PULVIS ET UMBRA

Författare: Alex (Sida 13 av 24)

Novelltävlingar, vampyrer och CSN

Ny design, igen. Jag är rastlös. Försöker skriva. Det vill sig inte. Men jag twittrar på. Alltid det här jävla Twitter. Det har börjat bli som en drog nu. När jag skrivit tillräckligt många tänker jag välja ut de nittionio bästa och publicera dem i en pdf, som jag gjorde med kortlekstexterna.

Via en ung författare vars debutbok jag nyss läst ut och ämnar recensera framöver fick jag reda på att ICA-Kuriren har en novelltävling på temat väntan. Deadline är i slutet av juli. Det är en tävling jag tänker delta i, och jag är jävligt glad att det är så klara och tydliga riktlinjer för bidragen. Nu har jag bara mig själv och min egen lathet (eller rädsla) att skylla ett uteblivet bidrag på. Jag deltog ju i Stadsbibliotekets novelltävling på temat vampyrer, men vann inte. Var min text inte tillräckligt i linje med de moderna vampyrerna? Har ingen aning. Jag har ännu inte läst vinnarbidraget, vilket jag fan får ta och göra. Jag tycker dock inte att den typen av vampyr som är populär just nu (läs: Glitter- och emovampyren) tillför särskilt mycket till genren. Med skräck har det överhuvudtaget ingenting att göra.

Jag slutar nu. I morgon väntar ett eventuellt tungt besked från CSN angående finansiering av höstens studier. Men kanske kan det också ge inspiration?

Möbius – kortprosatext accepterad för publikation

Flash fiction är ett format som passar mig som handen i handsken. På väldigt lite utrymme (mellan 50-1000 ord) är det meningen att en fristående historia ska berättas. Eftersom jag twittrat en hel del på senaste tänkte jag att det kunde vara kul att skicka in en lite ”längre” text till en av de tusentals webzines som publicerar den här typen av texter. Jag valde en kortprosatext jag skrev till samlingen Cinquante-deux, översatte den till engelska och utvecklade den, så att den blev exakt etthundra ord. Detta är nämligen en av kriterierna för nätpublikationen 101 Fictions bidrag. Häromdagen fick jag så ett mail med ett bekräftande på att redaktören gillade texten och kommer att publicera den i augusti. Rätt kul faktiskt! Berättelsen heter Möbius, för övrigt. Klicka på bilden för att komma till siten.

 

Fåglarna twittrar i träden

Är vårsommaren äntligen kommen? Det verkar så. Ett jävla twittrande har det blivit på senaste också. Det verkar som om jag funnit mitt kall. Den korta formen passar mig utmärkt. Men jag får se till att inte glömma bort mitt fina modersmål. De flesta av mina tweets är på engelska, av förklarliga skäl. För den som ändå inte fattar: Man når flera med rotvälskornas lingua franca. Dessutom har jag insett att Twitter kan vara ett utmärkt sätt att nätverka på, trots att jag fortfarande avskyr just ordet nätverka.

Nästa steg är att fläska ut 140 tecken till 140 ord och sedan 1400 ord. Jag vet att jag kan det.

Klicka på pippin (no worries – den vilar bara) för att komma till mitt konto.

Om kommunikation och modet att vara (brutalt) ärlig

[OBS: Nedanstående är skrivet i ett ”flöde”. Jag har inte redigerat eller ens läst igenom texten, enbart stavningsgranskat. Jag föredrar att göra så när det handlar om ämnen som är viktiga just nu. Möjligen kanske jag ändrar mig vid ett senare tillfälle och tänker: Vad i helvete tänkte jag där? Eller inte. Kanske gör jag då en ändring, kanske inte. Och nu kom jag på att jag nog inte ens använt ordet ärlighet i texten, men det får gå ändå.]

Okej. Jag är inte vidare bra på att ryta ifrån, på att sätta ner fötterna och ge raka besked. Det här är inget nytt. Men nu har det gått så långt att jag känner att jag måste ”forcera” fram en förändring i min personlighet. Annars riskerar jag att göra mig själv olycklig i längden.

Jag har alltid beundrat ödmjuka och diplomatiska människor, och även strävat efter att vara en ödmjuk person själv. Men risken i detta blir uppenbar när jag alltför lätt ”tassar som katten runt het gröt” och virar in mina önskemål och behov i för mycket diplomati. Att ha ett funktionshinder i stil med det jag har gagnas inte direkt av att utåt sett ge sken av att vara en social, verbal och flexibel person. Med andra ord: Jag måste spela trumpen, inåtvänd och, ibland, ”kantig” så att folk fattar att bara för att jag är i stånd att föra en normal konversation innebär INTE det att jag inte har svårigheter om jag inte har rutiner, kontinuitet och god planering i livet. Det är som om människor, även de som ”läst in sig” på vad det rent teoretiskt innebär att ha AS, inte kan fatta att man kan ha problem utan att vara den jävla Rain Man utåt. Ska det vara så svårt?

Extra trist blir det när man pratar med människor man faktiskt gjort allt för att försöka kommunicera med och de ÄNDÅ inte förstår. Då blir jag rädd, när jag på ren svenska vid UPPREPADE tillfällen klart och tydligt sagt vad jag vill och varför, och de ändå inte förstår … då är det som, tja, jag vet inte … det ger mig ångest, för i slutändan måste det ju betyda att jag inte kan kommunicera, att jag inte kan göra min röst hörd, att jag inte kan bli sedd.

Det vore lätt nu att skriva som någon slags talesman för alla med AS, men glöm det. Det är INTE det jag försöker göra. Något jag lärt mig på senaste är att jag måste försöka bli mer ”egoistisk”, och att det faktiskt är okej att fokusera på mig själv ibland. Det finns så många därute som, medvetet eller ej, använder andra som mentala jävla sopnedkast. Inte nog med att det är extremt uttröttande för motparten; det är också jävligt arrogant. Visst, kommunikation kan inte ske på enbart den enes villkor, men om den andre nu inte får en syl i vädret på grund av att samma part pratar och pratar och pratar och inte låter den andre ”komma in” … vad gör man då?

Ni ser att det är många citationstecken i denna text. Det beror på att jag inte är säker på att jag använt rätt begrepp, rätt metafor eller analogi. Eller så är det bara ännu ett bevis på hur diplomatisk jag försöker vara. Nu hymlar jag inte: Om det är något jag är stolt över är det min förmåga att vara som en kameleont ibland. Det finns situationer då man mår bäst av att vara en roll, men då handlar det oftast om sällskap man kanske inte kommer att träffa igen, eller situationer som är väldigt tillfälliga, exempelvis fester, eller när man träffar bekantas bekanta. När det gäller samvaro med vänner och familj och relationer man känner är äkta, då ska det fanimej inte behövas.

(Jag känner att jag behöver skjuta in lite svordomar här och där, så att ni fattar att texten är skriven av en människa, och inte tagen från Wikipedia eller något).

Ja. Jag vill att ni ska se mig. Jag vill att ni ska fråga mig hur jag mår, om jag kan rekommendera en bok, om jag skrivit någon berättelse på sistone, vad jag tycker om dittan och dattan vad gäller språk, litteratur, fotboll, politik, världen. Ja, jag vill ta plats. Men, som jag skrev tidigare, kommunikation förutsätter två. Så jag får väl bita i en väldigt sur och ovan citron och riskera att förolämpa vissa tills de ser (om de nu är villiga att se) att alternativet innebär förtvivlan över att bli misstolkad, feluppfattad och att vara alldeles för jävla snäll för sitt eget bästa.

Skaffat Twitterkonto

Så har jag hoppat på tåget och skaffat Twitterkonto. Efter ett visst tänkande fram och tillbaka insåg jag dock fördelarna för mig:

1. Jag sporras av det korta formatet, och hade tänkt använda det som en slags ”morot” när det gäller det skönlitterära skrivandet. Den brittiske författaren Jeff Noon publicerar exempelvis delikata ”mikroberättelser”, och för honom verkar formatet med max 140 tecken fungera utmärkt. Jag gillar hans berättelsesamling Pixel Juice och jag blev positivt överraskad av att se honom på Twitter, även om det kanske inte är någon högoddsare faktiskt.
2. Jag kan möta likasinnade.

Allt blir vad man gör det till. Jag är fortfarande ingen Facebookmänniska, men vi får se vart det här leder.

Just ja: https://twitter.com/#!/kilotrop

No dogs. No shit.

Ibland måste man uppskatta de enkla sakerna. Någon har satt upp skyltar på de små gräsöarna på min gård. No dogs. No shit. Inget jävla hundbajs. Så enkelt. Så klart. Sen kan man ju ifrågasätta valet att skriva på engelska i ett område där folk i många fall kanske inte ens talar svenska så bra, men visst.

Någon vid namn Sandra ringde upp mig från någon bokklubb. Hon ville pracka på mig en ”gratisbok” utan några som helst köpkrav. Det jag stör mig på vid den här typen av samtal är att allt redan är uppgjort på förhand. Det är aldrig så att den potentielle kunden ”jag” har någon talan i saken, utan det är alltid rakt på sak: ”Du ska få en bok av mig idag, Alexander, och det är ingen bindningstid …” yadda yadda. Vad är det för sätt att starta en eventuell kundrelation?

Övrigt: Rättegången mot Anders Behring Breivik har börjat. En sak vill jag bara ha skrivet: Det han gjort är förkastligt av ett enda skäl: Man skadar/dödar inte andra människor, punkt. Ingen har den rätten. Det ska egentligen inte behöva sägas, men jag vet inte vem som läser den här bloggen, och ibland är det bra att skriva folk på näsan och vara för tydlig, så att de förutfattade meningarna om en inte blir för stora. Men tillbaka till Breivik. Hur det än blir kommer han aldrig att bli utsläppt. Det är klart som amen i kyrkan. Tack för kaffet, Anders, du kan gå nu. Rättegången är formalia, ett måste i en fungerande rättssak. Bara en sån sak som att de bytte ut en av nämndemännen för att denne uttalat sig olämpligt om eventuell straffpåföljd för Norges most hated. Rätt ska vara rätt. Processen kommer att ta tid, den kommer att vara snårig, den kommer att vara förolämpande och jobbig för väldigt många människor, men det är antingen det eller ett jävligt djupt och godtyckligt mörker man har att välja mellan.

Nåja. Vad jag ville komma till: Anders Behring Breivik kommer att sitta förvarad, under olika förespeglingar, resten av sitt liv. Han kommer att få regelbundna måltider, möjlighet till god hygien, hälsovård, friskvård och säkerligen också tillgång till utbildningsmaterial och förkovring. Det han inte kommer att ha är sin frihet. Den kan han säkert offra, helt i enlighet med den rationalitet som råder i hans huvud. Men, och är kommer det stora mennet: Bortsett från det där med att inte ha sin frihet låter det inte som ett så jävla dåligt liv. Många, däribland jag (och just nu speciellt jag) behöver trygghet, rutin och stabilitet. Men vi vill inte skada eller döda någon för att tvinga samhället att ge oss det. Nu är jag, och många fler, helt på det klara med att det knappast var Breiviks motiv, men det är ändå intressant att någon kan begå bestialiska dåd och sedan få tillgång till det många andra människor är i stort behov av, men inte själv klarar att tillgodogöra sig.

I övrigt: Sol! Jag funderar på att gå ut och sätta mig och läsa en bok någonstans. Jag borde inte fundera så mycket, bara göra det. Men vilken bok, och vilken plats?

Nya texter

Jag lade upp två nya prosatexter igår. Eller nya och nya, de har väl ett par år på nacken, men jag tycker i alla fall de är okej. Det har inte blivit något nyskrivet på länge, och som det ser ut i livet för närvarande finns det en risk att det kommer att dröja med dylikt. Ändå kan jag se tillbaka på berättelser jag skrivit tidigare och glädjas över dem, och i vissa fall även känna viss stolthet. Förhoppningsvis roar de någon.

Kulans oro för loppet
Andra röster, andra rum

Today is a lovely day to run

(start up the car with the sun)


I’m only happy when I’m drunk.

I haven’t been drunk for a long time.

Nödbulletin: Det här är ett rop på hjälp. Jag kan inte ens raka mig själv utan viss mental förberedning. Hemmet är som en snitslad bana som ska navigeras på ett visst sätt. Okej, det sitter nu mer eller mindre i ryggraden vad som kan beröras och inte (eller i alla fall inte utan handtvätt efteråt), men det är ändå påtagligt i och med den kraft, också fysisk, det tar.

Jag inser nu att jag, trots den ekonomiska nödvändigheten, inte skulle klara av ett jobb på heltid. Det skulle innebära en uppförsbacke inte olik den i många berg-och-dalbanor, innan fallet stuprätt nedåt. Därefter en viss stabilisering, och sedan är det inte lika jobbigt andra gången. Men detta är naturligtvis en ganska hackig metafor. Ändå är det i metaforer jag förstått att jag gör mig bäst förstådd. Ibland är det lustigt och ibland är det tråkigt, men det är alltid sant.

Som jag skjuter upp saker: Diska, gå ut med soporna, tvätta, handla nytt tvättmedel, dammsuga, moppa golvet. Vika tvätten? Sällan. Stryka? Glöm det.

Mellangarderoben i min lägenhet är smittad. Smutsig. Det har den varit sedan jag ställde in smutstvättkorgen där första gången och sedan dumpade mina underkläder där när de blivit … orena. Jag kan inte ens ta i handtaget till garderobsdörren utan att behöva tvätta händerna efteråt. För att inte tala om den absurda och inkonsekventa kedja av tankeassociationer min hjärna skapat under åren för att skydda mig.

Det här är ändå bara ett axplock. Om jag skrev ner allt, verkligen allt, skulle det bli en tjock bok och jag skulle bli utmattad. Mer än jag redan är.

Det finns ljusglimtar. De är: Musik. Promenader. Vissa människor som förstår och hör av sig och bryr sig om.

Tyvärr kan inget av detta rädda mig från att slutligen hamna på backen. Omtanke betalar inte räkningarna. Ändå känner jag mig lugn större delen av tiden. Andra plågas åt mig. Det är inte rättvist, men inget jag kan göra något åt. Jag önskar att jag kunde det. Som jag önskar det.

Inte otacksam och ödmjuk. Framförallt ödmjuk. Det är min ledstjärna; sådan jag vill vara.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑