Ett svettigt gympass och så är tankarna som bortblåsta? No dice. Det som retar mig är insikten att allt det jag kände 2004 nu gör sig påmint i små små doser, och att detta är ett bevis på att alla de känslorna egentligen inte är mer än på syntetisk väg framkallningsbara … känslor. Vad jag menar är att jag gärna inbillar mig att vissa saker är tid- och rumslösa, romantiker som jag är. Om jag mår dåligt för att jag dumpat någon eller blivit dumpad vill jag inte kunna förklara det med synapsfuckup i hjärnan. Jag vill att det ska vara något mer än så. Något högre.
I alla fall. Bippan och trippan har fått sitt. Nu ska Alex (eventuellt) få sitt. Jag talar om kolhydrater och b-vitamin. Jag talar om cerveza.
Förresten: Vad händer om Usain Bolt har 103 meter till bussen?
haha, jag gillar din länkbeskrivning av mig 😀