I’m only happy when I’m drunk.
I haven’t been drunk for a long time.
Nödbulletin: Det här är ett rop på hjälp. Jag kan inte ens raka mig själv utan viss mental förberedning. Hemmet är som en snitslad bana som ska navigeras på ett visst sätt. Okej, det sitter nu mer eller mindre i ryggraden vad som kan beröras och inte (eller i alla fall inte utan handtvätt efteråt), men det är ändå påtagligt i och med den kraft, också fysisk, det tar.
Jag inser nu att jag, trots den ekonomiska nödvändigheten, inte skulle klara av ett jobb på heltid. Det skulle innebära en uppförsbacke inte olik den i många berg-och-dalbanor, innan fallet stuprätt nedåt. Därefter en viss stabilisering, och sedan är det inte lika jobbigt andra gången. Men detta är naturligtvis en ganska hackig metafor. Ändå är det i metaforer jag förstått att jag gör mig bäst förstådd. Ibland är det lustigt och ibland är det tråkigt, men det är alltid sant.
Som jag skjuter upp saker: Diska, gå ut med soporna, tvätta, handla nytt tvättmedel, dammsuga, moppa golvet. Vika tvätten? Sällan. Stryka? Glöm det.
Mellangarderoben i min lägenhet är smittad. Smutsig. Det har den varit sedan jag ställde in smutstvättkorgen där första gången och sedan dumpade mina underkläder där när de blivit … orena. Jag kan inte ens ta i handtaget till garderobsdörren utan att behöva tvätta händerna efteråt. För att inte tala om den absurda och inkonsekventa kedja av tankeassociationer min hjärna skapat under åren för att skydda mig.
Det här är ändå bara ett axplock. Om jag skrev ner allt, verkligen allt, skulle det bli en tjock bok och jag skulle bli utmattad. Mer än jag redan är.
Det finns ljusglimtar. De är: Musik. Promenader. Vissa människor som förstår och hör av sig och bryr sig om.
Tyvärr kan inget av detta rädda mig från att slutligen hamna på backen. Omtanke betalar inte räkningarna. Ändå känner jag mig lugn större delen av tiden. Andra plågas åt mig. Det är inte rättvist, men inget jag kan göra något åt. Jag önskar att jag kunde det. Som jag önskar det.
Inte otacksam och ödmjuk. Framförallt ödmjuk. Det är min ledstjärna; sådan jag vill vara.
Lämna ett svar