PULVIS ET UMBRA

Författare: Alex (Sida 18 av 24)

Därför röstar jag blankt

Inför varje val öppnar partierna de stora valfläskcisternerna och låter fettet flöda över folket. Well, enough of that. No more. Jag tänker inte sitta där om två år, en kylig novemberdag med snålblåst och sidregn och undra: Varför i helvete röstade jag på er? Varför gjorde jag det? Och varför röstade jag på er igen? Jag är medveten om att det är omöjligt att genomföra allt man lovar, men det tar inte bort dumheten man känner inför det faktum att man gick på dem igen. Löftena. Och alla dessa utspel man måste försvara så fort samtalsämnet kommer in på politik – skyller jag dig för minsta felsteg det parti du la din röst på begår?

Med det sagt – det är ändå viktigt att gå och rösta. Den demokratiska processen, och så vidare. Det är ännu viktigare nu när ett parti som många anser vara odemokratiskt (vilket bara det kräver en så stor facepalm att hela internet skulle riskera att falla ner i ett så djupt svart hål av självironi att det inte ens går att mäta) är på väg in i riskdagen. Vet ni vad? Jag har inga problem med det. Om det är vad folket vill, ske således demokratins vilja. Folk måste för övrigt lära sig att läsa partiernas program ordentligt. Jag håller verkligen inte med Sverigedemokraterna i deras åsikter, men jag är trött på att höra dem förvanskas och groteskifieras av sinnessvaga lowlifes som inte förmår uppbringa en originell tanke bortom det massmedia, etablissemanget och Den Stora Massan matar dem med. Vad gäller Sverigedemokraterna och fördömandet av dem är svensken i gemen sannerligen socialdemokrat.

Jag orkar inte skriva mer. Jag är fortfarande för sjuk.

Kinesiska askar

Nu verkar det äntligen som om jag är klar med ”mastodonttexten” Kinesiska askar. Jag säger verkar,  eftersom den, tills den en gång går i tryck, ändå bara är ett möjligt utkast. Men jag är nöjd, även om texten består av flera mindre, av varandra oberoende texter och därför kanske inte direkt utgör någon utveckling i mitt skrivande (läs: disciplin). Texterna har inte ens något med kinesiska askar att göra; det är bara en titel jag haft i huvudet i hur många år som helst och nu äntligen vill använda. Jag hade en äldre text som jag försökte utveckla till en slags ramberättelse, men den kändes till slut för krystad. Det hjälper väl inte direkt att de individuella småtexterna som vanligt är surrealistiska och flummiga på ett sätt som känns väldigt jag vid det här laget. Man kan se Kinesiska askar som en systertext till Alfabetet enligt Judas från  Utkast till ett mörker, om man så vill. Eller så kan man bara läsa den som den är, vilket var precis vad jag tänkte med Alfabetet en gång. Nåja; det känns i alla fall förlösande att ha någonting sammanställt, även om de inbördes texterna varierar i ålder och säkert också kvalitet.

Magnifico!

Magnifico! Att få dela tåg med dessa unga gymnasister på väg till skolan! Förtjusande tjattrande varelser, skinnpaj och linblonda kalufser, hästsvansar, dessa ideliga mobiler! ”O då ba, och ja sa till han, på Facebook … sen, jag vet inte … fan vad ovärt!”

Jag vill ligga med dem allihop!

Tiddelipom

Det kanske kommer något längre inlägg strax. Jag känner mig småsugen på att skriva, på att låta fingrarna kräkas en stund. Eller blöda, hur man nu vill se det. Men bättre ett kort inlägg som får fingrarna i rörelse än inget alls. Jag tror att det är bäst så. Annars riskerar jag att blockera mig själv och det blir inget skrivet alls. Nu gäller det att öva upp rörelserna igen. Det är som att knåda iskalla vinterfingrar och få blodet att cirkulera. Och den liknelsen är jag jävligt nöjd med.

Några bilder från the Lowlands

Jag får väl bjuda på några bilder från förra veckans tripp till Nederländerna. Det blev såväl nöjesfält (Efteling, Waalwijk) som en avstickare till Amsterdam med allt vad det innebar av flodbåtar, loppmarknader, zoon och (kanske det bästa, i alla fall om jag hade haft möjlighet att drickar mer ÖL) ett besök på Heineken med rundtur och provsmakning. Tro nu för fan inte att misären från förra inlägget är borta, men det gäller också att påminna sig om det roliga man haft. Nästa gång ska jag fankenemej åka en hel vecka BARA till Amsterdam. Håll till godo.

På den gamla goda tiden drack de minsann också öl, men då drogs den ut av hästar. Notera den stiligt gröna skjortan.
Jag har alltid velat vara katt om jag var tvungen att välja ett djur. Efter att ha sett den här krabaten in action tror jag nog fan att jag hellre vill vara lemur.
Det handlar inte bara om att dricka öl. Det handlar också om att se jävligt chill ut när man gör det.

Ångest

Ångest. Sån jävla ångest. Hade jag igår. Jag tror inte det handlar om att komma tillbaka från en veckas semester i Nederländerna så mycket som oro inför det som alltid är – hur jag är oförmögen att ta tag i mitt liv och då framför allt mina tvångshandlingar. Jag vet att jag inte borde lämna ett hem som ser ut som skit när jag åker iväg en längre period, för det där hemmet kommer att finnas där precis som jag lämnade det när jag kommer tillbaka. Det är en insikt som har grott i mig under en längre tid, och den är att jag behöver hjälp. Faktiskt. Jag behöver det. Det här är inte något som kommer att försvinna av sig själv. Att flytta till en ny lägenhet, vilket är mer eller mindre prio ett just nu, är inte en långsiktig lösning vad det gäller de problemen, så mycket vet jag i alla fall. Som mest kanske jag får ett halvår innan spökena återvänder. Men där är jag åtminstone ärlig mot mig själv, och huvudanledningen till att jag vill flytta är inte mina tvångshandlingar. Handlingarna verkar förresten leva sitt eget liv, för det var jävligt länge sedan jag minns att jag faktiskt hade en tvångstanke som föregick dem.

Det är så jävla mycket, så rörigt, så många småsaker. Grejer jag inte kan förklara, saker jag bara vet, instinktivt. Jag vet att jag måste utföra de här och de här tvångshandlingarna, och dessutom i vilken ordning, för annars kommer jag att må skit och det försvinner inte. Eller det gör det, men det kan ta tid, och det vågar jag inte. Och hur ska jag kunna fokusera på så triviala saker som världen där utanför, med val, dokusåpor, mode, relationer, politik, whatever, när jag inte ens kan använda tvålen innan jag ”tvättar av” den?

Fan, ni skulle se mig hur jag bär mig åt. Installera en kamera i mitt badrum och sänd på prime time. Det kanske skulle lära den svenska hobbyvoyeuren något också.

Det kommer eventuellt flera tankar; nu har jag åtminstone brutit den här vallen. Jag har haft svårt att sätta mig ner och bara skriva ner det, men förhoppningsvis ska jag bli bättre på det. Liksom med det övriga skrivandet måste jag tvinga mig: Det är inte alltid vackert, men det är nödvändigt. Att skriva är fan inte alltid glamour, det är ett jobb också. Nu har jag visserligen ett dagjobb som börjar ta mer och mer kraft, men det kanske i sin tur leder till att jag får energi över när jag blir så ”uppe i varv” att det kan smitta av sig på min fritid? Det har ju funkat tidigare; jag har blivit i alla fall lite bättre på att städa och hålla hyfsat snyggt hemma sedan jag började jobba heltid. Det är ingen svår matematik, det bara är så. Och fan om inte det också får mig att grubbla på hur tillvaron är funtad, hur allt kan vara så jävla svart-vitt, välbalanserat och magiskt inordnat att det ena ger det andra och att man inte kan ta några genvägar och allt det där. Aj. Nu svamlar jag. Men det är välbehövligt. Jag vill inte censurera mig själv. Jag vill, jag måste, jag VILL träna upp mina fingrar att aldrig ljuga eller försköna. Det är ett hårt arbete, men jag är också jävligt trött på att skjuta upp skrivandet, att slöa, att ta den lätta vägen.

Dammit, jag vill inte vara en ”när jag får inspiration”-skrivare!

Ni kanske ser hur tankarna vandrar nu? Det här är bra. Mycket bra.

Lösryckta tankar en fredagseftermiddag

Ja, och vad finns att säga? Det kanske är så att jag inte tycker att det här med sexualitet spelar så stor roll. Det kanske mer handlar om att hitta mig själv i mig själv, om det nu gör någon människa mindre konfunderad. Som det är nu känner jag mig mest som ett tomt kärl som människor kan kräkas ur sig sina livshistorier i. Ingen tar någon hänsyn till mig, till vem jag är. Varför skulle det vara intressant liksom? Det är – i sanning – en slags mental våldtäkt, vare sig de är medvetna om det eller inte.

Det jag vill är att få känna mig intressant, att få frågor om mig, att få vara delaktig och uppskattad i en konversation utan att den andra parten hela tiden pratar om sig själv och egna problem och aldrig låter mig få en syl i vädret. Det kanske är så att den motviljan jag känner mot den typen av beteende gör att jag bryr mig mindre om sådant som upptar andras intresse, såsom sexualitet och vikten av att uttrycka sitt minoritetsskap på något sätt. Jag vill bara vara jag. Det låter jävligt klyschigt, men jag räknar inte in sexualitet, religion, politiskt ställningstagande eller andra sådana faktorer i det. Det är ju för satan bara sådant som upptar människans vardag så länge hon lever. Jag ska leva längre än så.

Eller vafan.

Kort update

Det var förmodligen ingen bra idé att dricka kaffe vid elvasnåret och att sedan toppa det med Cola när jag kom hem, men vafan, sue me. Det var i alla fall en rätt trevlig kväll med trevlig konversation (där jag, märkligt nog, kände mig extremt välartikulerad) med en trevlig M., så jag ska inte klaga. Och det är lugnt, det blir aldrig hon och jag ändå, men jag är cool med det. Förresten har jag inte alls ångest över att jobba på måndag. Inte alls. Lovar.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑