Lyssnar på Manic Street Preachers This Is My Truth Tell Me Yours (1998) och blir lite lätt nostalgisk. Minns när jag såg videon till ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” på tv (tror det var Voxpop) och fastnade direkt. Innan det hade jag inte hört en enda låt av bandet, i alla fall inte vad jag kunde minnas. Men där var något som slog an en ton med denna för bandet väldigt mörka låt – och tillika rätt deppiga skiva överlag – och jag blev ett fan. Sedan upptäckte jag någonstans att bandet hade många olika ansikten, och de flesta var lika bra. Man hade gått igenom många stilar: Allt från glamrock till vanlig rock till artrock till folk/acoustic, och alltid med en knivskarp känsla för melodi och – faktiskt – öra för poppiga refränger. Jag säger det utan ett uns ironi och med största respekt. Trummisen Sean Moores och sångaren/gitarristen James Dean Bradfields låtskrivartalanger mot bassisten Nicky Wires gudomliga textförfattande. Och så Bradfields röst ovanpå detta, ömsom svärtad, ömsom hoppfull, men alltid stark. Starkare än något.
Men This Is My Truth nu. Bakom CD-skivan i konvolutet citerade man den walesiske poeten R.S. Thomas, och jag skulle snart upptäcka att här var ett band som kunde blanda pop och intellekt. Citat av kända rockikoner blandades med författare, aktivister och personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i sin omvärld. Citatet av Thomas (i sin helhet):
The furies are at home in the mirror; it is their address. Even the clearest water, if deep enough, can drown. Never think to surprise them. Your face approaching ever so friendly is the white flag they ignore. There is no truce with the furies. A mirror’s temperature is always at zero. It is ice in the veins. Its camera is an x-ray. It is a chalice held out to you in silent communion, where gaspingly you partake of a shifting identity never your own.
Ett sammandrag av det fetade, NoTruce, skulle sedan bli mitt smeknamn på diverse internetforum under kommande år.
Skivan öppnar starkt med ”The Everlasting” och ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” (den senare är en av de coolaste låttitlar som någonsin kommits på.) Tempot är ganska långsamt och hypnotiskt. Vackra refränger kommer efter pulserande bryggor och i första hand tänker man inte på lyriken. Men när den sjunker in växer låtarna ännu mer, och man förstår att de är oskiljbara. ”You Stole The Sun From My Heart” och ”Tsunami” har ”gladare” melodier, men, återigen, texterna! Manics är inte ensamma om att para mörk lyrik med pop/rockrefränger, men få band känns så ”ärliga” och relevanta när de gör det. Plattans dynamik vinner dessutom på låtarnas placering, två ”mörka” melodier och sedan två ”ljusa”. ”I have got to stop smiling. It gives the wrong impression. I love you all the same” sjunger Bradfield i slutet av YSTSFMH och det är hemskt egentligen. ”Ready For Drowning” är femte låten och det är fantastiskt hur melodin går från dur till moll ca en halvminut in. Texten är, återigen, nattsvart. Med den titeln, who’d thought it?
Så som det ofta är med skivor man gillar skulle det gå att skriva om varje låt, men det känns överflödigt, då … tja, jag vet inte, men det är väl ändå så att jag mer vill att du ska lyssna på den och inte bara läsa den här texten. Visst, en dryg timme deppig rock med enstaka ljusglimtar (det finns faktiskt en hel del) kan låta mycket, men det är ju Manics. Det spelar egentligen ingen roll om du gillar genren eller bandet, skivan är värd din tid ändå.
Ett par sista ord om omslaget/estetiken: Bandet står på vad som ser ut att vara en asfalterad landningsbana någonstans. Alla är klädda i lössittande kläder à la Micke Nyqvist när han dricker en mustig Zinfandel i skärgården. Bandets video till ”If You Tolerate This …” är en rätt futuristisk historia med killarna i vita overaller mot en turkosblå bakgrund och slangar inkopplade där bak. Parallellen till ett samhälle där avidentifiering och könlöshet via extrem konsumerism var inte särskilt svår att dra när man ser familjen med igenmurade ögon och munnar och när Bradfield i slutet går samma öde till mötes (och med den symbolisk streckkodsscanner i handen) är det nästan övertydligt. Oavsett är det mer än en låt – det är ett statement och Manics har alltid varit en grupp som velat säga något, så det är inte särskilt förvånande. Det är lite ironiskt att just den här skivan, som är en av bandets mörkaste, var den som banade väg för bandet här i kalla norden. I alla fall var det så att den kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, och sedan dess har Manics av och till varit ett av mina favoritrockband (och det säger väl en del om den som vanligtvis föredrar att lyssna på tyngre musik).
