Författare: Alex (Sida 12 av 24)

Knausgård och änglarna

2012/10/02 / Alex / Inga kommentarer

Året är 1562 och den 11-årige Antinous Bellori har gått vilse i skogen utanför sitt hem i Norditalien. Efter mycket om och men kommer han fram till en glänta vid en bergskam. I flodfåran långt framför honom står två gestalter och pilkar fisk. Bellori förstår först inte vad det är han ser, men när det går upp för honom blir han förtrollad. Det är änglar. Han ska komma att ägna resten av sitt liv åt att studera änglarna och ta reda på allt som finns att veta om dem. Sedermera skriver han ett berömt verk, ”Om änglarnas natur”, där han nagelfar de dittills publicerade skrifter som behandlar dessa himmelska väsen. Alla teologiska utspel kommenteras dessutom av en berättarröst som befinner sig ovanför Bellori, och vars identitet vi inte lär känna förrän mot slutet av boken. Ja, boken heter En tid för allt, förresten, och den är skriven av den norske författaren Karl Ove Knausgård.

Om Knausgård har det skrivits en del i svensk press, men då har det nästan uteslutande haft att göra med hans magnum opus, mastodontverket Min kamp. En autofiktiv (man måste ändå uppskatta detta mångtydiga ord på något sätt) självbiografisk svit på sex böcker och uppemot 3.000 sidor. Det är intressant att bokläsare i allmänhet inte verkar veta att Knausgård givit ut två romaner tidigare: Ovannämnda En tid för allt (2004, på svenska 2006) och Ute av verden (1998, ej översatt). Som jag förstått det verkar ”berättaren” i den förstnämnda vara densamme som i den sistnämnda. Det har hursomhelst underordnad betydelse, då personen ifråga inte dyker upp förrän mycket sent i boken, och då mer för att ”knyta ihop säcken”.

Innan jag börjar läsa en bok tar jag gärna reda på saker om den och dess författare. Ibland blir det för mycket, och där jag borde ge mig hän åt njutningen att läsa blir jag i stället nästan pedantisk i mitt sökande efter information OM verket. När det gällde Knausgård kände jag ändå att det var berättigat. Normalt sett föredrar jag att läsa korta texter, noveller, prosatexter, och inte alls lika ofta romaner. En tjock roman kräver ändå en annan typ av investering. Dessutom skulle Min kamp, efter vad jag förstått, helt vara renons på den typen av innehåll jag vanligtvis fastnar för, nämligen det surrealistiska, mystiska, magiskt realistiska. I korthet handlar det om hur Karl Ove gör upp med sin far genom sex böcker. Det är ju mastigt, minst sagt. Ändå drogs jag mer och mer till namnet Knausgård. Förmodligen var det för att det i all den hype och all marknadsföring kring honom och hans böcker ändå låg ett korn av äkthet i det man ville förmedla. Och jag förstod snart att Knausgård kunde skriva. Herregud, som han kunde skriva. Via en litteratursite på internet fick jag nys på En tid för allt, och när jag förstod att den skulle handla om änglar blev jag såld. Dessutom rörde det sig inte om de knubbiga keruber man kanske i allmänhet tänker på, utan varelser någonstans mellan det vackra och det groteska, och förvandlingen när de ”faller” (även om det inte är i den rent bibliska bemärkelsen) till en jordisk tillvaro. Dessa änglar påminde mer om de som förekommer i Lars Jakobsons Den stora floden, även om också den referenspunkten inte heller är helt klockren. Särskilt en passage fastnade jag för. Antinous ser på hur de två änglarna i flodfåran fångar en fisk med sina spjut. Deras ansikten är vita och dödskallelika. De är smala, så smala att de nästan ser utmärglade ut. Händerna på den ene darrar. Den andre lutar huvudet bakåt och utstöter ett klagoskrik. Det är en vacker men skrämmande tablå Knausgård målar upp. Man förstår direkt att änglarna har blivit något annat än de en gång var, och att ångesten i hur de hanterar det nästan inte är fattningsbar för en människa.

En tid för allt är egentligen flera böcker en än. Större delen av boken upptas av två berättelser, båda tagna ur Bibeln. Det rör sig dels om historien om Kain och Abel, och det första mordet, och dels om den kommande syndafloden, hur Noak och hans söner bygger arken och om personer i deras omgivning. Även om nu berättelserna följer Bibelns ramverk på det yttre planet är det framförallt två saker som sticker ut: Det psykologiska djupet och miljöbeskrivningarna. Kain, Abel, Noak, Ham, Sem, Jafet och de andra befinner sig nämligen i vad som verkar vara landsbygden i Norge, och det andas starkt av artonhundratal. Ändå tidsbestäms det hela till ungefär 4.000-2.000 före Kristus och följer därmed första Moseboks tidsaxel. Man arbetar och sliter. Porträttet av Kain är, som ett beröm på bokens baksida påpekar, psykologisk mästarprosa. Men man tänker inte på det när man är inne i det, ty så levande blir Knausgårds figurer (ja, han gör dem till sina, trots att han inte uppfunnit dem). Det är en kameraglidning från ovan (många och långa naturbeskrivningar, där författaren uppenbarligen tagit inspiration av sin hembygd) ner och in i Kain, in i Abel, men framförallt den förstnämnde, hur han tänker, hur han resonerar, hur han ser på sin bror, och vad som händer i honom och får honom att till slut, i någon slags förtvivlan, dräpa sin bror. Från detta långa stycke, som är en roman i sig, går vi vidare till historien om hur Noak och hans söner bygger arken. Men inte heller det är huvudhandlingen. Egentligen handlar det om Noaks syster och förhållandet till hennes och Noaks far. Där ser jag nu, en tid efter att ha läst ut boken, vissa paralleller till Min kamp, även om det vore förmätet att hävda att det är det största och viktigaste temat. Noaks och Annas far Lemek är en särling som föräras en lång personteckning och skänker därmed ytterligare liv åt ramhandlingen. Ty vad är en berättelse utan figurer av kött och blod, med karaktärerer som gnistrar och skimrar och nästan letar sig upp från pappret? I slutändan är det människor Karl Ove Knausgård beskriver, och dessa människor är nog så gåtfulla. De övernaturliga elementen är där, dels som något helt naturligt, som fallet med de brinnande keruberna som vaktar Edens lustgård, dels som något väsensfrämmande, som de mystiska figurer som jagas och läggs ner som villebråd då de dyker upp i skog och mark. De är annorlunda, och därför blir de utstötta. De är aldrig en del av människans värld, ty hon kan inte förstå dem. Det är grundtemat. Hur märklig och ”annorlunda” en människa än är så är hon ändå människa och accepteras för detta.

Jag vill inte skriva för mycket, för detta är varken en bokrecension eller en akademisk avhandling. Men det är ändå bitvis kittlande, bitvis tålamodsprövande att ta del av de långa insprängda stycken text där läsaren får ta del av ”berättaren” (som vi får förmoda är samme Henrik Vankel som figurerar i Ute av verden) och dennes närmast essäistiska utlägg om hur man ska tolka änglarnas göranden och låtanden; dels med utgångspunkt ur Bibeln, dels med avstamp i de texter den fiktive, men för all del väldigt levandegjorde, Antinous Bellori lämnat efter sig.

Jag undrar hur Knausgård gick från den drygt hundrasidiga essä om änglar han nämner i Min kamp (jag har smygkikat lite i del två) till denna femhundrasidiga psykologiska roman som dels andas hembygdsroman, dels höglärda metatextuella utläggningar liknande Jorge Luis Borges, men även den framlidne och sorgligt underskattade svensken Peter Nilson. Jag undrar vilken typ av bok han ville skriva från början, och hur han ställer sig till det som blev. För egen del tycker jag det har varit ett läsäventyr att ta del av En tid för allt, även om jag misstänker att det inte är den typen av bok en läsare av Min kamp, eller för den delen en läsare i allmänhet (om man nu får vara så fräck och förmoda att sådana existerar) förväntar sig. Någon på Norstedts borde ta tag i detta och återutge boken i pocket.

120920

2012/09/21 / Alex / 2 kommentarer

Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.

Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.

Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.

Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.

Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?

Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.

Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.

Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.

Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?

En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.

Vad innebär nu allt detta?

Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.

Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.

[brutet]

Snapshots II

2012/09/12 / Alex / Inga kommentarer

Knausgårds kamp, ombytta roller, pluggstart, Apple –> Samsung, Vatten ur en viss fontän, huvudvärk, Etgar Keret, burkcola, death metal, twitterirritation, slätrakad, bokpaket, plånbok, avsaknad av skinnjacka, höstlättnad, tandläkartid, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.

Kommentar till My Vingrens ”Om Assange: En helt vanlig våldtäktsman?”

2012/08/30 / Alex / 1 kommentar

Jag fick via en retweet nys på en debattartikel signerad My Vingren angående Julian Assange och de anklagelser om bl. a. våldtäkt han står inför. Jag ville kommentera artikeln, men kommentarfältet var låst. Jag frågade Vingren om detta på Twitter och fick till svar att hon sett sig tvungen att stänga den, då hon utsatts för grova påhopp och dödshot. Det är förstås beklagligt. Rättelse: Det är helt jävla oacceptabelt. Ingen – oavsett kön/ålder/hudfärg/sexualitet/religiös åskådning – ska behöva bli utsatt för hot och kränkningar, och det gäller alldeles särskilt när den lagstadgade yttrandefriheten begagnas. So far, so good. Nu till artikeln:

Rubriken först: Om Assange – en helt vanlig våldtäktsman? Det är naturligtvis frågetecknet som är tänkt att fria artikelförfattaren från det spekulativa i att klistra på etiketter som inte ens är korrekta (Assange är ju inte ens åtalad). Men det är klart; det lockar en ju att läsa vidare. Vingren nagelfar sedan Ullman PR, den PR-byrå som Assange anställt för att ”vända opinionen” i hans fall. Vingren tycker att det är ”speciellt allvarligt” att han gör det under pågående fall. Det håller jag med om. Men sedan begår hon misstaget att utmåla Ullman PR:s grundare Harald Ullman som något han förmodligen inte är enbart baserat på en bildgoogling (röd i ansiktet = salongsberusad, eller ja, snarare ”tokpackad” gubbe som ”trycker sig mot två unga tjejer.”) Här är det inte långsökt att tillskriva Vingren det hon själv tycks vilja kritisera Ullman PR:s jobb i Assangekampanjen för, nämligen vådan i att spekulera om karaktärsdrag hos människor man inte känner, baserat på deras utseende, klädval och sätt att föra sig. Även jag ställer mig tveksam till framställningen av målsägandena i det pressmaterial Ullman PR satt samman för Assanges räkning. Men det rimmar illa när Vingren samtidigt, mellan raderna, verkar vilja få Harald Ullman att framstå som en osympatisk snuskgubbe enbart på grund av enstaka firmafestbilder och det faktum att han gärna anställer ung (och kvinnlig) personal.

Jag skulle dock vilja framhålla en viktig punkt Vingren trycker på, och där jag håller med henne: Julian Assange är nu, i och med Wikileaks och den pågående husarresten på Ecuadors ambassad i Storbritannien, en i allra högsta grad offentlig person. Hans anledning till att vägra inställa sig i Sverige för förhör ska enligt honom själv bottna i rädsla för att bli utlämnad till USA. Vi bör avhålla oss från att ta på oss foliehattar och spekulera i varför det förhåller sig så och istället behålla Vingrens fokus, nämligen den påstådda våldtäkten. Det är möjligt att Assange faktiskt våldtagit, alternativt utsatt målsäganden för sexuellt tvång. Att man är en ”hjälte” i en yttrandefrihetskamp utesluter inte att man är ett rövhål privat. Men det är – återigen – inte bevisat i domstol.

I grund och botten har jag faktiskt med Vingren om majoriteten av vad hon skriver. Det är farlig mark att beträda när man har makt att påverka en pågående rättssak och gör det. Det talar inte för Assanges sak att han måste använda en PR-byrå för att bevisa sin oskuld. Man kan också diskutera det lämpliga i att ta ett sådant uppdrag som PR-byrå. Men den viktigaste frågan – som Vingren också lyfter med den äran – är faran när man ser allt i svart eller vitt: Att man måste välja.

”Det här faller tillbaka på en stereotyp och destruktiv bild av vem som egentligen är en våldtäktsman. Vilka vi vill ska vara våldtäktsmän. Vi vill att det ska vara konstiga, udda män som inte får ligga. Desperata hormonstinna varelser med krampande pung, impulskontrollsproblematik, gärna med överdrivet många psykiatriska diagnoser. Assange är knappast en idealisk våldtäktsman. Han är vit, välartikulerad, smart. För att han kämpar för rättvisa och yttrandefrihet. Assange var vår hjälte. Vi vill att våldtäksmän (sic!) ska vara en omänskliga, galna, abnormala. Inte riktiga människor. Och verkligen inga hjältar.”

Det är en mycket mycket viktig lärdom att dra. För hur många av oss klarar av att hantera att en hjälte också kan vara en skurk? Det är anledningen till denna, kanske alltför långa, kommentar till Vingrens artikel. Jag vill belysa det viktiga i kärnfrågan och passa på att beklaga vissa retoriska billigheter som, tyvärr, riskerar att ställa det väsentliga i skymundan. Frågan är såpass viktig att den inte förtjänar att buntas ihop med projicering och spekulativa antaganden. My Vingren avslutar sin artikel med

”Nej, Julian Assange är knappast en idealisk våldtäktsman. Jag säger inte att han är skyldig, det vet jag inte. Men jag kan säga, rent statistiskt, är han en helt vanlig våldtäktsman.”

Assange är ingen våldtäktsman. Han må vara anklagad för våldtäkt, men det är inte samma sak. Att inte säga att någon är skyldig för att i följande mening påstå att denne, rent statistiskt, är en helt vanlig våldtäktsman är också vansinnigt dumt skrivet. Det ger, tyvärr, en sur eftersmak till en artikel som hade förtjänat bättre.

The Whole Story and Other Stories av Ali Smith

2012/07/31 / Alex / 1 kommentar

Saker jag älskar med Ali Smiths novellsamling The Whole Story and Other Stories:

Att ingen av novellerna heter “The Whole Story”. Att det finns en novell som heter ”The start of things”, och att den kommer sist i boken. Att texten är formaterad med ojämn högermarginal. Det speglar det böljande och väldigt lekfulla innehållet perfekt.

Men mest är det det faktum att alla berättelser är så jävla bra. Det finns de som är lite bättre än andra, men ingen är dålig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Ali Smiths noveller, men en sak är säker: Man vet aldrig vad som ska hända. Det finns en lekfullhet och en slarvig självsäkerhet och en känsla av att ”fan, den här novellen kan nog ta vägen vartsomhelst”, och det är så underbart skönt, så upplyftande. Det verkar så lätt, men är för den delen långt ifrån banalt.

I en av berättelserna (”The universal story”) åker en man runt till olika antikvariat och köper upp alla exemplar av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby han kan hitta så att hans syster kan bygga en båt av dem. Bara det i sig själv är nog bisarrt för vilken novell som helst, men det är också sättet Smith bygger sin berättelse som gör henne unik. Hon kan börja med att berätta om en kyrkogård, för att sedan ändra sig och påstå att det istället handlar om ett antikvariat. Sedan är det som om en filmkamera zoomar in på de små detaljerna, som exempelvis en fluga som landar på att exemplar av ovannämnda bok som ligger i ett fönster. Så håller det på. Det är ett dramaturgiskt skrivsätt som skänker texterna en experimentlusta som gör dem, för att använda ett ord jag egentligen inte gillar men som ändå känns relevant, fräscha och läsvärda.

I en annan berättelse (”Being quick”) möter en kvinna döden på en tågstation i London. Hon vet att det är döden, eftersom hennes mobiltelefon plötsligt dör. Därifrån tar berättelsen en helt annan vändning, då det här med att möta döden på väg hem från jobbet bara behöver vara en bisak i Ali Smiths noveller. Huvudpersonens tåg stannar på spåret när hon är på väg hem, och hon har ingen möjlighet att varsko sin partner om att hon blir sen. Sedan skiftar berättelsen perspektiv, och man får följa handlingen ur partnerns perspektiv. De ”små” sakerna som får oss att oroa oss i vardagen får oanade konsekvenser. Smith är grym på att låta saker vara osagda och anade under ytan. Hon använder sig flitigt av stream-of-consciousness, men utan att det blir svårläst. Och novellen slutar på ett helt annat sätt än man anat, vilket är precis som livet.

En kvinna blir kär i ett träd. Vilken öppning, för övrigt: ”I tell you. I fell in love with a tree. I couldn’t not. It was in blossom.” En annan förföljs av ett gäng gubbar som spelar säckpipa. Både mannen och kvinnan i ett par erkänner för varandra att de varit otrogna. Tre berusade kvinnor snubblar in i en midnattsmässa på julafton.

Just i den sistnämnda berättelsen tror man så länge att det handlar om någon slags allegori om de vise männen, men så lätt gör inte Smith det för sig. Det blir istället en ganska sorglig, men väldigt varm, historia om minnen och nostalgi.

I den sista berättelsen, som redan nämnts och heter ”The start of things”, dumpar en kvinna sin man genom att inte släppa in honom i huset när han blir utelåst. Hur bisarrt det än låter verkar det fullkomligt normalt när man läser det. Även här skiftar berättelsen perspektiv. Först får man händelsen ur mannens perspektiv, sedan kvinnans. Däremellan ligger de båda i sängen och minns saker de upplevt tillsammans. Det är vackert, sorgligt, vackert igen, naivt och så väldigt naturligt och mänskligt att jag blir nipprig när jag ska försöka beskriva det. Det är så här jag vill skriva, damnit!

Egentligen gör jag ingen mer nytta genom att skriva om den här boken. Läs den bara. Upplev den, menar jag. Och säg mig sedan vad du tyckte, och även om du inte tyckte om alla berättelser i den är jag säker på att du i alla fall blivit det som är alla böckers allra viktigast uppgift, nämligen berörd.

2012/07/18 / Alex / Inga kommentarer

Nu sitter jag här i långärmat, men i morgon åker jag till landet, och då är det som om jag kan lägga av mig min OCD för en stund och bara vara människa. Vi ska fira min lillebror som fyllt 23 i dagarna. Förhoppningsvis tillåter vädret också bad, som jag sett fram emot halva sommaren. Det är något av det bästa jag kan titta tillbaka på sen: Dagarna med bad, avkoppling och läsning på landet. Så klyschigt, men så sant. Det finns inget bättre.

Snart är också deadline för ICA-Kurirens novelltävling. Börjar brinna i knutarna nu. Men det är inte över än. Igår fick jag en påringning av en kompis som semestrar med sin flickvän på Gotland. De läste båda min bok, och han hade en fråga om novellen ”Utan fjädrar”. Slutet, vad menade jag egentligen med slutet? Jag vet inte själv, ärligt talat. Kom knappt ihåg vad jag skrivit där, men jag kom med en teori i alla fall. Oavsett vad, det är så jävla fantastiskt när jag får bekräftelse på att mina berättelser fortfarande blir lästa. Det är hedrande. När det kommer från en annan konstnär (han är musiker) är det också fräckt, i och med att han också ”skapar”, dock i annat medium.

Igår åskade det en sväng här. Jag stod i duschen och fick lite småpanik (kan man få det), tvålade in mig utav bara helvete och ville verkligen inte få en blixt i skallen. Jag överlevde dock. Men senare på natten, när jag skulle ta min sporadiska promenad, var det helt nedsläckt i loftgången och husets frontbelysning verkade också vara paj. Jag befann mig i någon slags tropiskt mörker, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. En säkring som gått?

Saker jag inte tycker om: Människor som flyttar in och tycker det är okej att borra och banka halv nio på morgonen. Den svarte mannen jag ser ÖVERALLT (jag vet att det bara är en slump, och han ser ju mig lika ofta, men jag stör mig på fenomenet ändå), gnälliga hundägare som är överbeskyddande om sina små älsklingar samt ger dem pluttenuttiga smeknamn. Särskilt irriterande är kontrasten ju mer majestätisk hund, desto töntigare smeknamn. Håll skiten privat och borta från bloggar där jag och miljarder andra kan läsa, säger jag. Lite kvalitetskontroll i svensk bloggosfär, tack! Sverker, var är du?

Blandad konfekt

2012/07/10 / Alex / Inga kommentarer

Lite blandat: Jag har fått en jättefin recension av Utkast till ett mörker av Roza Takiporian. Läs den här. Känns lite märkligt att någon läser den (falsk blygsamhet ftw) så här tre år senare, men naturligtvis blir jag glad.

Gjorde misstaget att söka på gamla flammor på Instagram. Hitta inga, men dock systrar till. Ett av nämnda systrars foton visade flamman med nybliven make. Undertecknad kände ett styng i hjärtat. Ja, fan om inte det är det rätta ordet för en gångs skull! Styng. Jag har gått vidare, tro dock inget annat. Det var fem år sedan, och dessutom var vi bara tillsammans i en månad. Men jag skrev, kort därefter, om henne i en novell, så nog fan betydde det något.

Varför gör man sådana här saker egentligen? Det här är ju bara ytterligare ett exempel på att jag gör rätt som inte har ett Facebookkonto. Jag skulle ge mig själv sådan ångest. Hu.

Slutligen bjuder jag på ännu en text ur arkiven. Den heter ”Turkisk konfekt” och ingick även den i Modern Monasterys andra antologi från 2008. Delar av den infogades sedan i texten ”Alfabetet enligt Judas” i Utkast till ett mörker. Kanske hade jag hittat min stil rätt ordentligt vid den tiden, då texten uppskattades av många (vilket jag bockar för än idag. Ser ni hur jag bockar? Nej?) Nu vänder vi blad och ser framåt. Jag har en novell på gång, men än så länge ligger den bara och skvalpar i huvudet, vill inte bli stilla. Jävla skit. Titeln är jag mycket nöjd med, men den får bli en hemlighet än så länge.

Snapshots

2012/07/07 / Alex / Inga kommentarer

Karl Ove Knausgård, lakritsshots, Bergshamra, Charles Dickens (pub), blåbuss, Hermans, The Borgias, egna skåpnoveller, Ali Smiths noveller, sandfärgade shorts, EKG, ryggklibb, Cortázars Kronoper & famer i rosa nyutgåva, moderskärlek, K. karaoke, vidrig öl, Cliff Barnes, utan glasögon (om jag inte ser dem, ser de inte min osäkerhet), 9GAG, tvätta påslakan, folk som spelar mobilspel på bussen och gestikulerar med armarna, Iron Maiden, youghurtchoklad, oregano på pizzan, dermatolog, remiss, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.

Novell: Karta över ingen plats

2012/07/03 / Alex / Inga kommentarer

Ibland ser man tillbaka på texter man skrivit för länge sedan och upptäcker att man faktiskt är riktigt stolt över somliga. Ja, faktiskt. I det här fallet handlade det om en berättelse jag skrev 2008, till den andra antologin från Modern Monastery (den med rött omslag). Det var inte den enda texten jag bidrog med, men kanske den som stått sig bäst, i alla fall om du frågar mig. Och fan om det inte kom ett litet leende när jag läste igenom den igen. Får man skriva så? I alla fall, jag tänkte att jag lägger upp den här, så får vi hoppas att någon annan har glädje av den också. Berättelsen finns, helt logiskt, under fliken ’Berättelser’ och här.

Bokrecension: Om att gråta sig till sömns och annat trams

2012/07/03 / Alex / 4 kommentarer

Titel: Om att gråta sig till sömns och annat trams
Författare: Roza Takiporian
Förlag: Mimer bokförlag
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 146

Om att gråta sig till sömns och annat trams är Roza Takiporians debut. Boken innehåller elva noveller som alla har det gemensamt att de berättar om en kortare eller längre episod i en eller flera personers liv. Även om perspektiven skiftar finns där alltid en känsla av saknad och vemod. Man märker snart att Takiporian har en väldigt personlig ton i sitt berättande – det finns nästan alltid en känsla av förtrogenhet med läsaren, och inte sällan vänder sig berättarjaget direkt till densamme. Så knyter författaren an till den långa traditionen av sagoberättare som framför sina historier muntligt att berättas vidare genom generationer. Det finns en genuin önskan att berätta något här, oavsett vem det är som berättar. Naturligtvis finns det historier jag gillar mer än andra; konstigt vore annars. Dock håller texterna alla en jämn och fin kvalitet, och det är snarare temat jag ibland hänger upp mig på, snarare än språket.

Det är vågat att ta sig an så vitt skilda perspektiv som Takiporian gör i sin debut. I den första berättelsen, ”När hjärtat slutar slå”, får vi följa en man i nittioårsåldern som tänker tillbaka på sitt livs kärlek. Att ens försöka sätta sig in i huvudet på en gammal man när man inte är gammal (och man) är modigt, och det visar också att författaren verkar dela min uppfattning om att litteratur handlar om att låtsas, att hitta på, att fantisera. Novellen är för övrigt väldigt läsvärd. Något som ökar på dess läsvärdhet är också samspelet mellan den gamle mannen och den kvinna han delar sitt liv med i Sverige. De älskar och högaktar varandra, men kvinnan är införstådd med att han aldrig kommer att glömma sitt livs kärlek, men att hon själv ändå är mer än ett substitut. Det är ett svårt tema att gestalta, men jag tycker det fungerar bra här.

Andra texter tar sig an sociala problem och utsatthet såsom barnarbete och prostitution (”Svartsotiga nätter” respektive ”Världens vackraste ögon”). I dessa berättelser skildras orättvisorna osentimentalt och rakt på sak, vilket är till deras fördel. Här finns inga tillrättalagda slut, eftersom verkligheten inte heller består av sådana. Författarens styrka består häri att hon vet när hon ska använda vilket stilgrepp. Och berättelserna är trovärdiga: Det här hade kunnat hända, eller rättare sagt: Det händer. Hela tiden och överallt.

Bäst blir berättelserna när Takiporian tar ut svängarna. Somliga av berättelserna är mer episodlika och tar slut för fort. Exempelvis ”Clearblue”, som handlar om en kvinna som gör ett graviditetstest börjar väldigt märkligt och slutar liksom mitt i. Jag vill veta vad som hände sedan. Eller är det bara så att jag är van vid den där knorren när jag läser noveller, och när den inte kommer blir jag besviken? Så kan det ju också vara.

Ett undantag till ovanstående är berättelsen ”Tystnaden susar”, som nog är min favorit i boken. På väldigt kort utrymme berättar författaren i allegorisk form om vad det innebär att växa upp och bli någon annan, och om saknad vid insikten av att saker och ting aldrig kan bli som förut. Denna novell sticker ut eftersom det viktigaste sägs mellan raderna. En författares viktigaste jobb är att inspirera läsaren att fantisera själv. Annars kunde man lika gärna läsa valfri instruktionshandbok. ”Tystnaden susar” är nästan hjärtknipande vacker på sina ställen, och jag hade varit stolt om jag skrivit den.

En annan novell jag gillar skarpt är ”När inga tårar i världen är tillräckligt många” som, trots krånglig titel och ett lite väl tillrättalagt slut, ändå är en trovärdig och skarpt tecknad skildring av vad som händer när två människor med för mycket emotionellt bagage träffar varandra. Hur kan man leva med den perfekte partnern när personen i fråga inte kan glömma Den Andre/a? Det som händer är oundvikligt och, med undantag för just sista sidan, väldigt trovärdigt. Sättet författaren beskriver den pockande längtan och den allmänna letargin hos huvudpersonerna förtjänar beröm. Hade alla fått leva olyckliga i resten av sina dar hade jag som läsare fått som jag ville också, men man kan ju inte få allt.

Det enda uppenbart negativa med samlingen förutom att ordet smaragdblå återkommer (är inte smaragder gröna?) är berättelsen ”Vitsippor och stjärnfall”. VARNING FÖR SÅGNING: Den här novellen är, kort sagt, vämjelig. Den är som ett mischmasch av Mitt livs novell och Hallmark: För sötsliskig i det den vill berätta och i sitt språkbruk. En döende ung kvinna ligger på sjukhuset och minns tillbaka på tiden med Den Stora Kärleken. Allt, och då menar jag allt, är larger than life, uppförstorat och sentimentalt. Det finns inget negativt eller litet man som läsare kan jämföra med och därmed förloras närvarokänslan. Den unga kvinnan lämnar efter sig en skrivbok fylld med minnesbilder som upptar novellens sista sidor. Här används ordet älskling så frekvent att jag faktiskt ville lägga boken ifrån mig. Det känns bara lillgammalt när det överanvänds. Å andra sidan: Så länge man inte förblir likgiltig inför en text har ju författaren ändå lyckats.

Jag vill inte lägga för stor vikt vid denna text, då det viktiga ändå är att jag vill att ni ger den här boken en chans. Det är noveller, det är en debut, och jag tror att vi kommer att få läsa mer av Roza Takiporian i framtiden. Rättelse: Jag hoppas vi får läsa mer av henne. Det är egentligen bara två saker du behöver svar på. Kan Takiporian skriva? Svar ja. Är Om att gråta sig till sömns och annat trams läsvärd? Ja igen.

Bloggkategorier