Visst, det har gått en vecka, men bättre sent än aldrig. Onsdagen den 21/10 var jag med en väninna och ex-kollega på Kulturhuset och lyssnade på den brittiska författaren Jeanette Winterson. Under en timma diskuterade hon författarens många verdermödor, teknikens inflytande på människan, vår fåfänga marsch mot Den Totala Förstörelsen Av Den Här Planeten, sexualitet, om huruvida hennes böcker är science-fiction eller ej samt mycket annat. Fokus låg visserligen på hennes på svenska senast utkomna roman Stengudarna (The Stone Gods), men mycket hanns ändå med under den där timmen. Förvånansvärt lite frågor från publiken, som ändå var stor, efteråt. Winterson pratade öppenhjärtigt om det mesta, och var dessutom riktigt underhållande. Visst, man ska inte ta det här med den tystlåtne/pretentiöse författaren på allvar egentligen, men jag hade nog ändå inte väntat mig att hon skulle vara så talför.

Jag har läst cirka en av hennes böcker, sammanlagt. Jag är inte ens säker på vilken det är, men totalt sett har jag nog kommit upp i en hel roman. Det är naturligtvis pinsamt och något jag vill korrigera. Men jag tänker läsa henne på engelska, och jag vill gärna läsa henne från början. Jag menar: Hur kan man inte beundra ett författarskap som bygger på drömlika berättelser (ja, det är nästan sagor för vuxna) i gränsen mellan realism och magisk realism, surrealism, post-modernism och en massa annat som dock inte står ivägen för Berättelsen med stort B? Av det lilla jag läst av henne har jag också dragit slutsatsen att hon skriver alldeles förträffligt om kärlek, oavsett om den är mellan man och kvinna, kvinna och kvinna, eller kvinna och någonting annat. Det känns liksom bara naturligt.

Anyway, I digress. Ska koncentrera mig på att läsa mer av henne nu.