Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel: Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.