Haruki, min kära Haruki. Jag ska be att få tacka för din roman After Dark. Den beredde mig sannerligen stort nöje. Vanligtvis brukar du ju inte skriva i tredje person, och ej heller i presens, men den här gången tyckte jag du skötte det mycket bra. Någon jämförde dig med David Lynch, vilket jag tycker stämmer delvis; dock är du mycket mer linjär än Lynch. Det passar dig bättre och fungerar dessutom på så sätt att varje litet narrativ (det ordet använder jag inte ofta, Haruki, det ska du veta) kan stå för sig själv, men ändå ha en omistlig del i det hela. Låter det som svammel? När det gäller att läsa dig är det vanligen ren njutning som gäller, och jag tänker inte direkt på hur jag ska analysera den bok av dig jag läser. Det ska du givetvis ta som en komplimang. Ditt sätt att skriva verkar så enkelt, så alldagligt, men det är en förrädisk alldaglighet, en vardag med falluckor ut mot det okända (och den formuleringen, min magnifike Murakami, har jag korpat rakt av från en kritikers beskrivning av Lars Jakobsons författarskap. Men den passar här.)
En flicka som inte sover, och en flicka som bara sover. En ung och pratglad jazzmusiker och en man som misshandlar en prostituerad, men i ett större syfte. Och Tokyonatten. Oj oj oj. Du får Tokyo att verka så hemma, så allmängiltigt och med så stark dragningskraft tecknar du staden, och trots att jag aldrig varit där, Haruki, känner jag att jag heller aldrig någonsin varit därifrån. Människorna i den här staden, vars liv jag aldrig skulle kunna förstå annars, ty japanska är för mig rena grekiskan, om du ursäktar, de människorna får samma liv och karaktärsteckningar som de som bor i min stad, som de som bor i de flesta storstäder i de flesta västländer. Samtidigt är det något som är speciellt Murakamiskt, något som bara du kan förmedla. Det är en styrka, en gåva. När surrealismen, eller det övernaturliga, eller absurdismen sätter in, då är det den mest naturliga sak i världen.
Haruki, det är ingen hemlighet att jag själv strävar efter den förmågan i mitt eget skrivande. Men tills jag nått dit kan jag bara öva och läsa dem som bemästrat konsten. Jag kan bara njuta och häpna, och för det tackar jag dig.
behovet for at se:)