En gång var jag någon du kunde luta dig mot. Du behövde stöd, och jag var den som gav dig det. Att just vi två råkade på varandra var en slump. Du tryckte på ”random player” i Wordfeud ungefär samtidigt som jag i september förra året. Jag råkade ha en profilbild med nonchalant min och rufsigt hår. Jag skrev till dig först. Tror jag. Vi kom ganska snart på god fot med varandra. Du var ärlig från början och sa att du var gift och hade ett barn. Men ärligheten imponerade. Under de följande månaderna pratade vi om högt och lågt. Runt jul gjorde du det du gått och grunnat på så länge. Du lämnade din man efter mer än tio års äktenskap. Ett stort steg. Jag försökte stötta dig.

Under hela den här perioden var du och jag … hur ska jag säga det? Det pendlade mellan vänskaplig ton och mer eller mindre chattsex. Senare pratade vi på Skype. Jag kände mig bekräftad, kände mig sedd. Jag var bitvis orolig för att du skulle ångra dig om vi träffades i verkligheten. Jag hade komplex för att jag hade glasögon, men jag vågade prata om det med dig. Jag vågade ta upp min OCD. Du var nyfiken, genuint nyfiken och inte dömande. Du tyckte mitt skägg var så fint. Jag fick se bilder på dig, din son och din hund, och någonstans i allt det där värkte det till lite grann i de delar av kroppen som inte varit särskilt aktiva på så länge.

Det gick upp och ner för dig. Det gör det väl fortfarande. Men vi höll kontakten. Pratade om att jag skulle komma och hälsa på i din nya lägenhet som du fått via kommunen. I januari pratade vi om mars. Men mars kom och gick. En tystnad uppstod. Jag tänkte att du behövde vara för dig själv. Du behövde hitta tillbaka till något. Men det är klart att det är ett enormt stort steg att lämna någon man varit tillsammans med så länge, särskilt när man har barn tillsammans. Och jag visste ju att det inte automatiskt innebar att du skulle bli jättekär i mig bara för att du skilde dig från honom.

Den här berättelsen är inte slut än. Inga berättelser är slut innan man dör. Jag har ingen aning om vad som händer i framtiden. Men nu känns det hopplöst och tomt. Vi pratar fortfarande. Och jag känner att jag kan vara ärlig. Det känns skönt att få vara det, att få säga de egoistiska sakerna, att få sätta mig och mina känslor i fokus också. Så bör ju en jämställd relation vara. Men jag längtar efter något som kanske aldrig kan bli, inte med dig eller med någon annan. Jag är ju så uppenbart inte vän med mig själv. Jag är ombytlig och retlig, cynisk och halvapatisk. Jag har inget jobb, jag har ingen inkomst, jag har pantburkar i kassar i hallen som stått där i ett halvår för fan.

Det är väl bara det att du trodde på mig ändå, mina brister till trots. Eller så ville du bara vara snäll. Men jag tror att du trodde på mig. Du kanske fortfarande gör det. Men jag är så otålig, som ett barn. Och du behöver läka ifred.

Det enda vi bör lova varandra är ärlighet och uppriktighet, så brukar jag tänka om relationer. Men det är ju som det är när det kommer till kritan. Jag inser att jag har ett ansvar; jag är inte lika ”äh vad fan, jag drar iväg” längre. Jag är inte nitton år. Jag är trettiofyra. Det enda jag har är mina drömmar om att också jag kan bli normal, att jag kan leva ett normalt liv, att jag kan klara av att älska och älska med någon trots mina sjuka tvångshandlingar. Och det var väl du som en stund gav de drömmarna näring.

Och det hemska, det fruktansvärda, det som är så jobbigt att smälta på det logiska planet: Jag ångrar ingenting.