Att fånga tankefjärilar en onsdagsförmiddag

Fan. Det är så mycket jag skulle vilja skriva om, av olika anledningar, men mest för att jag anser att det läskigaste i livet är att inte kunna sätta ord på det man känner, att inte kunna uttrycka det, att bli missförstådd, att gå runt med vaga, odefinierade känslor som långsamt bryter ner en, att vara medveten om detta utan att kunna göra ett skit åt det. Därför skriver jag. I alla fall den här typen av inlägg. Men skönlitteratur är det väl en annan sak, även om jag naturligtvis inte är så dum att jag inte fattar att mitt undermedvetna nog har en del meddelanden till läsaren, om han eller hon pallar att läsa mellan raderna. Jag har inte alltid kontroll när jag skriver, men jag vet åtminstone om det.

I alla fall. Det har hänt en del. Jag har haft en veckas semester; umgåtts mycket med min äldsta storasyster och hennes sambo från Nya Zeeland. Dessutom har mina föräldrar flyttat, och jag har hjälpt dem lite grann. I samband med allt detta har det av olika anledningar blivit plågsamt uppenbart för mig vilka mina problem är, att jag fortfarande har dem, och att jag nu, mer än någonsin, har ett behov av att vara nerdrogad, att kapa högt och lågt, och allt detta för att fungera, för att faktiskt kunna vara på någorlunda samma nivå som kreti och pleti och fan och hans moster. Det handlar inte om att kunna prestera över normalförmåga, utan om att kunna sköta ett jobb och ett hem och en vardag utan att alla spöken tar för stor kraft och plats.

Jag lider av OCD. Inte jämt, men tillräckligt ofta för att ha en diagnos som känns välformulerad och korrekt. Inte så mycket tvångstankar som tvångshandlingar de senaste åren. Det är som om handlingarna har blivit inövade, som reflexer, saker jag gör utan att reflektera över dem. De har frikopplats från själva tankarna, som ursprungligen handlade om ett snett förhållningssätt till min kropps då spirande sexualitet och fysiska utveckling. Alla tankar, och därmed alla handlingar som följer därpå, har sin grund i detta, även om det naturligtvis händer mycket på tio år av en vuxen människas liv. Jag har i alla fall kommit till insikt om hur jag vill leva, hur jag kan leva och hur jag måste leva. Så länge jag är ensamstående är det 200mg om dagen som gäller. Jag tänker inte sätta mitt nu hyfsat ordnade liv på spel, jag tänker inte riskera att falla, och det skäms jag inte ett dugg över.

Jag behöver ordning, ordning och reda och stabilitet. Inom dessa ramar kan jag sedan vara rätt flexibel. Men jag märker att jag nu, speciellt den senaste tiden, ibland blir närmast besatt av att saker och ting ska vara på sin plats, oftast bokstavligen. Jag måste veta exakt hur allting fungerar, hur varje pryl är uppbyggd, hur varje sak har sin funktion och sin plats i samhället. Detta gör att jag inte bara kan antas fatta hur exempelvis nätverket på jobbet är uppbyggt, utan jag måste verkligen veta. Hur det funkar. Annars känner jag mig inte trygg.

Helvete.

Jag känner att jag knappt kan uttrycka vad jag känner, men jag försöker ändå. Det är ju allt jag kan göra. Orden räcker inte till. Detta är något helt annat än att skriva fiktioner. Nu skriver jag om mig, och jag önskar att jag kunde skriva såsom jag ibland går runt hemma (vankande från rum till rum) och talar högt för mig själv, resonerar och diskuterar, och vid dessa tillfällen är jag alltid klarsynt och redig, och jag får ur mig exakt de tankar jag går och bär omkring på. Det ger en tillfredsställelse som är oslagbar. Jag känner mig lättad efteråt, som efter man har gråtit.

*

Jag märker att jag blandar och ger. Det blir ingen röd tråd. För det mesta önskar jag att mina tankar och handlingar följde en röd tråd. Det skulle bli så mycket lättare då.

För det mesta önskar jag att jag låg nerfryst i en kryokammare och sov, utan att drömma. Eller drömbiten skulle jag nog vilja ha. Det finns en tanke som återkommer när jag ligger i sängen på kvällarna och ska sova. Jag föreställer mig hur jag ligger i en glaskista som svävar genom rymden. Runtom mig är det mörkt, med enstaka stjärnor här och där. Jag sover och drömmer, och drömmarna är kanske den typen av historier jag tycker om att skriva. Jag ligger på rygg, med armarna korsade över bröstet. Lite som greve Dracula. Jag sover, vilar, men är ändå på väg. Samtidigt skapar mitt undermedvetna, genom drömmarna, vilket gör att jag kombinerar tre saker. Vila. Skapande. Rörelse.

Där har ni mina tre ledord. Vad jag vill, vad jag måste, varför jag existerar.

Detta är svammel, men ändå glasklart. Förstår ni?