Författare: Alex (Sida 21 av 24)

2666 av Roberto Bolaño

2009/12/16 / Alex / 2 kommentarer

Normalt sett brukar jag inte skriva om böcker innan jag läst klart dem, men i fallet med 2666 av avlidne chilenske författaren Roberto Bolaño kan jag inte hålla mig. Den har beskrivits som ”böckernas bok”, ”den typ av bok som Borges hade varit nöjd om han hade skrivit” och har jämförts med i princip alla författare jag tycker om. Naturligtvis finns det en risk att en död författare hypas upp till skyarna, men sakta men säkert börjar jag ändå smått hålla med om allt beröm. Eftersom jag är en person som tar reda på en massa om böcker innan jag läser dem fick jag ganska snabbt klart för mig att 2666 skulle vara en bok där karaktärer möter och förlorar varandra ur sikte, där historier vävs in i historier som vävs in i historier, en myllrande fresk, en skröna, ett konstverk. Jag är svag för den här typen av böcker. Även om jag tror det dröjer innan jag själv ens försöker mig på att skriva en roman av den här typen kan jag inte låta bli att dras till dem.

Egentligen består 2666 av fem böcker om totalt cirka 900 sidor. Bolaño ville ursprungligen att de skulle publiceras separat, men efter hans död beslutades det att de skulle ges ut tillsammans. Boken har ännu inte kommit ut på svenska, så jag läser den på engelska, eftersom min spanska är alldeles för dålig. Vill man läsa Bolaño på svenska är det De vilda detektiverna (Los detectivos salvajes) som gäller. Jag har läst nästan 300 sidor och är inne på bok nummer tre, som handlar om en svart reporter vid namn Oscar Fate. Han skickas ner till Mexico för att bevaka en boxningsmatch och har dessförinnan varit tvungen att överse sin mors begravning. Bok ett och två handlar om ett gäng översättare som alla snöat in på den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi, deras inbördes relationer samt en person de lär känna i Mexico när de åker dit i hopp om att stöta på nämnde tyske författare som siktats i området kring Santa Teresa (en fiktiv plats där en ansenlig mängd unga kvinnor skändats mördats; en anspelning på den verkliga staden Ciudad Juárez). Del fyra (som jag inte kommit till ännu) handlar om Santa Teresa och alla morden där och del fem behandlar Benno von Archimboldis liv och leverne. Inte helt oväntat är Mexico, och speciellt Santa Teresa navet i den övergripande berättelsen.

Bolaño skriver detaljerat och lågmält. Det var mitt första intryck. Nu läser jag visserligen en översättning, men ändå. Det är mycket ”han gjorde det” och ”hon sa det” och så vidare. Men när man kommer längre och längre in i texten vecklar sig alla personers liv och karaktärsdrag ut sig som blomblad och jag börjar känna för dem, jag börjar bry mig, om än i olika grad. Först då inser jag att hypen till viss del kan vara befogad och att Bolaño verkligen kunde skriva. Naturligtvis kommer jag att läsa vidare, för jag vill verkligen veta hur han fogar ihop det hela på slutet. Dessutom köpte jag nyligen i London The Savage Detectives samt novellsamlingen Last Nights On Earth med berättelser tagna ur flera samlingar på spanska. Återkommer eventuellt med tankar kring dessa.

What times are these

2009/12/01 / Alex / 1 kommentar

Det är vinter på pappret, men ute finnes ingen snö. Gott så. Jag glider fortfarande igenom det här, väntar på att det ska braka ihop. När brakar det ihop?

Det kanske inte gör det.

By the way, jag köper så jävla mycket böcker nu så det inte ens är roligt. Litteratur ska vara en människas mur och skyddsvärn mot omvärlden i det att den paradoxalt nog dränker en i just det. Omvärlden.

Bah. Jag är pretentiös, men borde egentligen ägna lite tid att skriva lite skönlitteratur. Lite mer ångest för var dag som går utan att jag får ur mig åtminstone ett sketet diktfragment, en prosatext, whatever.

After Dark av Haruki Murakami

2009/11/26 / Alex / 1 kommentar

Haruki, min kära Haruki. Jag ska be att få tacka för din roman After Dark. Den beredde mig sannerligen stort nöje. Vanligtvis brukar du ju inte skriva i tredje person, och ej heller i presens, men den här gången tyckte jag du skötte det mycket bra. Någon jämförde dig med David Lynch, vilket jag tycker stämmer delvis; dock är du mycket mer linjär än Lynch. Det passar dig bättre och fungerar dessutom på så sätt att varje litet narrativ (det ordet använder jag inte ofta, Haruki, det ska du veta) kan stå för sig själv, men ändå ha en omistlig del i det hela. Låter det som svammel? När det gäller att läsa dig är det vanligen ren njutning som gäller, och jag tänker inte direkt på hur jag ska analysera den bok av dig jag läser. Det ska du givetvis ta som en komplimang. Ditt sätt att skriva verkar så enkelt, så alldagligt, men det är en förrädisk alldaglighet, en vardag med falluckor ut mot det okända (och den formuleringen, min magnifike Murakami, har jag korpat rakt av från en kritikers beskrivning av Lars Jakobsons författarskap. Men den passar här.)

En flicka som inte sover, och en flicka som bara sover. En ung och pratglad jazzmusiker och en man som misshandlar en prostituerad, men i ett större syfte. Och Tokyonatten. Oj oj oj. Du får Tokyo att verka så hemma, så allmängiltigt och med så stark dragningskraft tecknar du staden, och trots att jag aldrig varit där, Haruki, känner jag att jag heller aldrig någonsin varit därifrån. Människorna i den här staden, vars liv jag aldrig skulle kunna förstå annars, ty japanska är för mig rena grekiskan, om du ursäktar, de människorna får samma liv och karaktärsteckningar som de som bor i min stad, som de som bor i de flesta storstäder i de flesta västländer. Samtidigt är det något som är speciellt Murakamiskt, något som bara du kan förmedla. Det är en styrka, en gåva. När surrealismen, eller det övernaturliga, eller absurdismen sätter in, då är det den mest naturliga sak i världen.

Haruki, det är ingen hemlighet att jag själv strävar efter den förmågan i mitt eget skrivande. Men tills jag nått dit kan jag bara öva och läsa dem som bemästrat konsten. Jag kan bara njuta och häpna, och för det tackar jag dig.

Jag hade en gång en blogg

2009/11/24 / Alex / 2 kommentarer

Det kanske var den här. Men jag insåg sedan att jag inte är, har varit och förmodligen heller inte kommer att bli personen som spyr ur sig 568 ord om varför han hatar folk som inte har busskortet (det heter busskort, för fan, inte åkkort eller tågkort!) framme när det är deras tur att stiga på. Visst, jag irriterar mig som alla andra över tocket ohyfs, men jag förmår helt enkelt inte att yvas såtillvida över en dylik företeelse att jag … men se där, redan nu börjar jag orera! Är det inte fantastiskt, så säg? Är det inte?

Snart är det jul också. Ut i julstressen och handla; jag måste redan nu mentalt börja förbereda mig på att ätas levande. Det ska nog gå bra det här. Det som inte dödar får ta en kölapp och försöka igen.

Så jävla illa är det inte; håll käft nu.

Ja, jag håller käften.

Text:UR

2009/11/17 / Alex / Inga kommentarer

Ibland slår man knut på sig själv i ett försök att vara originell. Det är häftigt att det kommer ut antologier som Text:UR, eftersom all skönlitterär prosa är i behov av utveckling. Dock får denna utveckling aldrig ta över själva storyn. Det kan tyckas tröttsamt att använda begreppet postmodernism, men jag hittar inget bättre för att beskriva den här antologin med fantastical fiction (begreppet går knappast att översätta korrekt till svenska, då fantasy är helt missvisande). Det handlar om noveller som rör sig i gränslandet mellan skräck, fantasy, science-fiction, slipstream, interstitial fiction, what have you.

Naturligtvis är det så att man inte kan förvänta sig att bli rörd till tårar av alla berättelser i en antologi. En del faller en helt enkelt bättre i smaken än andra. Visst, jag läste inte boken från pärm till pärm, men av de texter jag läste gillade jag bland andra ”Monkey Shines” av Eric Schaller (apkonster spelar en roll när en kvinna minns sin barndom och sina minst sagt excentriska föräldrar), ”The Avatar of Background Noise” av Toiya Kristen Findley (någon klättrar in och ut ur historier skrivna av en person som refereras i själva texten – dessutom har Findley själv en roll i berättelsen), ”The Fifth Tale: When the Devil Met Baldrick Beckenbauer” av Tom Miller (en jävligt rolig historia med en massa fotnoter, där berättelsen egentligen utspelar sig; den handlar om hur djävulen försöker lura en korkad bonde) samt avslutande ”Most Excellent and Lamentable” av Jason Erik Lundberg, där identiteter och maskspel har betydande roller. Jag fick trevliga associationer till en favorit i novellgenrern, Harlan Ellison, och det är ju inte negativt.

Det är alltså som det är med antologier. Man chansar, man läser en berättelse, gillar man den läser man en till, och även om man inte gör det kanske man chansar och läser en till ändå. Det är det som är så fantastiskt med noveller. Stora världar i små format. Däri ligger utmaningen, såväl för läsare som författare.

Ruhm av Daniel Kehlmann

2009/11/09 / Alex / 5 kommentarer

Att kalla Daniel Kehlmanns senaste bok Ruhm för en roman vore väl inte helt korrekt. Visst, det står så på omslaget – ein Roman in neun Geschichten, men jag tycker mer det liknar en novellsamling, jag. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt, tvärtom. Bara så att de som förväntar sig en tegelsten vet att de inte blir besvikna. Kehlmann, vars debut Beerholms Vorstellung jag läste med stor behållning för ett par år sedan, låter i nio berättelser karaktärers öden flätas in i varandra på Short Cuts-liknande maner, och det är mycket underhållande, låt mig bara få det sagt. Ruhm betyder ungefär ära, strålglans eller berömmelse. Såhär i efterhand kan man tolka det ironiskt, ty Kehlmann leker en hel del med vad en berättelse kan vara, hur den kan berättas, och hur dess berättare helt plötsligt kan bryta den fjärde väggen och börja tala till läsaren. I en av de bättre berättelserna, ”Rosalie geht sterben” (ung. Rosalie går och dör), bönar huvudpersonen författaren om att låta henne leva, men denne är obönhörlig i sitt uppsåt att låta henne dö. Berättelsen påstås för övrigt vara skriven av en viss Leo Richter, en kolerisk författare som återkommer i vissa av bokens andra historier.

En man köper en mobiltelefon och får samtal som egentligen är menade för en berömd skådespelare. Denne skådespelare i sin tur glider mer och mer in i glömskan, eftersom ingen längre hör av sig till honom och hans identitet sakta men säkert börjar lösas upp. Man skulle kunna läsa in en kritik mot det vansinniga i att alla människor nuförtiden ska vara nåbara via mobiltelefon dygnets alla timmar – svarar du inte finns du inte – men det går också alldeles utmärkt att bara imponeras av de glidningar Kehlmann gör. Hans karaktärer är skådespelare, de går mot sina öden för de kan inget annat, eftersom det som ska hända dem redan är bestämt. Läs in valfri tolkning till livet i stort här.

Daniel Kehlmann finns utgiven på svenska med romanerna Jag och Kaminski (Ich und Kaminski) samt Världens mått (Die Vermessung der Welt).

Om att få brev, och skriva

2009/11/05 / Alex / 3 kommentarer

Vissa brev man får kan vara helt underbara. Jag säger inte varför. Men en ledtråd: De doftar. Ibland, i alla fall. Och när man svarar på de breven gör man bäst i att använda sin finaste penna, och det brukar också hjälpa inspirationen om man ger sig ut på jakt efter riktigt fint brevpapper.

Det där med att skriva brev, det är något vi människor gör alltför sällan nuförtiden, vad det verkar. Tänk dig glädjen att komma hem och upptäcka ett riktigt brev på hallmattan, ett brev som inte innehåller en räkning. Hjärtat klappar lite fortare, man böjer sig ner, vänder och vrider på brevet, luktar på det, försöker luska ut vem det kan vara ifrån. Så öppnar man det och leendet penslar sig över ansiktet på en. Då gör det inte så mycket att det regnar och är mörkt ute.

För ett ljusknippe frigjorde sig ju just i bröstet, famlade försiktigt efter plats i hösten inom en.

Jeanette Winterson på Kulthurhuset

2009/10/27 / Alex / Inga kommentarer

Visst, det har gått en vecka, men bättre sent än aldrig. Onsdagen den 21/10 var jag med en väninna och ex-kollega på Kulturhuset och lyssnade på den brittiska författaren Jeanette Winterson. Under en timma diskuterade hon författarens många verdermödor, teknikens inflytande på människan, vår fåfänga marsch mot Den Totala Förstörelsen Av Den Här Planeten, sexualitet, om huruvida hennes böcker är science-fiction eller ej samt mycket annat. Fokus låg visserligen på hennes på svenska senast utkomna roman Stengudarna (The Stone Gods), men mycket hanns ändå med under den där timmen. Förvånansvärt lite frågor från publiken, som ändå var stor, efteråt. Winterson pratade öppenhjärtigt om det mesta, och var dessutom riktigt underhållande. Visst, man ska inte ta det här med den tystlåtne/pretentiöse författaren på allvar egentligen, men jag hade nog ändå inte väntat mig att hon skulle vara så talför.

Jag har läst cirka en av hennes böcker, sammanlagt. Jag är inte ens säker på vilken det är, men totalt sett har jag nog kommit upp i en hel roman. Det är naturligtvis pinsamt och något jag vill korrigera. Men jag tänker läsa henne på engelska, och jag vill gärna läsa henne från början. Jag menar: Hur kan man inte beundra ett författarskap som bygger på drömlika berättelser (ja, det är nästan sagor för vuxna) i gränsen mellan realism och magisk realism, surrealism, post-modernism och en massa annat som dock inte står ivägen för Berättelsen med stort B? Av det lilla jag läst av henne har jag också dragit slutsatsen att hon skriver alldeles förträffligt om kärlek, oavsett om den är mellan man och kvinna, kvinna och kvinna, eller kvinna och någonting annat. Det känns liksom bara naturligt.

Anyway, I digress. Ska koncentrera mig på att läsa mer av henne nu.

The Brief History Of The Dead av Kevin Brockmeier

2009/10/20 / Alex / Inga kommentarer

Kevin Brockmeiers kortfattade historia om de döda berättar på blott 250 sidor historien om en stad dit de döda kommer, en kvinna som gäckar döden, och om vad dessa två saker har med varandra att göra. Bara det är lite imponerande. Visst, det är skönlitteratur och man skulle ju i princip kunna skriva vad som helst för att få ett sådant upplägg trovärdigt, men all heder åt Brockmeier för att han inte drar ut på det i, säg, 500 sidor.

Laura är en ung kvinna som jobbar för Coca-Cola och skickas på en polarexpedition till Antarctica. Samtidigt håller ett virus som har ett mystiskt samband med Coca-Cola på att slå ut hela jordens befolkning. Staden dit de döda kommer får fler och fler invånare varje dag. Och allt det här hör ihop.

Det är svårt att berätta mer utan att avslöja för mycket. Det som kan sägas utan risk att förstöra handlingen för dem som ännu inte läst är att detta är en bok om minnen. Ja, det är väl det ord som främst kommer upp om jag skulle sammanfatta berättelsen. Minnen, hur de påverkar levande och döda och hur de faktiskt definierar levande och döda, är den röda tråden i The Brief History Of The Dead. Efter att första kapitlet publicerades i The New Yorker köptes filmrättigheterna genast upp. Boken kom ut 2006 och än verkar inte någon film ha blivit av, vilket ska ses som positivt. Förhoppningsvis väntar man på ett bra manus först. För boken förtjänar det, även om det kan bli lite väl mycket fokus på snö och is och ensamhet (i de kapitel som behandlar Lauras upplevelser i Antarctica).

Egentligen började jag läsa den här boken mest för att få en ursäkt att beställa Brockmeiers novellsamlingar. Jag gillar sån här drömsk magisk realism, det sticker jag inte under stol med. Men jag gillade romanen; den står på egna ben. Jag ska be att få återkomma med ytterligare kommentarer runt Brockmeiers författarskap så fort jag satt tänderna i hans kortare berättelser.

Flera ord kommer, kanske

2009/10/19 / Alex / Inga kommentarer

Jag vet att jag är kass på att uppdatera här. Jag ska bara läsa ut sista kapitlet i Kevin Brockmeiers The Brief History Of The Dead, sen kommer en liten recension på den. Men det är inte bara det. Jag har hela tiden velat att den här ”bloggen” ska vara en blandning av recensioner och reflektioner runt det jag läser, det egna skrivandet, mitt känsloliv och möjligen lite musik också. Ändå är det som om jag velar varje gång jag ska posta något. Ska jag verkligen skriva om det här? Passar det in i ramen? Passar något in i ramen som inhägnar mitt liv? Samtidigt vill jag inte uppdatera en gång i kvarten, som många bloggare gör. I say quality over quantity.

Men i alla fall. Lite korta funderingar bara. Snart kanske det kommer något lite mer matigt. Men som sagt, det känns inte direkt som om orden sprutar ur fingrarna för tillfället.

Bloggkategorier