Efter att ha läst ut Zafóns Ängelns lek kan jag säga att jag gillade den mycket, men inte lika mycket som Vindens skugga. Kanske är det nyhetens behag som inte längre gör att jag fascineras så av de breda penseldrag med vilka Zafón målar sitt Barcelona och alla de skeenden och göranden som utspelar sig där, i en evig skugga, eller dimma, eller i alla fall under en slöja vävd av en nästan dickensk miljöbeskrivning. Det är en fantastisk historia – inte tu tal om det – och det bästa av allt är att berättelsen lämnas öppen på slutet, men inte så öppen att man blir besviken på att inte fått veta något. Det kan alltså handla om övernaturligheter, men behöver inte göra det. Zafón är, som man säger, en gudabenådad berättare, även om vissa formuleringar lätt faller under klyschornas paraply. Är det bara jag, eller beror det på översättningen? Jag minns inte att jag hade samma intryck av Vindens skugga.

Oavsett vilket är rekommendationen självskriven. Om ni bara ska läsa en bok i sommar, i år, någonsin osv. Do it. Eller vänta tills den kommer i pocket, vilket jag inte orkade.