Jag har skrivit en ny novell. Den heter ”Andetag” och kan läsas här. Jag har inte skrivit något på bra länge, vilket jag helt och hållet skyller på att jag mått kasst av olika anledningar. Men den här växte fram, handskriven i en av de vackra anteckningsböcker i skinn jag fått av min syster. Det är något visst med att skriva för hand. Man måste tänka efter på ett annat sätt än när man skriver för maskin. Jag hade tänkt att den skulle ingå som en av de kortare berättelserna i min samling Trick med speglar som aldrig verkar bli klar. Men det rör på sig. Lite.
Det är bara väldigt skönt att det känns bra att skriva igen. Och lite hjälper det mot ledan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen på något kafé med en kaffe och en blommande idé i skallen. Och när det blir riktigt bra, då får man ont i handen av skrivandet, men det är det värt. Det är det.
Nej, när blir man någonsin klar? Idén om den där utställningen jag ska ha ”när jag har tillräckligt med bra material” har jag redan pensionerat. När jag har något bra är det inte tillräckligt mycket av den varan, och när jag har mycket av något är det inte tillräckligt bra. Den onda cirkeln. Du har iallafall lyckats börja. Och fortsätta. Det är värt mycket.