I tisdags lyckades jag pressa ur mig en nästan helt färdig novell (själva brödtexten är klar, det som behövs är ett par finjusteringar) i en sittning. Ingen är mer förvånad än jag. Det handlar om en idé jag gått och burit på ett tag och velat skriva ner ända sedan jobbet med Utkast till ett mörker blev klart. Berättelsen heter Sväva och kommer att ingå i nästa bok (om det blir någon) med arbetstiteln Det krossade rummet. Jag är rätt nöjd med berättelsen, men vill inte avslöja vad den handlar om. Jag kan dock säga att temat är sorg. Det är något som återkommer i andra texter jag arbetar med för tillfället, och det är inte ett medvetet val. Det har bara blivit så. Just den biten när det gäller skrivande är fascinerande – det är inte längre jag som har hundraprocentig kontroll över hur en text blir. Jag vet hur jag vill att den ska bli när jag sätter mig ner och skriver, men sedan kan den visa sig bli något helt annat. Det är både skrämmande och fullkomligt naturligt.