PULVIS ET UMBRA

Författare: Alex (Sida 15 av 24)

Kortprosa: Mr. E, if you drink this you are going to die

Det här är egentligen ingen ny text; den skrevs ursprungligen 2009, men jag har varit inne och ändrat lite i den och känner att jag gärna skulle vilja publicera den nu. Den känns som en sån där januaritext, av någon anledning. Utomhus är det ömsom grått och ömsom vitt. Marken är täckt av en isskorpa inte olik hur plattorna överst i lasagnen ser ut när den kommer ur ugnen.

Inspirationen till den korta prosaberättelsen nedan fick jag när jag hörde talas om Craig Ewert. Han var en brittisk universitetsprofessor som led av ALS och valde att ta sitt liv med hjälp av Dignitas, som är en schweizisk dödshjälpsgrupp. Eftersom dödshjälp är olagligt i Storbritannien var han tvungen att resa till Zürich där han, med hustrun Mary vid sin sida, drack ett barbiturat som gjorde att han först somnade in och sedan avled. Om honom, och dödshjälpsdebatten, gjordes en dokumentärfilm av kanadensaren John Zaritsky med titeln Right to Die? Filmen har visats på diverse filmfestivaler och det finns även klipp ur den på YouTube. Jag erkänner att det fanns en viss morbid fascination inför det här från min sida. Samtidigt var det oerhört rörande att se modet hos en man som vet att han kommer att vara ett paket resten av sitt liv, och hur han väljer att bespara sin hustru det. Det finns förmodligen inget sätt att förhålla sig till det här med döden, dödshjälp och det viktiga i den enskilde individen ska få möjligheten att bestämma över sitt liv som inte upprör någon, men det viktiga är i alla fall att frågan tas upp. Min text har dock inget med själva debatten att göra, utan är helt och hållet en fiktiv fantasi.

Craig Ewert avled den 26:e september 2006.

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist

Jag har nyligen läst en alldeles fantastisk roman. Den heter Nedstörtad ängel och är skriven av Per Olov Enquist. Den gavs ut 1985, då jag var fyra år och precis höll på att lära mig att läsa. Nu är ju Enquists skrivförmåga allmänt känd och genom åren via diverse priser belönad, men det är ändå rätt roligt att kunna upptäcka en bok man gillar av en författare man tidigare hört talas om, men inte läst. Nedstörtad ängel är en kort roman; på ca nittio sidor väver den in fyra historier i varandra. Berättaren är en man som via sin dagbok försöker förlika sig med sin döde far. Samtidigt berättar han om ett par han känner – K. och hans hustru – vars dotter blir mördad av en ung pojke som är institutionaliserad. Händelsen driver de tu isär, och de kan fortsättningsvis bara mötas i det kravlösa samlaget. Något märkligt händer: K. börjar utveckla faderskänslor inför den unge mördaren, som i sin tur går allt djupare in i sin personliga mardröm/psykos. Via diverse kryptiska formuleringar som pojken släpper ifrån sig i skriftlig form antyds att han är svårt plågad av ett inre söndrande – han vet inte vem han är, eller vem som verkar igenom honom.


Därmed skapas länken till berättelsen om Pasqual Pinon, som är en man med två huvuden. Han hämtas upp ur en gruva i Mexiko i början på 1900-talet och turnerar sedan runt med ett amerikanskt cirkussällskap. Pinon har funnits på riktigt, men Enquist har naturligtvis ’fiktionaliserat’ honom, i så mån att det som i verkligheten var en tumörartad utväxt i berättelsen får ett eget liv och medvetande. Maria heter hon, och Pinon blir med tiden förälskad i henne. En fjärde, mer anekdotal berättelse handlar om Ruth Berlau, som var Bertolt Brechts älskarinna och sedermera blev galen. Hon brukade bära omkring på en replika av Brechts huvud i papier-maché i en kartong och prata med det under det att hon satt institutionaliserad.

Bokens grundteman är identiteten och kärleken, och de för människan plågsamma konflikter som kan uppstå i gränslandet mellan dem. Pasqual Pinon måste inse att Maria är en egen, även om hon rent fysiskt är en del av honom. K. och hans fru måste handskas med det onämnbara i att hysa känslor för en varelse som dödat deras dotter. Den unge mannen vet inte varför han gjort som han gjort – ingen vet. Det är oförklarligt. Han brottas med att inte ha någon identitet, att vara kluven i flera onämnbara bitar. Den övergripande ramhandlingen med mannen som måste förlika sig emotionellt med en fader han aldrig lärde känna knyter ihop de olika grenarna tematiskt.

Nu blev det kanske lite väl mycket om handlingen. Det jag egentligen ville säga, och faktiskt poängtera, är språket. Enquists språk är utsökt. Prosan är vacker, aldrig sökt, och vissa formuleringar får det att rista till inom mig. Beskrivningen av den unge mördarens fasa inför att inte veta vem han är är fantastisk, likaså passagerna om Pasqual Pinon, hur man hittar honom i gruvan fram till det att han ligger på sin dödsbädd och avlider åtta minuter före livskamraten Maria. Jag kan inte tala för resten av Enquist författarskap, då Nedstörtad ängel än så länge är min första bekantskap med det, men han skriver i alla fall här väldigt fragmentariskt. Det är en medveten stil som får läsaren att själv vilja fylla i luckorna som uppstår. Det är precis den typ av berättande jag gillar. Läsaren ska vara en aktiv del av berättelsen och inte få allt serverat.  I så mån liknar det bitvis en dokumentär skildring, där det är upp till åskådaren/läsaren att låta det framlagda materialet slå an toner. Det är – kort och gott – en utsökt roman, vacker och gripande på många sätt, och jag kan inte varmt nog rekommendera den.

Kärleken går inte att förstå, men om vi icke försökte, var stode vi då?

De ovanstående är inte ordagrant citerat; jag har tyvärr inte boken tillgänglig, men andemeningen är densamma.

Novell: Kött

Här kommer en novell jag skickade in till en tävling som Stockholms stadsbibliotek anordnade förra året. Temat var vampyrer. Den vann inte. Nåja. Jag lägger upp den här, eftersom mina planer på att färdigställa en ny bok med noveller nog aldrig kommer att bli verklighet. Klicka på bilden för att läsa.

Tack, Google. I guess.

Jag ska villigt erkänna att jag blev en aning skraj, faktiskt. Sedan insåg jag att att jag någon gång faktiskt skapat ett Google-konto, och att det därmed inte bör ha varit speciellt svårt för Google att ta reda på mitt födelsedatum, då jag ju skrivit in det. Men ett par sekunder där förfasades jag ändå över hur långt det har gått … och det som är allra mest läskigt är att jag inte ens blev förvånad vid tanken på att Google kände till detta om mig. Det är värt att tänka på.

Men tack Google, antar jag.

Kära dagbok

Ibland drömmer jag. Om hur det skulle vara om jag hade råd att operera ögonen så jag slapp glasögon. Inte för att jag inte är van vid dem eller för att jag på något sätt tycker de jag har är fula, men för att jag vet att jag skulle uppfattas annorlunda utan. Och som man uppfattas av andra påverkar också en själv, vare sig man vill det eller inte.

Jag tänker också att det vore skönt om jag inte hade tvångstankar och tvångshandlingar så att jag kunde gå på gym. Inget hardcore, bara helt vanlig sund träning två till tre gånger i veckan. Ingen hets att bygga muskler; snarare att slimma kroppen, göra sig av med bukfett, må bättre. Gudarna ska veta att jag aldrig varit något träningsfreak. Jag föredrar stillsamma promenader. Det låter skitlöjligt, men är sant.

Det har varit ett par jobbiga dagar nu. Det är som om allt har smugit sig upp på mig de senaste veckorna utan att jag tänkt på det. Och sen har jag blivit överfallen av ångest, tvivel och en känsla av why bother? Varför göra någonting överhuvudtaget? Jag googlar gamla klasskamrater och vet att jag kommer att må dåligt när jag gör det, eftersom jag då ser hur långt de har kommit i sina liv och jämför det mitt eget. Det är en dum grej att göra. Det är som om jag ville straffa mig själv.

Här är kruxet: Det finns många människor och saker i världen jag tycker om. Jag har sett det goda, trygga livet. Det finns där med en regelbunden och ordnad tillvaro när jag gör något jag tycker om och tror att jag kan bidra till. Då kommer också orken och styrkan till alla de här sidoprojekten livet består av. Som det är nu är det en utmaning att bara gå och kasta sopor.

Jag har aldrig varit en människa som måste ha snabba kickar, som ska klättra i berg, dyka med hajar, ägna sig åt extremsport. Spontanitet för mig är ju för fan när någon kompis ringer för en oplanerad öl eller filmkväll. Ja, så löjligt enkelt det kan verka för vissa. Men här är kontentan: Jag nöjer mig med det. Jag vill ha det så. Jag vill smälta in.

När jag har en svenssontillvaro med ett jobb jag trivs med, en lägenhet som inte är i fucking Fisksätra och kanske en katt (alldeles säkert), då kanske jag expanderar min trygghetszon till att inkludera spontanresor till Tallinn eller något annat crazy. Då kanske jag till och med orkar dra mig ur ynkedomen det innebär att inte ens ta sig en sketen timme varje dag för att skriva. Vad det gäller skrivandet har jag inga ursäkter.

En stor del av ångesten består också i att inte kunna beskriva med ord, vare sig verbalt eller skriftligen, hur det känns. En god terapiform för detta vore rimligen att åtminstone försöka. Som jag gör nu.

Översatt: 'Jag är redan död inuti'.

Ett inlägg

Jag lovade mig själv att det skulle bli ett inlägg i dag, oavsett vad. Så här är det. Det handlar inte om ett skit. Ha. Jag känner mig lite sjuk. Vet att det är för att jag sovit för lite i natt, och så gick jag och la mig på eftermiddagen och slumrade till och vaknade av att jag frös.

Den femte januari fyller jag 31 år och jag är fortfarande arbetslös.

Äh

Jag vet inte. Ingen mening, inga mål. Jag driver bara runt. Står stilla. Jag kan inte uttrycka det med ord. Det borde skrämma skiten ur mig. Men inte ens det betyder något nu. Jag kommer fan aldrig få dig, Lelu, kommer aldrig få stå på din jävla balkong i hällregn och se på när du röker. Fast det är väl lika bra det. Jag är en sucker, och det är inte det att jag missat ett tåg, jag har inte ens bemödat mig om att försöka ta mig till stationen.

En dåre fri av Beate Grimsrud

Vissa böcker läser man därför att andra väljer dem åt en. Det behöver inte betyda att de är dåliga. I fallet med Beate Grimsruds En dåre fri handlade det om en bokklubb jag är med i. Man röstade demokratiskt fram denna titel, och jag var inte med, så jag hade inget att säga till om den gången. Men det gjorde inget. För efter läsningen är jag jävligt glad att den här boken råkade hamna i min väg. Det är bitvis rätt skakande läsning, men aldrig på ett smörigt eller inställsamt sätt. Huvudpersonen, norskan Eli Larsen, har fyra alternativa personligheter, fyra gossar som bor i hennes huvud. Huruvida den medicinska termen schizofren är korrekt eller inte vet jag inte. Men Eli, som för övrigt är en mycket kreativ och konstärlig person, bär dessa herrar med sig under barndom, tonårstid och i vuxenlivet. De får henne att göra saker hon egentligen inte vill, som att sova i hörnet i köket, stänga av och sätta på vattenkranar, ha sönder saker, skada sig själv. Det blir värre och värre, och resorna in och ut på akutmottagningar och vistelserna på slutna avdelningar är många. Ändå är Eli en stark människa. Hon skriver böcker, gör filmer. Vinner priser. Har många vänner och vinner ett visst renommé.

Prosan i romanen är glasklar. Allt berättas i första person presens, även tillbakablickar. Det hoppas friskt i tid och rum, men det känns aldrig förvirrande eller svårt att hänga med. Grimsrud balanserar de olika planen mycket skickligt och är en driven berättare. Under resans gång alluderas till verk som Eli ska ha skrivit och som påminner om böcker som verklighetens Beate Grimsrud givit ut. Ändå är det ingen självbiografi. Författaren har själv valt att inte besvara frågan om det hela bygger på hennes liv. Och egentligen – vad spelar det för roll? Det är ju en roman. Ingen tycka-synd-om-mig-bok. Ingen snyfthistoria, även om det som händer Eli bitvis är mycket tragiskt. Inte heller är det ett inlägg i debatten om vårdkvaliteten i Sverige (Eli flyttar hit i ungdomen), och jag tror verkligen inte att Grimsrud föresatte sig att vara någon sorts språkrör för personer med de här diagnoserna. Nu vet jag inte mycket (faktiskt ingenting) om dessa sjukdomar och terminologin, men jag köper ändå symptomen och Elis tankar, känslor och handlingar är mer än trovärdiga.

Här och där finns underbara oneliners som olika personer i boken kommer på eller säger. Sitt inte av livet, tror jag en lydde. Det rådet får Eli av sin terapeut. Hon biter ihop och kör sitt race. Bokens nära fyrahundra sidor är snabbt avklarade, och då var jag ändå skeptisk till ämnet. Jag kommer definitivt att försöka mig på flera böcker av Grimsrud. Det borde ni också göra.

Ombygge

Jag har byggt om lite på cronopio.se. Det kändes som om det var dags. Eftersom jag inte längre är stödmedlem på poeter.se kan jag inte publicera texter där, och då är det ett utmärkt tillfälle att se över dessa sidor. Bland annat finns en ny flik i toppmenyn för prosatexter, gamla som nya. Dessutom har jag justerat lite i designen. Lämna gärna kommentarer eller kritik, jag bits inte.

Spelreglerna av Jonas Karlsson

Jag har skrivit om Jonas Karlssons noveller tidigare, och nu är det dags igen. Varför? Hans senaste novellsamling, Spelreglerna, publicerades nämligen nyligen (oktober 2011). Jag har tidigare skrivit att jag imponeras av Karlssons texter; denna volym är inget undantag. Han är konsekvent i sitt skrivande i så mån att saker och ting återkommer. Det kan handla om personer, händelser, platser. En känsla av déjà vu, om man så vill. Det som känns nytt den här gången är att Karlsson aldrig varit så medveten om detta som nu. I debuten Det andra målet (2007) återkom figurer och platser, men på ett mer löst sammanhållet sätt än nu. I Spelreglerna är det som om inte bara själva historiernas rekvisita, utan även tematiken, gång på gång återkommer. Det är – kort och gott – som när man tror att man ser en skugga i en spegel. Var där verkligen något, eller inbillade man sig bara?

Det tål att upprepas: Så konsekvent som nu har han aldrig varit, den gode Jonas. Därmed inte sagt att allting är på topp. Vissa saker börjar kännas en smula … tja, upprepande? Som det här med det eviga lunchandet på Gondolen. I den novellen (”Högläsning 2”) gör författaren dessutom ett par slarvfel som borde korrigerats på redigeringsstadiet. Man äter lunch och när man sedan lämnar restaurangen är det mörkt ute? Och varför promenaden genom Gamla stan om man ändå ska tillbaka mot Slussen? Slutligen ligger väl ändå inte Räntmästartrappan vid Stadsgården utan vid Skeppsbron? Nåja.

I novellerna ”Fakturan” och ”Spelreglerna” är två av mina favoriter. I den förra får huvudpersonen en dag en absurt hög räkning och vet inte hur han ska betala den. I den senare beskrivs något som först verkar vara ett slags spelregler för ett okänt spel som, bit för bit, blir alltmer bisarrt. Inget blir klarare allteftersom, tvärtom, men det är just det som är novellens styrka. Här är Karlsson på topp i sitt berättande.

Även om den inte riktigt kommer upp i hans andra bok Den perfekte vännens klass är det ändå njutbar läsning. Långnovellen ”Fakturan” fogar sig naturligt till de två längre texterna ”Rummet” och ”Cirkus” ur nämnda samling. Nu är ju inte jag rätt person att tjata om att folk ska skriva romaner, men det känns så att säga som att det är på gång nu för Jonas Karlsson. Han behärskar sannerligen den typen av texter som liksom smyger sig runt sig själva, likt en moebiusslinga, och sedan biter sig själva i svansen (som Orobouros). Nästan lite cortázarskt. Rekommenderas.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑