A szó nem szabad.
Författare: Alex (Sida 17 av 24)
So what’s new? I finished reading 2666, which was marvellous, Last Evenings on Earth (which was also great, but I didn’t realize it until I was past about half of the book), Nazi Literature in the Americas (which was ok, but not all that I had hoped for), and now I’m reading The Savage Detectives. I don’t know, maybe I’m running the risk of overdosing on Bolaño. But I just can’t stop. He’s my sugar now, he’s my crack. And I’m sorry if I offend anyone by comparing literature to drugs, but hey, shouldn’t it be addictive, shouldn’t you crave it? I mean, otherwise, what’s the point?
In other news, winter has me firmly in its grip and I’m feeling all kinds of anxieties because of the weather. This Saturday, I was at a party. Probably had too much to drink and made a fool out of myself. I ended up falling asleep in the subway (which is how I’ve reconstructed it later, anyways) and waking up in some suburb on the red line, forcing me to take a taxi home at what cost I don’t even want to think about now and then waking up the day after discovering I’ve puked all over the bed and also on the floor.
Yeah, I turn 30 in about a month.
So everything’s going pretty well, except no one listens to me at work, I’m feeling like shit on account of the weather, Christmas’s coming up which gives me even more angst since the family can’t seem to agree on whether we’re giving each other stuff this year or not, and also the impending midlife crisis that comes with turning the big three zero.
I bruise too easily.
By the way, the title of this post is from Bentley Little’s short story of the same name. Poetic, doncha think?
… and got myself an iPhone 4. Finally. Yeah, sue me. Depending on how well this thing with battery time turns out, this might actually be pretty cool. There are a zillion apps and stuff you don’t really need, but will help you pass the time when you forget the book you’re currently reading at work (yes, this happened to me, the book in question being Nazi Literature in the Americas by Roberto Bolaño, and yes, I’m a Bolaño junkie at the moment). But who knows, things might also pan out to the disadvantage of Apple Inc. when I throw the fucker out of the window in a bout of unparallelled rage creating such a massive badwill that – but I digress. At least it’s bound to beat the piece of shit HTC phone I carried around about a year ago.
I’ve decided to continue writing this blog in English. The reasons are pretty simple. At one point in life all I did was write in English. Although my native tongue is Swedish, English always came easier and so I wrote a shitload of texts, stories and poems in that language. Only later did I realize I should give Swedish a go if I wanted to get published someday. Gradually I rediscovered my own language and today I write almost exclusively in this charming north-Germanic language.
Writing blog entries, however, is an entirely different matter. My main reason for launching this blog was the somewhat simplistic thought that maybe, if I managed to keep up a steady stream of more or less nonsense entries, that’d rub off on my fiction writing. But things went in the complete opposite direction. Instead I felt uneasy at the ”immense” pressure of having to write new entries all the time. So, to keep it short, I discovered that maybe, if I kept to writing prose in Swedish and writings on writing, literature, music, whatever in English, maybe that’d work. So here I am. Maybe the fact that I’m keeping my fingers busy now will also affect my fiction writing positively. Who knows. We’ll see.
There will be no translating of previous entries, however. The past is the past and now is, well, for lack of a better word, now.
Jag kunde inte låta bli att trösta mig med ett par Bolaño i det här självmordsvädret som råder nu. Gick förbi Akademibokhandeln och inhandlade den översta och den understa volymen. Men vad fan. 2666 har jag ju burit runt på ett tag nu, så att den är lite åldersrynkig är ju inte konstigt. Men The Savage Detectives köpte jag idag och insåg först efteråt hur pass välbläddrat just detta exemplar var. Normalt sett brukar jag ha svårt för det; jag vill att mina böcker ska vara som liljevita oskulder när jag köper dem, men just den här boken var jag så sugen på att jag inte iddes vänta på leverans från valfri nätbokhandel. So there. Nazi Literature In The Americas slank med av bara farten (kul att se att Picador, vars omslag jag föredrar, hunnit ge ut den). Last Evenings On Earth hade jag sedan tidigare. Den tänker jag läsa så fort jag är klar med 2666 (mindre än hundra sidor kvar nu!), men jag har givetvis redan tjuvstartat på den första novellen. Jag säger det: Bolaño har på något sätt fått mig att upptäcka läs- och skrivglädjen igen, även om den aldrig direkt varit försvunnen. Nästan åtta år efter sin död får han en människa i en helt annan världsdel och med ett helt annat liv att känna sig levande, känna sig som när man är på bio och ser en riktigt bra film, eller när man ligger och knullar och själva sexet egentligen är mediokert, men det är något mer, något annat. Något vibrerande, sjudande, kokande (förrädiskt?). Ni märker att jag återkommer till vissa ord när jag ska försöka beskriva det här, men det är det han gör med mig, Roberto.
Jag kommer antagligen att skriva mer om de olika titlarna i takt med att jag plöjer dem, så håll utkik.
Nu har jag bara cirka etthundrafemtio sidor kvar av tegelstenen 2666. Och jag vill inte att den ska ta slut. Utan att jag riktigt har förstått det har livet virvlat i färggranna sjok runt huvudet på mig de senaste månaderna (jag har främst läst den på väg till och från jobbet) och det är först nu jag börjar inse vidden av den resa jag fått. Att läsa Roberto Bolaño, om man får ta hans magnum opus som exempel, är vindlande, berusande, vackert. 2666 har jag nämnt tidigare för omkring ett år sedan (tror jag), men sedan lade jag romanen (som i sin tur består av fem mer eller mindre fristående böcker som alla ändå tematiskt är knutna till varandra) för att ta mig an den på nytt för ett par månader sedan. Jag har givit mig fan på att sluka/äta/läsa/leva den här boken, och likt andra litterära tjockisar (Shantaram, De välvilliga) har den levererat.
Bolaño dog 2003 och började, enligt egen utsago, att skriva prosa för att det var mer lukrativt och för att familjen skulle kunna klara sig. Ändå är det prosan som givit honom den postuma berömmelse som är så typisk den i 2666 förlupne Benno von Archimboldi, den tyske efterkrigstidsförfattare som romanens alla delar mer eller mindre kretsar runt. Jag vet inte; jag skulle kunna skriva en hel eftermiddag om allt 2666 får mig att känna, men då är risken stor att jag börjar recensera själva livet, vilket man kan säga att Bolaños bok (eller böcker) till stor del befattar sig med.
Allt är pretty much skit just nu. Inte mycket funkar. Jag kan inte gå in på detaljer, jag vill ju inte få sparken. Oops. Fast det har sannerligen inte bara med jobbet att göra. Ni kan kalla det för begynnande 30-årskris om ni vill. Om det känns bättre för er.
Kallt kaffe med mjölk. Det är så man kan gråta.
Jag är en svag människa.
Jag är på ett uppfriskande cyniskt och pessimistiskt humör idag. Ville bara dela med mig av det. Korta och koncisa inlägg = the shit. Från och med nu, accept no substitutes.