Vissa brev man får kan vara helt underbara. Jag säger inte varför. Men en ledtråd: De doftar. Ibland, i alla fall. Och när man svarar på de breven gör man bäst i att använda sin finaste penna, och det brukar också hjälpa inspirationen om man ger sig ut på jakt efter riktigt fint brevpapper.
Det där med att skriva brev, det är något vi människor gör alltför sällan nuförtiden, vad det verkar. Tänk dig glädjen att komma hem och upptäcka ett riktigt brev på hallmattan, ett brev som inte innehåller en räkning. Hjärtat klappar lite fortare, man böjer sig ner, vänder och vrider på brevet, luktar på det, försöker luska ut vem det kan vara ifrån. Så öppnar man det och leendet penslar sig över ansiktet på en. Då gör det inte så mycket att det regnar och är mörkt ute.
För ett ljusknippe frigjorde sig ju just i bröstet, famlade försiktigt efter plats i hösten inom en.
Så sant som det är sagt. Vi skriver alldeles för få brev nu för tiden!
De väger ju så mycket tyngre, betyder så mycket mer, än tomma mail.
Det understrukna är hämtat ur Anna Gavaldas novellsamling ”Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans”. Riktigt bra bok, rekommenderar den starkt!
Ångesten innan jag öppnar ett brev är inte nådig. Värsta känslan som finns.