaktärer. Se det som en förstudie till en eventuell roman, om ni så vill. Det är inget nytt att en berättelse måste ha trovärdiga karaktärer för att leva, och även om jag inte på något sätt vill förminska texterna i Utkast till ett mörker känner jag ändå att det är detta jag måste utveckla för att bli en bättre författare.
Att läsa Simon Greens två första böcker i serien om Nightside – en ”alternativ” dimension i London där det klockan
alltid är tre på natten och allehanda övernaturligheter florerar som om det vore den mest naturliga sak i världen – var inte direkt det jag hade trott att det skulle vara. Därmed inte sagt att det inte var underhållande. Låt mig förklara: Jag tror jag hade förväntat mig någon typ av mörk ”dantesk” nedstigning i helvetet, men stilen i Greens prosa påminner snarare om den respektfyllda hommagen, där den klassiska privatsnoken och diverse belles dames spelar framträdande roller. Tänk Hammet och Chandler, tänk film noir, tänk hårdkokt detektiv som alltid är i desperat behov av cash och därför måste ta alla uppdrag som kastas för honom, men i det här fallet med en övernaturlig twist (eller flera, om vi ska vara ärliga). Det är många rappa ordväxlingar, det är mycket cynism och fräcka one-liners, vilket så här i efterhand kanske faktiskt är ett bra sätt att berätta den här typen av historia. Då vampyrer, änglar, demoner, talande vapen och annat trevligt är legio lättas historien snarare upp av att huvudpersonen John Taylor då och då droppar en iskall kommentar för att liksom hålla fötterna på jorden. Han är, som huvudperson, den som måste hålla berättelsen förankrad i marken och vara någon slags fästpunkt för läsaren. Eftersom magi är alldagligt i Nightside kan vad som helst hända (och gör det), och det blir lite som i en tv-serie där man vet att huvudpersonen aldrig kommer att kunna dö. Trots det är det bitvis väldigt underhållande; detta faktiskt på grund av just dessa halvironiska kommentarer personer strör omkring sig lika lätt som kroppsdelar (ibland bokstavligen). Detta är god action, det är underhållande, och jag kommer säkerligen att läsa de övriga böckerna i serien.
Into the Nightside innehåller de två första böckerna i serien om the Nightside: Something from the Nightside och Angels of Light and Darkness.
Igår träffade jag en fotograf från Nacka Värmdö Posten efter jobbet. Det blev ett hundratal bilder på fyra olika ställen runtom Slussen. Jag fick ställa upp mig i ett antal olika poser, vilket kändes lite ovant till en början, men sedan släppte det. Tjejen som fotograferade var sjukt söt och trevlig och verkade uppskatta min samarbetsvillighet. Jag har ingen aning om vilken bild som kommer att publiceras med artikeln (i nästa veckas NVP), men hur det än blir var det en rätt trevlig grej att göra. Fotografen frågade lite om boken, och det enda jag kunde tänka på var att den innehåller en del berättelser som är skrivna efter upplevelser liknande den igår, alltså när jag träffar kvinnor jag attraheras av. Det är rätt ironiskt det där, på ett sätt som aldrig kommer att upphöra att fascinera mig.
För hundrafemtielfte gången får Cronopio.se ett nytt utseende. Men det viktiga är att uppdatera, och nu har jag bestämt att det uteslutande kommer att handla om litteratur och mitt eget skrivande. Så får vi se hur långt det håller.